{"id":113776,"date":"2017-11-21T14:53:26","date_gmt":"2017-11-21T13:53:26","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=113776"},"modified":"2017-11-21T14:53:26","modified_gmt":"2017-11-21T13:53:26","slug":"jenny-tunedal-dikt-ar-for-mig-ett-satt-att-tanka-tror-jag","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=113776","title":{"rendered":"Jenny Tunedal: Dikt \u00e4r f\u00f6r mig ett s\u00e4tt att t\u00e4nka, tror jag"},"content":{"rendered":"
\"\"
Foto: Sara MacKey<\/figcaption><\/figure>\n

En del avsnitt \u00e4r s\u00e5 bra att jag k\u00e4nner mig f\u00f6rflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter d\u00e4r och \u00e4r en av dem.<\/em>
\nS\u00e5 skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”.
\nJag blev s\u00e5 fascinerad av hennes m\u00e4sterliga skrivande och dikterna grep mig s\u00e5 starkt att jag bara m\u00e5ste f\u00e5 veta mer om henne och jag intervjuade henne via epost (f\u00f6r jag t\u00e4nkte att jag inte ville missa en bokstav i hennes uttryck och d\u00e4rf\u00f6r borde en intervju via epost vara b\u00e4ttre \u00e4n att jag sitter och antecknar hennes svar under en intervjua facetoface).<\/strong><\/p>\n

Rosor Skador \u00e4r din femte bok som ges ut. \u00c4r samtliga fyra tidigare ocks\u00e5 diktsamlingar?
\n(Jag borde veta, men ber om urs\u00e4kt att jag inte har b\u00e4ttre koll. Jag vet att Mitt krig, sviter, \u00e4r en diktsamling).<\/strong>
\n– Alla mina b\u00f6cker \u00e4r diktsamlingar.<\/p>\n

Vad \u00e4r dikt, lyrik, f\u00f6r dig?<\/strong>
\n– Dikt \u00e4r f\u00f6r mig ett s\u00e4tt att t\u00e4nka, tror jag. Att skriva dikt skapar m\u00f6jligheter att titta noga p\u00e5 spr\u00e5ket. Och i mina \u00f6gon kan spr\u00e5ket inte skiljas fr\u00e5n v\u00e4rlden,
\ndet vill s\u00e4ga k\u00e4nslor, relationer, maktf\u00f6rh\u00e5llanden. Dikt \u00e4r ocks\u00e5 text som \u00f6ppnar f\u00f6r det ov\u00e4ntade, det irrationella, det kaotiska. Som inte sl\u00e4tar ut det, utan
\nl\u00e5ter det synas och finnas.<\/p>\n

I Rosor Skador har du i vissa avsnitt f\u00e5ngat livet p\u00e5 en avdelning f\u00f6r demenssjuka s\u00e5 tr\u00e4ffs\u00e4kert att det k\u00e4nns som att jag \u00e4r d\u00e4r. Jag vet att din mamma var\/\u00e4r demenssjuk. Vill du ber\u00e4tta mer om det? Hur l\u00e4nge var hon sjuk?<\/strong>
\nB\u00e5da mina f\u00f6r\u00e4ldrar var l\u00e4nge sjuka i demenssjukdomar och vistades l\u00e4nge p\u00e5 demensavdelningar under slutet av sina liv. Med l\u00e4nge menar jag i flera \u00e5r. Det k\u00e4nns som om halva mitt liv har pr\u00e4glats av demens, minnesf\u00f6rlust. \u00c4ven min pappa hade en demenssjukdom. Jag har blivit bortgl\u00f6md av b\u00e5da mina f\u00f6r\u00e4ldrar, kan man s\u00e4ga. Men jag har inte gl\u00f6mt dem.
\nD\u00e4rf\u00f6r har \u00e4ven jag tillbringat mycket tid p\u00e5 l\u00e5sta demensboenden. Suttit d\u00e4r, lyssnat, deltagit i det liv som p\u00e5g\u00e5r d\u00e4r. F\u00f6r mig blev i synnerhet min mammas boende, p\u00e5 Strandg\u00e5rden i Katrineholm, en viktig och sv\u00e5r plats.
\nEtt ytterst ofrivilligt hem, men \u00e4nd\u00e5 ett hem, d\u00e4r liv p\u00e5g\u00e5r, d\u00e4r starka k\u00e4nslor utspelar sig, en plats som jag p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt b\u00e5de \u00e4lskade och hatade. Det sista hemmet. Min mammas sista hem. D\u00e4r hon blev omh\u00e4ndertagen, men ocks\u00e5 kringskuren och begr\u00e4nsad p\u00e5 olika s\u00e4tt. D\u00e4r v\u00e5r relation f\u00f6r\u00e4ndrades radikalt, liksom mot v\u00e5r vilja.
\nJag hatade att \u00e5ka dit, men n\u00e4r jag v\u00e4l var d\u00e4r ville jag aldrig g\u00e5 d\u00e4rifr\u00e5n. Det var som om resten av v\u00e4rlden f\u00f6rsvann. Som om allt det viktiga p\u00e5gick d\u00e4r, bland de kvinnor som lever d\u00e4r och de kvinnor som arbetar d\u00e4r. Jag k\u00e4nde att sanningen och k\u00e4rleken fanns d\u00e4r, i all den l\u00e4ngtan och desperation som finns d\u00e4r, och i det sv\u00e5ra omsorgsarbete som utf\u00f6rs d\u00e4r.
\nJag ville skildra den d\u00e4r platsen, d\u00e4r varje m\u00f6te \u00e4r som om det sker f\u00f6r f\u00f6rsta och sista g\u00e5ngen, platsen som ingen n\u00e5gonsin kommer tillbaka ifr\u00e5n.<\/p>\n

I den sista dikten i Rosor Skador st\u00e5r:
\nB\u00e4r din d\u00f6da fars kl\u00e4der
\nTatuera din d\u00f6da mors namn p\u00e5 din kropp
\nBest\u00e5r vi av ingenting nu F\u00f6r oss sj\u00e4lva
\nKanska kan jag ers\u00e4tta allt med hunden
\nEller hunden med allt<\/em>
\n….
\n\u00c4r det en dikt relaterad till din verkliga situation?
\nHar du n\u00e5gon hund, f\u00f6rresten? Vilken slags ras i s\u00e5 fall och vad heter hon\/han?
\nJag undrar om hunden i dikten betyder n\u00e5got s\u00e4rskilt f\u00f6r dig?<\/strong>
\nJag har haft hund i m\u00e5nga \u00e5r. Jag hade en hund n\u00e4r jag skrev Rosor skador.
\nHon dog f\u00f6r tv\u00e5 m\u00e5nader sen, mycket pl\u00f6tsligt. Hon var en blandning av irl\u00e4ndsk varghund, golden retriever och labrador. Hagar Olsson hette hon.
\nHon var den finaste hunden i v\u00e4rlden.
\nOch det finaste i mitt liv.
\nHunden i dikten \u00e4r med andra ord en mycket verklig hund. Men ocks\u00e5 ett tecken f\u00f6r k\u00e4rlek och liv. En annan sorts k\u00e4rlek, st\u00f6rre och enklare.<\/p>\n

Vad t\u00e4nker du om lyrik idag: finns det ett nyvaknat intresse f\u00f6r poesi? Du undervisar ju p\u00e5 en f\u00f6rfattarutbildning i G\u00f6teborg. Finns det ett intresse f\u00f6r lyrik d\u00e4r?<\/strong>
\nJag \u00f6nskar att det fanns ett nyvaknat intresse f\u00f6r poesi, men jag vet inte om det g\u00f6r det. Min k\u00e4nsla \u00e4r att det alltid kommer att finnas m\u00e4nniskor som \u00e4r intresserade av poesi. Men ocks\u00e5 att poesin har mycket att erbjuda m\u00e5nga m\u00e4nniskor, fast att den idag inte riktigt n\u00e5r fram till s\u00e5 m\u00e5nga. Den recenseras ofta inte i tidningarna, den blir inte omskriven. Poeter bjuds inte in f\u00f6r att tala om sin dikt i de litter\u00e4ra programmen p\u00e5 tv och radio eller i tidningarna. Jag t\u00e4nker att det har med marknadskrafterna att g\u00f6ra. Det som g\u00e5r att s\u00e4lja \u00e4r ocks\u00e5 det som f\u00e5r utrymme.
\nDikten uppfattas som sv\u00e5r, l\u00e5ngt bort. Som n\u00e5got annat, som inte tillh\u00f6r livet p\u00e5 samma s\u00e4tt som romaner, prosa.
\n\"\"Jag tycker det \u00e4r synd. Jag \u00f6nskar att fler skulle l\u00e4sa, prova att l\u00e4sa. Ge dikten en chans, lite tid. Poesi kr\u00e4ver lite tid och kanske eftertanke, men den kan ge s\u00e5 mycket tillbaka.
\nD\u00e4r jag undervisar, p\u00e5 Akademin Valand i G\u00f6teborg, finns ett stort intresse f\u00f6r poesi. Studenter och l\u00e4rare skriver dikt och t\u00e4nker \u00f6ver poesin. Det \u00e4r ett privilegium att f\u00e5 vara i den milj\u00f6n.
\nSamtidigt l\u00e4ngtar jag, och dikten, alltid ut ur klassrummen och institutionerna. Till de andra l\u00e4sarna.<\/p>\n

Bor du i G\u00f6teborg nu?<\/strong>
\n– Jag bor i Sk\u00e4rholmen, i Stockholm, men tillbringar mycket tid i G\u00f6teborg pga mitt arbete.<\/p>\n

Vad skriver du p\u00e5 nu? Vad blir ditt n\u00e4sta skrivprojekt?
\n\u00c4r de en s\u00e5dan som har flera skrivprojekt ig\u00e5ng samtidigt?<\/strong>
\n– Just nu skriver jag lite anteckningar, bara. Om k\u00e4rlek och sorg, igen. K\u00e4rleken och sorgen tycks inte ta slut, i dikten eller i livet.
\nJag skriver mycket l\u00e5ngsamt, och beh\u00f6ver vara i anteckningar l\u00e4nge innan de blir till n\u00e5gonting. ”Min dr\u00f6m just nu \u00e4r att f\u00f6rs\u00f6ka skriva n\u00e5gonting om relationen mellan k\u00e4rleken och det offentliga.
\nVilka uttryck f\u00f6r k\u00e4rlek som syns i det offentliga, om det g\u00e5r att t\u00e4nka n\u00e5gonting om det.
\nMen just eftersom jag vill det \u00e4r det v\u00e4ldigt os\u00e4kert om jag kan det. Dikten \u00e4r sv\u00e5r att styra, f\u00f6r mig. Jag beh\u00f6ver l\u00e5ta den \u00f6verraska mig.<\/p>\n

Du har \u00f6versatt n\u00e5gra av de mest sp\u00e4nnande f\u00f6rfattarna.
\nHur g\u00f6r du n\u00e4r du ska \u00f6vers\u00e4tta, f\u00f6rs\u00f6ker du tr\u00e4nga in i den f\u00f6rfattarens s\u00e4tt att hantera spr\u00e5ket?<\/strong>
\n– Att \u00f6vers\u00e4tta betyder mycket f\u00f6r mig. Det \u00e4r ett s\u00e4tt att l\u00e4ra sig att skriva. Att f\u00f6rs\u00f6ka vistas i n\u00e5gon annans spr\u00e5k, skriva n\u00e5gon annans text.
\nDet \u00e4r v\u00e4ldigt sv\u00e5rt. Jag k\u00e4nner mig inte som en duktig \u00f6vers\u00e4ttare, utan som n\u00e5gon som f\u00f6rs\u00f6ker. Oftast \u00f6vers\u00e4tter jag f\u00f6rfattare jag vill l\u00e4ra mig n\u00e5gonting av.
\nAtt \u00f6vers\u00e4tta \u00e4r att vara tvungen att f\u00f6rst\u00e5, verkligen f\u00f6rst\u00e5. L\u00e4sa noggrannare \u00e4n n\u00e5gon annan.
\nDet \u00e4r ocks\u00e5 att f\u00f6rs\u00f6ka underkasta sig n\u00e5gon annans val, och g\u00f6ra dem till sina egna.
\nDet \u00e4r om\u00f6jligt, naturligtvis. Men det \u00e4r den enda metod jag har.<\/p>\n

Kulturbloggens recension av diktsamlingen Rosor Skador<\/a><\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

En del avsnitt \u00e4r s\u00e5 bra att jag k\u00e4nner mig f\u00f6rflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter d\u00e4r och \u00e4r en av dem. S\u00e5 skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”. Jag blev s\u00e5 fascinerad av hennes m\u00e4sterliga skrivande och dikterna grep mig s\u00e5 starkt att jag bara m\u00e5ste […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[5,3],"tags":[452,7828,12281,13539,3386],"class_list":{"0":"post-113776","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-intervju","7":"category-litteratur","8":"tag-augustpriset","9":"tag-diktsamling","10":"tag-intervju","11":"tag-jenny-tunedal","12":"tag-lyrik","13":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113776","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=113776"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113776\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":113791,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113776\/revisions\/113791"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=113776"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=113776"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=113776"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}