{"id":106337,"date":"2016-12-04T14:58:51","date_gmt":"2016-12-04T13:58:51","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=106337"},"modified":"2016-12-04T14:58:51","modified_gmt":"2016-12-04T13:58:51","slug":"nattorienterarna-pa-stockholms-stadsteater-imponerande","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=106337","title":{"rendered":"Nattorienterarna p\u00e5 Stockholms stadsteater – imponerande"},"content":{"rendered":"
\"Foto:<\/a>
Foto: Petra Hellberg<\/figcaption><\/figure>\n

Nattorienterarna<\/strong>
\nAv Kristina Lugn
\nRegi Eva Dahlman
\nScenografi Lars \u00d6stbergh
\nKostym Annsofi Nyberg
\nLjus Per Sundin
\nLjud Michael Breschi
\nMask Sara Englund
\npremi\u00e4r p\u00e5 Klarascenen, Stadsteatern Stockholm den 3 december 2016<\/p>\n

Alla som n\u00e5gon g\u00e5ng r\u00e5kat st\u00e4nga d\u00f6rren om sig i ett f\u00f6rr\u00e5d utan f\u00f6nster eller g\u00e5tt i skogen om natten, vet hur m\u00f6rkt det pl\u00f6tsligt kan bli utan en ficklampas sken. Du blir inte heller lugn av din inneboende vetskap om v\u00e4gen fram\u00e5t. Men det \u00e4r ju s\u00e5 att i m\u00f6rkret blir ljuset som starkast. Utan m\u00f6rkret skulle ljuset inte uppfattas som att det lysa lika klart och inte f\u00e5 den uppskattning den borde f\u00e5. Det \u00e4r enbart i dess reflektion med varandra som man d\u00e4rmed kan urskilja det ena med det andra. S\u00e5 \u00e4r det ocks\u00e5 n\u00e4r tv\u00e5 sj\u00e4lar, tv\u00e5 sinnen eller tv\u00e5 personligheter hj\u00e4lps \u00e5t att tolka den gemensamma verkligheten. Vare sig man vill eller inte s\u00e5 beh\u00f6ver man varandra. Det g\u00e4ller ju att ”orientera sig i livsfr\u00e5gorna” och l\u00e5ta ”din inre r\u00f6st leda dig”-<\/p>\n

Inledningsvis f\u00e5r vi denna kv\u00e4ll en bra illustration, med hj\u00e4lp av en kortfilm, om hur sv\u00e5rt, sp\u00e4nnande och tungt det \u00e4r att r\u00f6ra sig som nattorienterare. Man k\u00e4nner tydligt hur det lufsas fram i skogen med full kraft, hur man ser p\u00e5 kartor, tar ut riktningar, ser p\u00e5 sin kompass, andas tungt och f\u00f6rs\u00f6ker finna den r\u00e4tta v\u00e4gen mot m\u00e5let. Att ha tv\u00e5 s\u00e5 starka sk\u00e5despelarveteraner p\u00e5 scen, som har de erfarenhet av livet som f\u00e5, och personligen livserfarenhet, g\u00f6r dem som skapade f\u00f6r att faktiskt finna legitimitet att ge oss andra goda r\u00e5d.<\/p>\n

Jag upplever f\u00f6rst en aggression mellan tv\u00e5 poler (karakt\u00e4rstyper), skarpa toner, ord med riktad kritik, rolig sarkasm, ordlekar med dubbeltydighet och h\u00e5rdhet mellan s\u00e5rade. Efter hand inser jag att det inte finns n\u00e5gon handling som driver en historia fram\u00e5t, utan ist\u00e4llet \u00e4r det ett \u00e4ltande mellan skilda saker p\u00e5 olika niv\u00e5er. Fram och tillbaka. Helt osymmetrisk och of\u00f6rberett lyfts det ena efter det andra gn\u00e4llandes och anklagandes fram mellan de b\u00e5da kvinnorna som sitter p\u00e5 varsin stol under hela f\u00f6rest\u00e4llningen (60 minuter). Vi vet inte gr\u00e4nserna mellan verklighet och sanning, men ingen annan \u00e4n vi sj\u00e4lva kan i slut\u00e4ndan ta beslut om det. ” Det enda jag vet om livet \u00e4r att det inte \u00e4r min starka sida”.<\/p>\n

Efter halva f\u00f6rest\u00e4llningen b\u00f6rjar jag k\u00e4nna det som att det handlar om en m\u00e4nniskas inre s\u00f6kande och fight. Det \u00e4r ett s\u00f6kande och anklagande mellan kroppen, sj\u00e4len, hj\u00e4rtat, k\u00e4nslan och f\u00f6rnuftet. F\u00f6r vad \u00e4r det f\u00f6r val vi g\u00f6r i stunder av gl\u00e4dje och i stunder av sorg? Det \u00e4r ju inte alltid s\u00e5 att hela v\u00e5r natur k\u00e4nner sig till freds med de val vi g\u00f6r eller k\u00e4nner oss tvingade att g\u00f6ra. Framf\u00f6rallt sitter vi ju med j\u00e4mna mellanrum och summerar ihop det som skett och fr\u00e5gar oss ”kunde jag ha gjort annorlunda?”. \u00c4mnena kastas ut i luften utan n\u00e5got annat syfte \u00e4n att de faktiskt beh\u00f6ver v\u00e4dras ur och s\u00e4gas h\u00f6gt.
\nDet \u00e4r imponerande att tv\u00e5 j\u00e4rnladys kan sitta och f\u00f6ra en s\u00e5dan monolog i en timme, utan att man tappar intresset. <\/p>\n

Enbart vid n\u00e5gra tillf\u00e4llen f\u00e5r de hj\u00e4lp av sin suffl\u00f6s. Det \u00e4r imponerande. D\u00e4remot har jag sv\u00e5rt f\u00f6r att sk\u00e5despelare medvetet bryter sina rollkarakt\u00e4rer f\u00f6r att tilltala publiken om det inte finns ett syfte med varf\u00f6r man g\u00f6r det. Ingen av kvinnorna beh\u00f6ver f\u00e5r uppskattning enbart f\u00f6r sin h\u00f6ga arbetande \u00e5lder. De \u00e4r full kapabla att kunna f\u00e5 njuta sk\u00e5despelarens s\u00f6tma enbart av sina arbetsinsatser p\u00e5 scen. Allt annat tycker jag \u00e4r att g\u00f6ra dem enbart till sm\u00e5 f\u00f6rsvarsl\u00f6sa tanter, vilket de under inga omst\u00e4ndigheter \u00e4r.<\/p>\n

I rollerna:
\nBricken Yvonne Lombard
\nVera Meta Velander <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Nattorienterarna Av Kristina Lugn Regi Eva Dahlman Scenografi Lars \u00d6stbergh Kostym Annsofi Nyberg Ljus Per Sundin Ljud Michael Breschi Mask Sara Englund premi\u00e4r p\u00e5 Klarascenen, Stadsteatern Stockholm den 3 december 2016 Alla som n\u00e5gon g\u00e5ng r\u00e5kat st\u00e4nga d\u00f6rren om sig i ett f\u00f6rr\u00e5d utan f\u00f6nster eller g\u00e5tt i skogen om natten, vet hur m\u00f6rkt det […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-106337","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/106337","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=106337"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/106337\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":106348,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/106337\/revisions\/106348"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=106337"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=106337"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=106337"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}