![\"\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2017\/11\/smal-spegel-750x381-300x152.jpg\")
<\/a>Foto Ola Kjelbye<\/p>\nADAS tar avstamp i \u00f6vergivenhet, kvinnors utsatthet och tron p\u00e5 en inneboende kraft. Gruppen utg\u00e5r fr\u00e5n konst som skapar mening och tar st\u00e4llning,\u00a0 som v\u00e4cker k\u00e4nslor och belyser sammanhang. Man st\u00e5r mitt i samh\u00e4llet p\u00e5 de svagas sida och har tagit sitt namn efter Ada Kontansia Lindstr\u00f6m (f\u00f6dd 1885 i Annedal). De s\u00e4ger sig ha stort \u00e4rende om \u00e4n deras atelj\u00e9scen vid Konstepidemin \u00e4r liten.\u00a0 De turnerar runt om i landet och har internationellt n\u00e4tverk, vilket resulterat i flera upps\u00e4ttningar utomlands. Samarbeten har skett med bland andra G\u00f6teborgs Symfoniker och G\u00f6teborgs Stadsmuseum.<\/p>\n
\u00c4r mitt f\u00f6rsta bes\u00f6k hos ADAS. F\u00e5ngar upp en synpunkt fr\u00e5n en konverserande kvinna inf\u00f6r premi\u00e4ren. Hon s\u00e4ger underligt nog att ”det h\u00e4r ska bli roligt”. Till en kollega yttrar jag, att vad vi ska se verkar vara en hemsk historia. Han nyanserar bilden genom att meddela att den har en happy ending. Fia Adler Sandblad f\u00f6rklarar i sin introduktion att monologen kom till n\u00e4r research gjordes f\u00f6r annan pj\u00e4s, medan Karin Lycke f\u00f6rklarar att \u00e4ven om det inte \u00e4r hennes historia, k\u00e4nns det som den har blivit det n\u00e4r hon arbetat med texten. I programbladet st\u00e5r att l\u00e4sa om marginalisering, skuld och skam.\u00a0 Sara Azzazis redog\u00f6relse gestaltas hudn\u00e4ra och till synes okonstlat av Karin Lycke.<\/p>\n
Noterar att f\u00f6rutom en plaststol och ett vattenglas \u00e4r scenen tom. Hur ofta ser vi en produktion utan scenografi och utan att\u00a0 ansvariga f\u00f6r kostym och dekor anges? Publiken p\u00e5 uppemot 30 personer sitter i tre rader. Under omkring femtio minuter f\u00f6rmedlas resan fr\u00e5n oskuldsfull livsgl\u00e4dje \u00f6ver omskakande l\u00e5ngvariga \u00f6vergrepp och lidande till ett hoppfullt uppbrott. Lycke agerar med osviklig naturlig eftert\u00e4nksamhet, ger r\u00f6st \u00e5t en av m\u00e5nga f\u00f6rtryckta kvinnor som befunnit sig i en ov\u00e4rdig tillvaro.\u00a0 Ska inte rekapitulera sj\u00e4lvbiografin, bara flika in att determinism, medberoende och socialt arv \u00e4r fenomen som finns inkapslade i den starka story som \u00e5terber\u00e4ttas.<\/p>\n
Ur insikten om att ha f\u00f6rnekats basala behov, fast \u00e4nd\u00e5 ha tagit sig ut p\u00e5 andra sidan, har hos den vi m\u00f6ter en orubblig positiv kraft slagit rot. \u00d6verlevaren tvivlar p\u00e5 om lyftet\u00a0 varit m\u00f6jligt utan sina tvillingar. Omsorgen och k\u00e4rleken till dem \u00e4r en drivkraft vars kulmen med studentfirande blir helt uppenbar. Vilken lycka f\u00f6r en tidigare misshandlad ensamst\u00e5ende mor! En kort period av of\u00f6rst\u00e4lld lycka, \u00e4r ocks\u00e5 det hum\u00f6r som serveras inledningsvis med frimodig dans till gl\u00e4ttiga tong\u00e5ngar.\u00a0 P\u00e5 temat k\u00e4rleken \u00e4r blind ber\u00e4ttas om en h\u00e5rt h\u00e5llen ton\u00e5ring. Hon blir f\u00f6r\u00e4lskad och gravid med en brutal narkoman och f\u00e4ngelsekund. Musiken som inramar \u00e4ndrar skepnad efterhand. Efter att l\u00e4nge ha v\u00e4djat om hj\u00e4lp, f\u00e5ngar det grovmaskiga n\u00e4tet till slut upp mamman. Och nu hj\u00e4lper den drabbade andra i liknande om\u00e4nskliga situationer.<\/p>\n
Hon som jag s\u00e5g i spegeln\u00a0<\/em>\u00e4r ett viktigt vittnesm\u00e5l\u00a0 om att bryta destruktiva m\u00f6nster, b\u00e4r p\u00e5 ”provocerande kunskap om m\u00e4nniskov\u00e4rdet och om samh\u00e4llet vi lever i.”\u00a0 Som konstn\u00e4rlige ledaren Fia Adler Sandblad p\u00e5pekar m\u00e5ste tystnaden brytas, varf\u00f6r hon v\u00e4lkomnar de nu aktuella uppropen (metoo \/tystnadtagning). Till publiken bifogas lapp med upplysningar om st\u00e4llen att v\u00e4nda sig.\u00a0 Regiss\u00f6r och sk\u00e5despelare har rimligen t\u00e4nkt mycket p\u00e5 att hitta exakt r\u00e4tt tilltal, en m\u00f6jligen slitsam process som burit frukt. Finns inget teatralt \u00f6ver den monolog vars f\u00f6red\u00f6mliga uttolkare Lycke (gjorde osannolikt starkt intryck i Unga Folkteaterns\u00a0Breaking The Waves)\u00a0<\/em> \u00e4r. Begrep aldrig riktigt po\u00e4ngen med att ta av och p\u00e5 skorna ett par g\u00e5nger, men i \u00f6vrigt inga luddiga inslag. Ist\u00e4llet ger ADAS en n\u00f6dv\u00e4ndig och gripande monolog!<\/p>\n <\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Premi\u00e4r 10\/11 2017 ADAS musikaliska teater, Konstepidemin G\u00f6teborg \u00a0Manus & regi: Fia Adler Sandblad Musik:\u00a0Jonas Franke Blom Producent & regiassistent:\u00a0Andreas Luukinen P\u00e5 scen:\u00a0Karin Lycke Foto Ola Kjelbye ADAS tar avstamp i \u00f6vergivenhet, kvinnors utsatthet och tron p\u00e5 en inneboende kraft. Gruppen utg\u00e5r fr\u00e5n konst som skapar mening och tar st\u00e4llning,\u00a0 som v\u00e4cker k\u00e4nslor och belyser […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-113436","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113436","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=113436"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113436\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":113444,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/113436\/revisions\/113444"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=113436"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=113436"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=113436"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
![\"\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2017\/11\/smal-spegel-750x381.jpg\")
<\/a>Foto Ola Kjelbye<\/p>\n