<\/p>\n
F\u00f6rsta sceniska upps\u00e4ttningen Vincenzo Bellinis (romantikens era) belcanto-kronjuvel sedan 1860-talet \u00e4r detta. Urpremi\u00e4ren var p\u00e5 La Scala, Milano, 1831. I och med denna upps\u00e4ttning s\u00e5llar sig den internationellt hyllade och dekorerade mezzosopranen (alt-sopran) Katarina Karn\u00e9us till samma grupp som Maria Callas och Montserrat Caball\u00e9. Katarina Karn\u00e9us belcanto-teknik (\u201dvacker s\u00e5ng\u201d) \u00e4r sagolikt vacker.
\nF\u00f6r dirigent Andretta \u00e4r Norma en absolut milstolpe i operahistorien: \u201dUtan Bellini, ingen Verdi\u201d, s\u00e4ger han. Ariorna sjungs p\u00e5 italienska med svensk textmaskin. 3 timmar och 15 minuter tar f\u00f6rest\u00e4llningen \u2013 det k\u00e4nns mycket mindre. S\u00e5 mycket k\u00e4nslor i slutscenen av sista akten \u00f6verv\u00e4ldigade mig och t\u00e5rarna str\u00f6mmade.<\/p>\n
Skogen ligger i m\u00f6rker. De galliska (franska) trupperna n\u00e4rmar sig i fackelljus tillsammans med en grupp druider i procession. Deras h\u00e4rf\u00f6rare Oroveso meddelar att hans dotter, \u00f6verstepr\u00e4stinnan Norma, \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g. N\u00e4r m\u00e5nen visar kommer hon att plocka upp den heliga misteln. Genom sammankomsten \u00e5kallas guden Irminsul, som ska fylla henne med hat mot den romerska fienden. R\u00f6sterna d\u00f6r ut. Pollione \u2013 romersk prokonsul i Gallien och Normas hemlige \u00e4lskare som hon har tv\u00e5 barn tillsammans med \u2013 \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g in i skogen i s\u00e4llskap med v\u00e4nnen Flavio. Pollione anf\u00f6rtror \u00e5t sin f\u00f6ljeslagare att han inte l\u00e4ngre har n\u00e5gra k\u00e4nslor kvar f\u00f6r Norma. Hans hj\u00e4rta klappar nu f\u00f6r Adalgisa, en ung gallisk pr\u00e4stinna.<\/p>\n
M\u00e5nen visar sig. Norma g\u00f6r entr\u00e9 med en blomsterkrans i h\u00e5ret och en guldsk\u00e4ra i handen. Trots att Oroveso och gallerna vill ha krig s\u00f6ker hon fred med det romerska riket, vars f\u00f6rest\u00e5ende fall hon f\u00f6rutsp\u00e5r. N\u00e4r Norma och folksamlingen har l\u00e4mnat platsen st\u00e5r Adalgisa ensam kvar mitt i skogen. Nedsjunken vid Irminsuls heliga sten v\u00e4djar hon om gudomligt skydd mot hennes f\u00f6rbjudna k\u00e4rlek till Pollione. Han kommer dit och ber\u00e4ttar f\u00f6r den unga kvinnan, att han ska \u00e5ka till Rom dagen d\u00e4rp\u00e5 och ber henne att f\u00f6lja med honom. Adalgisa v\u00e4grar f\u00f6rst men ger sedan med sig. De kommer \u00f6verens om att Pollione ska h\u00e4mta henne natten d\u00e4rp\u00e5.
\nHemma i sin boning k\u00e4mpar Norma med motstridiga k\u00e4nslor gentemot sina barn. Hon k\u00e4nner att deras far har \u00f6vergett henne, och d\u00e4rf\u00f6r b\u00e5de \u00e4lskar och hatar hon dem p\u00e5 samma g\u00e5ng. Hon vet att Pollione mycket snart m\u00e5ste bege sig mot Tiberns strand, men hans tystnad oroar henne. Hon tror dock inte att han skulle fly utan henne eller, \u00e4nnu v\u00e4rre, \u00f6verge sina barn.
\nAdalgisa s\u00f6ker upp Norma f\u00f6r att f\u00e5 hennes kloka r\u00e5d och ber\u00e4ttar vad som pl\u00e5gar henne. Pr\u00e4stinnan \u00e4r f\u00f6rst f\u00f6rst\u00e5ende, men f\u00f6rs\u00f6ker ta reda p\u00e5 vem mannen hon \u00e4lskar \u00e4r. N\u00e4r Adalgisa s\u00e4ger att det \u00e4r den man som \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g mot dem, k\u00e4nner Norma igen Pollione och drabbas av ett v\u00e5ldsamt raseri. Trots Normas verbala utfall st\u00e5r romaren fast vid sitt beslut och erbjuder Adalgisa att f\u00f6lja med honom. Men n\u00e4r den unga kvinnan f\u00e5r reda p\u00e5 den grymma sanningen \u2013 att hennes \u00e4lskare \u00e4r far till Normas barn \u2013 blir hon alldeles f\u00f6rtvivlad och \u00e5ngrar sig. Normas vrede eldas p\u00e5 av Polliones attityd; han \u00e4r fast besluten att ta med sig Adalgisa till Rom n\u00e4r det v\u00e4l blir dags.<\/p>\n
Akt 2
\nNormas barn ligger och sover. Deras mor n\u00e4rmar sig med en dolk i handen. Grymheten i den handling hon \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att utf\u00f6ra f\u00e5r henne dock att tveka. Hennes skrik f\u00e5r barnen att vakna. Norma omfamnar dem gr\u00e5tande och kallar p\u00e5 Adalgisa. Hon vill \u00f6verl\u00e4mna sina barn i hennes v\u00e5rd och sedan d\u00f6. Adalgisa accepterar dock inte detta offer och h\u00e4vdar att hon nu bara har v\u00e4nskapliga k\u00e4nslor f\u00f6r Pollione. Hon lovar att \u00e5teruppv\u00e4cka romarens k\u00e4rlek till Norma. Tyv\u00e4rr rubbas prokonsulns k\u00e4nslor inte av Adalgisas t\u00e5rar och v\u00e4djanden. Han l\u00e5ter kvinnan han \u00e4lskar g\u00e5 men sv\u00e4r att f\u00f6ra bort henne, till och med fr\u00e5n det heliga altaret om det skulle beh\u00f6vas. N\u00e4r Norma f\u00e5r h\u00f6ra om Polliones orubblighet och kidnappningsplan drabbas hon av ett starkt h\u00e4mndbeg\u00e4r och ger gallerna tecken till strid.
\nPl\u00f6tsligt h\u00f6rs ett m\u00e4rkligt ljud. En romare har tagit sig in i templet och d\u00e4rmed beg\u00e5tt en sk\u00e4ndlig handling som ska straffas med d\u00f6den. Han f\u00f6rs till gallerna. Oroveso k\u00e4nner igen Pollione och g\u00f6r sig redo att d\u00f6da honom, men Norma hindrar honom och h\u00e4vdar att det \u00e4r hennes ansvar att utdela det d\u00f6dande slaget. Sliten mellan hat, k\u00e4rlek och medlidande tvekar hon att d\u00f6da honom och f\u00f6rklarar f\u00f6r \u00e5sk\u00e5darna att hon f\u00f6rst m\u00e5ste f\u00f6rh\u00f6ra f\u00e5ngen f\u00f6r att ta reda p\u00e5 varf\u00f6r han klivit \u00f6ver tr\u00f6skeln till den heliga byggnaden. Gallerna drar sig tillbaka och l\u00e4mnar Pollione och Norma ensamma. Norma kr\u00e4ver att romaren gl\u00f6mmer Adalgisa i geng\u00e4ld mot att han f\u00e5r beh\u00e5lla livet. Prokonsuln v\u00e4grar dock och f\u00f6redrar d\u00f6den. Norma blir rasande och s\u00e4ger att hon ska l\u00e5ta br\u00e4nna Adalgisa p\u00e5 b\u00e5l s\u00e5 att f\u00f6rr\u00e4daren kan se sin \u00e4lskade d\u00f6 inf\u00f6r hans \u00f6gon.
\nOroveso och hans m\u00e4n kommer springande, ditkallade av Norma. Hon ber\u00e4ttar f\u00f6r dem att en pr\u00e4stinna har avgett falskt vittnesm\u00e5l och brutit sina heliga l\u00f6ften, f\u00f6rr\u00e5tt sitt land och f\u00f6rol\u00e4mpat deras gud. Folket kr\u00e4ver att kvinnan ska offras och Norma beordrar att ett b\u00e5l ska byggas. N\u00e4r Pollione v\u00e4djar om n\u00e5d f\u00f6r kvinnan han \u00e4lskar ber Oroveso Norma att avsl\u00f6ja f\u00f6rr\u00e4darens namn. \u201dDet \u00e4r jag\u201d svarar hon, till folkets stora f\u00f6rv\u00e5ning. Den storhet som Norma h\u00e4rmed uppvisar v\u00e4cker Polliones passion p\u00e5 nytt och han v\u00e4djar om f\u00f6rl\u00e5telse och ber att f\u00e5 d\u00f6 vid hennes sida. Innan pr\u00e4stinnan kliver upp p\u00e5 b\u00e5let ber hon Oroveso att ta hand om hennes barn. Den gamle mannen blir mycket r\u00f6rd och lovar att g\u00f6ra som hon vill. Sedan l\u00e5ter han sin dotter f\u00f6renas med sin \u00e4lskade i d\u00f6den.<\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n
TEAM
\nDirigent: Giancarlo Andretta
\nRegi och scenografi: St\u00e9phane Braunschweig
\nIscens\u00e4ttning: Georges Gagner\u00e9
\nKostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck
\nLjusdesign: Marion Hewlett
\nKoreografi: Johanne Saunier
\nMEDVERKANDE
\nPollione: Tomas Lind
\nOroveso: Anders Lorentzson
\nNorma: Katarina Karn\u00e9us
\nAdalgisa: Ida Falk Winland
\nClotilde: Karin Hammarlund
\nFlavio: Daniel Ralphsson
\nG\u00f6teborgsoperans K\u00f6r
\nG\u00f6teborgsoperans Orkester<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
F\u00f6rsta sceniska upps\u00e4ttningen Vincenzo Bellinis (romantikens era) belcanto-kronjuvel sedan 1860-talet \u00e4r detta. Urpremi\u00e4ren var p\u00e5 La Scala, Milano, 1831. I och med denna upps\u00e4ttning s\u00e5llar sig den internationellt hyllade och dekorerade mezzosopranen (alt-sopran) Katarina Karn\u00e9us till samma grupp som Maria Callas och Montserrat Caball\u00e9. Katarina Karn\u00e9us belcanto-teknik (\u201dvacker s\u00e5ng\u201d) \u00e4r sagolikt vacker. F\u00f6r dirigent […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16],"tags":[2164,13582,4033],"class_list":["post-114064","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","tag-goteborgsoperan","tag-karneus","tag-norma","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/114064","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=114064"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/114064\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":114092,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/114064\/revisions\/114092"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=114064"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=114064"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=114064"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}