{"id":113920,"date":"2017-11-26T22:28:33","date_gmt":"2017-11-26T21:28:33","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=113920"},"modified":"2017-12-02T15:33:42","modified_gmt":"2017-12-02T14:33:42","slug":"den-fule-pa-folkteatern-trist-absurdism-om-utseendefixering","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=113920","title":{"rendered":"Den fule p\u00e5 Folkteatern – Trist absurdism om fixering vid utseende"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Vi konfronteras med en tysk dramatiker och 70-talist som \u00e4r prisbel\u00f6nt och produktiv. Huruvida han spelats i Sverige tidigare framg\u00e5r inte av pressinformationen.\u00a0 Att von Mayenburg l\u00e4r vara k\u00e4nd som vass gisslare av samtiden, f\u00e5r mig inte\u00a0 att bli mer f\u00f6rl\u00e5tande till\u00a0Den fule,\u00a0<\/em>en pj\u00e4s om sk\u00f6nhet, f\u00f6rtroendekapital och hybris. Av regiss\u00f6ren har jag sett minst tv\u00e5 upps\u00e4ttningar p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater som jag tyckt om. Denna g\u00e5ngen blir jag mest av allt uttr\u00e5kad. Tar emot att avf\u00e4rda en produktion som de inblandade jobbat med i m\u00e5nader. Vill helst slippa att dra fram argument och analyser om en absurd s\u00f6rja, som m\u00e5lar in sig i ett h\u00f6rn.<\/p>\n

Tror det ligger stor sanning i tales\u00e4ttet att andelen minnen, vad man tar med sig fr\u00e5n en konstn\u00e4rlig upplevelse, \u00e4r ett m\u00e5tt p\u00e5 hur v\u00e4l avs\u00e4ndarna har lyckats. Satt f\u00f6r ett antal \u00e5r sedan p\u00e5 Stockholm Stadsteater och vantrivdes, trots k\u00e4nda namn p\u00e5 scen. Den g\u00e5ngen var manus ocks\u00e5 skrivet av en tysk samtida dramatiker. F\u00f6r att det tokiga temat ska funka f\u00f6r mig, m\u00e5ste det vara indr\u00e4nkt i en b\u00e5de t\u00e4nkv\u00e4rd och fyndig kontext. Ingen av parametrarna, framf\u00f6r allt inte den sistn\u00e4mnda \u00e4r tillr\u00e4ckligt genomarbetade i\u00a0Den fule\u00a0<\/em>fr\u00e5n 2007. Det handlar om vem chefen kommer skicka p\u00e5 en industrim\u00e4ssa f\u00f6r att s\u00e4lja in f\u00f6retagets revolutionerande starkstr\u00f6mskontakt. Lette (Bejamin Moliner) som har b\u00e4st sakkunskap blir petad p\u00e5 grund av sitt of\u00f6rdelaktiga ansikte. Och sedan \u00e4r karusellen ig\u00e5ng. Med skenande hastighet uppn\u00e5s absurda incidenter. Roligast \u00e4r definitivt ritualerna vid de simulerade ansiktsoperationerna, dess konsekvenser och hur resultaten betraktas av andra.<\/p>\n

Den spartanska scenografin best\u00e5r fr\u00e4mst av n\u00e5gra bord och stolar, medan kostymdesignern sett till att kvartetten sk\u00e5despelare oftast f\u00e5r b\u00e4ra r\u00f6da kl\u00e4desplagg. En gr\u00e5aktig, nollst\u00e4lld upplaga av Lette, f\u00f6rekommer som levande portr\u00e4tt p\u00e5 videosk\u00e4rm. S\u00e5v\u00e4l Pelle Grytt som Benjamin Moliner har drivor av repliker i tempo furioso. Absurdism framlockar ett forcerat spels\u00e4tt, d\u00e4r Grytt f\u00e5r vara \u00f6verl\u00e4gsen medan hans motpart mestadels agerar f\u00f6rnedrat offer. L\u00e5ter det kul och som tacksamma roller? I l\u00e4ngden blir det tyv\u00e4rr tr\u00f6ttsamt och likgiltigt hur det ska sluta.<\/p>\n

Dejmis Rustom Bustos g\u00f6r assistenten genom att snyggt flyta ovanp\u00e5. Hans andra roll sl\u00e5r tyv\u00e4rr \u00f6ver i farsartat groteskeri. Den som till viss del r\u00e4ddar, n\u00e4stan styr upp, Folkteaterns m\u00e4rkliga upps\u00e4ttning \u00e4r Dasha Nikiforova. Hon tar hand om tre karakt\u00e4rer, samtliga fullst\u00e4ndigt orealistiska. Blir inte alls f\u00f6rv\u00e5nad n\u00e4r jag l\u00e4ser, att hon g\u00e5tt ett flertal workshops i r\u00f6relsebaserad scenkonst. Nikiforova \u00e4r obestridligt n\u00e5gon med stj\u00e4rnstatus, beh\u00e4rskar fullst\u00e4ndigt sina uttrycksmedel – blickar, spastiska lemmar, sarkastiska repliker, kroppens tyngdpunkt – och samspelet med \u00f6vriga i ensemblen. Hon \u00e4r den stora beh\u00e5llningen i en annars ganska underm\u00e5lig produktion. Borde finnas \u00e5tskilliga andra goda exempel p\u00e5 scenkonst som p\u00e5 ett lyckat s\u00e4tt behandlar \u00e4mnen som bekr\u00e4ftelse, tillit och yta; i motsats till Den fule<\/em> som tog slut till tonerna av s\u00f6nderspelade Hotel California.<\/em><\/p>\n

Av\u00a0<\/strong>Marius von Meyenburg<\/p>\n

\u00d6vers\u00e4ttare och dramaturg:\u00a0<\/strong>Magnus Lindman<\/p>\n

Regi:\u00a0<\/strong>Nora Nilsson<\/p>\n

Scenografi & kostymdesign:\u00a0<\/strong>Jenny Nordberg<\/p>\n

Mask och perukdesign:\u00a0<\/strong>Susanne \u00c5berg<\/p>\n

Premi\u00e4r 25\/11 2017 , spelas p\u00e5 stora scen Folkteatern i G\u00f6teborg<\/p>\n

spelas till och med 14\/1<\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Vi konfronteras med en tysk dramatiker och 70-talist som \u00e4r prisbel\u00f6nt och produktiv. Huruvida han spelats i Sverige tidigare framg\u00e5r inte av pressinformationen.\u00a0 Att von Mayenburg l\u00e4r vara k\u00e4nd som vass gisslare av samtiden, f\u00e5r mig inte\u00a0 att bli mer f\u00f6rl\u00e5tande till\u00a0Den fule,\u00a0en pj\u00e4s om sk\u00f6nhet, f\u00f6rtroendekapital och hybris. Av regiss\u00f6ren har jag sett minst […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[31],"tags":[12285],"class_list":["post-113920","post","type-post","status-publish","format-standard","category-teaterrecension","tag-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113920","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=113920"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113920\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":114003,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113920\/revisions\/114003"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=113920"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=113920"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=113920"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}