{"id":112006,"date":"2017-09-09T09:21:10","date_gmt":"2017-09-09T07:21:10","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=112006"},"modified":"2017-10-24T20:41:37","modified_gmt":"2017-10-24T18:41:37","slug":"teaterrecension-svaret-i-vallingby-love-black-women","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=112006","title":{"rendered":"Teaterrecension: Svaret i V\u00e4llingby – \u201dLove Black Women\u201d"},"content":{"rendered":"
\"\"<\/a>
Fot: Matilda Rahm<\/figcaption><\/figure>\n

Svaret<\/strong>
\nAv och regi Ayesha Quraishi
\nAv och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
\nScenografi Torulf Wetterrot
\nKostym Ellen Elias
\nLjus Ann-Marie Fritiofsson
\nDramaturgi Mia Winge
\nVideoprojektioner Otto B\u00e5th
\nMusikproduktion Marius Varhaugvik
\nLjud Susanna Brandin
\nPremi\u00e4r 8 september 2017, V\u00e4llingby Kulturhuset Stadsteatern<\/p>\n

Kv\u00e4llens f\u00f6rest\u00e4llning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. N\u00e4r de tre kvinnliga gestalterna kom in och en st\u00e4llde sig l\u00e4ngst fram, den andra la sig p\u00e5 s\u00e4ngen och den tredje g\u00f6mde sig bakom en stol, s\u00e5 trodde jag att det var en kvinnas k\u00e4nslor som skulle gestaltas beroende p\u00e5 flera sinnesst\u00e4mningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv p\u00e5 hur det kan k\u00e4nnas att vara en svart kvinna. F\u00f6rv\u00e4xlingen till tre karakt\u00e4rer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under f\u00f6rest\u00e4llningens 65 minuter, tyv\u00e4rr. Vi kastades enbart in i deras fight f\u00f6r r\u00e4tten att slippa se ut som vita m\u00e4nniskor g\u00f6r. Tolkningen blev n\u00e5got f\u00f6rdomsfull och schablonm\u00e4ssig \u00e5t alla h\u00e5ll.<\/p>\n

Ganska snabbt fick vi \u00e5sk\u00e5dare dock klart f\u00f6r oss att dessa kvinnor k\u00e4nde ett p\u00e5tvingat vitt ideella som de f\u00f6rs\u00f6kte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans h\u00e5r och kroppsm\u00f6nster k\u00e4ndes inte som en del av dem. Tack och lov, t\u00e4nker jag, f\u00f6r vem sjutton k\u00e4nner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner p\u00e5visade man ocks\u00e5 hur de vita idealet \u00e4r det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Sj\u00e4lvklart \u00e4r det tr\u00e5kigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa m\u00e4nniskor. Fast om man vet n\u00e5got om hur s\u00f6kningsmotorer och reklam fungerar s\u00e5 \u00e4r det tyv\u00e4rr s\u00e5 att s\u00f6ker man i Sverige med svensk inst\u00e4llning p\u00e5 datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige f\u00f6r ordet \u201dsk\u00f6nhet\u201d. En s\u00f6kning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra m\u00e4nniskor. Personligen kan jag dock tycka att \u201dsk\u00f6nhet\u201d kanske inte \u00e4r det viktigaste m\u00e5ttet p\u00e5 j\u00e4mlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det k\u00e4nns lite ytligt att man st\u00e4ller sig upp och vill sl\u00e5ss f\u00f6r sin kvinnliga r\u00e4tt att anses som snygg, oavsett om man \u00e4r svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans sl\u00e5ss f\u00f6r r\u00e4tten att \u00e4ga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna p\u00e5 n\u00e4tet som visar den sk. kvinnliga sk\u00f6nheten \u00e4r mestadels tagna av m\u00e4n. D\u00e4r har vi n\u00e5got att br\u00e5ka om p\u00e5 riktigt. M\u00e4n v\u00e4ljer med kameralinsen vad som \u00e4r vackert p\u00e5 kvinnor.<\/p>\n

Musiken i f\u00f6rest\u00e4llningen hade sina ljuspunkter, men i m\u00e5ngt och mycket p\u00e5minde musik om de intervaller som faktiskt anv\u00e4nds vid hj\u00e4rntv\u00e4ttning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till n\u00e5gra korta sekunder med j\u00e4mna mellanrum f\u00f6r att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara s\u00e5 att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer. <\/p>\n

F\u00f6rest\u00e4llningen inneh\u00e5ller n\u00e5gra kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa s\u00e5 mycket mer om r\u00e4tten till att f\u00e5 vara som man \u00e4r, \u00e4n vad pantomimerna och det \u00f6vriga tysta spelen gjorde. \u00c4ven s\u00e5nginsatserna \u00e4r p\u00e5lysande, personliga och sj\u00e4lfulla. I mina \u00f6gon skulle f\u00f6rest\u00e4llningen mer ha utg\u00e5tt fr\u00e5n s\u00e5ngerna och danserna som gav karakt\u00e4rerna s\u00e5 mycket mer gl\u00f6d, gnista och k\u00f6tt p\u00e5 benen i s\u00f6kandet efter att visa det vackert m\u00f6rka. Dessutom skulle avsnittet kring \u201dhur jag g\u00f6r f\u00f6r att provocera vita med min svarthet\u201d helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte \u00e4r konstruktiv och f\u00f6dande. Deras f\u00f6rs\u00f6k till provokation, blev enbart tandl\u00f6s och l\u00e4mnade knappast n\u00e5gra sugm\u00e4rken efter sig. <\/p>\n

Det \u00e4r v\u00e4ldigt sv\u00e5rt att k\u00e4nna empati f\u00f6r deras slitsamma kamp och ta den p\u00e5 allvar. Kvinnorna k\u00e4nns inte som offer f\u00f6r sin hudf\u00e4rg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och v\u00e4ldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora f\u00f6rebilder f\u00f6r andra kvinnor som inte \u00e4r riktigt lika lyckligt lottade h\u00e4r i livet som dem. Deras sk\u00f6nhet var dessutom sl\u00e5ende ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att m\u00e4nniskors etnicitet verkligen inte \u00e4r svart p\u00e5 vitt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Svaret Av och regi Ayesha Quraishi Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed Scenografi Torulf Wetterrot Kostym Ellen Elias Ljus Ann-Marie Fritiofsson Dramaturgi Mia Winge Videoprojektioner Otto B\u00e5th Musikproduktion Marius Varhaugvik Ljud Susanna Brandin Premi\u00e4r 8 september 2017, V\u00e4llingby Kulturhuset Stadsteatern Kv\u00e4llens f\u00f6rest\u00e4llning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. N\u00e4r […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[4955,13419,7643,13420],"class_list":{"0":"post-112006","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"tag-scenkonst","11":"tag-svaret","12":"tag-teaterkritik","13":"tag-vallingby","14":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/112006","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=112006"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/112006\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":112008,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/112006\/revisions\/112008"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=112006"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=112006"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=112006"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}