{"id":105840,"date":"2016-11-13T10:39:05","date_gmt":"2016-11-13T09:39:05","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=105840"},"modified":"2016-11-13T10:39:05","modified_gmt":"2016-11-13T09:39:05","slug":"tankar-om-fascinerande-dans-i-come-back-to-see-us","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=105840","title":{"rendered":"Tankar om fascinerande dans i Come Back To See Us"},"content":{"rendered":"

\"comebacktous\"<\/a><\/p>\n

”Come Back To See Us”<\/strong>
\nAv och koreografi: Ina Christel Johannessen
\nKostymdesign: Kathrine Tolo
\nLjus: Chrisander Brun
\nLjuddesigner: Hugo Therkelson
\nVisuellt koncept: Konstn\u00e4rliga teamet
\nUrpremi\u00e4r p\u00e5 Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016<\/p>\n

Det \u00e4r alltid med h\u00f6gt huvud och skarp blick man g\u00e5r till en urpremi\u00e4r. Det \u00e4r ju den allra f\u00f6rst\u00e5 g\u00e5ngen som f\u00f6rest\u00e4llningen spelas n\u00e5gonsin och allvaret k\u00e4nns markant i v\u00e4ggarna. Det \u00e4r h\u00f6gtidligt och det \u00e4r puls i mellang\u00e4rdet. <\/p>\n

F\u00f6rst invaggas vi i en skymning och f\u00e5gelkvitter, d\u00e4refter sl\u00e5s en d\u00f6rr igen och man h\u00f6r en amerikansk man, s\u00e4ga f\u00f6rest\u00e4llningens namn inbakad i en mening ”come back to se us soon”. Jag hinner t\u00e4nka, att jag \u00e4r ju h\u00e4r redan och funderar p\u00e5 titeln.V\u00e4ldigt abrupt och markant st\u00e4ngs d\u00e4refter skjutd\u00f6rren och ljuset utanf\u00f6r sl\u00e4cks. Det blir kolsvart n\u00e5gra sekunder innan en str\u00e5lkastarv\u00e4gg sl\u00e5s p\u00e5. Det k\u00e4nns p\u00e5 en g\u00e5ng som dagens dansf\u00f6rest\u00e4llning har landat p\u00e5 en f\u00e4ngelses bakg\u00e5rd. Vid lyktorna \u00e4r det ocks\u00e5 ett st\u00e4ngsel och ingen av m\u00e4nnens r\u00f6relser p\u00e5 scen g\u00e5r obem\u00e4rkt f\u00f6rbi. Riktningen p\u00e5 ljuset lyser n\u00e4stan rakt igenom dem och skuggorna avsl\u00f6jar varje steg de tar. K\u00e4nslan \u00e4r att vi \u00e4r \u00f6vervakade.Ibland \u00e4r m\u00e4nnens r\u00f6relser s\u00e5 sm\u00e4rtsamma att en k\u00e4nsla av arbetsl\u00e4ger poppar upp inom mig. Kanske \u00e4r det ocks\u00e5 de gemensamma bl\u00e5a kl\u00e4derna, som ger dem ett enhetligt \u00f6de p\u00e5 scen. Obehagligt \u00e4r det oavsett. Jag skulle vilja sl\u00e4ppa dem fria, men vet inte riktigt hur.<\/p>\n

I de f\u00f6rst\u00e5 scenerna upplever jag att m\u00e4nnen f\u00f6rs\u00f6ker finna sitt eget s\u00e4tt att hantera inst\u00e4ngdheten och det monotona livsvillkoren. De har egna personliga r\u00f6relser, p\u00e5 sina egna villkor. G\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng f\u00f6rs\u00f6ker de ha ryggen fri i sitt kaos och litar inte p\u00e5 n\u00e5gon. Ibland dras de mot ljuset och de hoppas att de p\u00e5 n\u00e5got vis ska kunna komma ur sitt kaos. Det \u00e4r brutalt och kraftfull, samtidigt som det ocks\u00e5 \u00e4r mjukt och medm\u00e4nskligt. F\u00f6r vad g\u00f6r man i f\u00e5ngenskap? G\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng fr\u00e5gar jag mig, ”kan man verkligen g\u00f6ra s\u00e5d\u00e4r med kroppen?” och det kan man tydligen. Mest uppspelt blir jag n\u00e4r n\u00e5gra av dansarna f\u00f6rflyttar sig snabbt p\u00e5 golvet med hj\u00e4lp av olika v\u00e5gr\u00f6relser, h\u00f6ftstr\u00e4ckningar och ren armstyrka. Allt i ett fl\u00f6de som enligt jordens dragningskraft, inte borde vara m\u00f6jligt. De g\u00f6r s\u00e5 i alla fall.<\/p>\n

Att se enbart m\u00e4n dansa tillsammans p\u00e5 liknande niv\u00e5er, men \u00e4nd\u00e5 tillsammans \u00e4r v\u00e4ldigt unikt. De har alla olika karakt\u00e4rsroller, men dansar \u00e4nd\u00e5 mer p\u00e5 liknande premisser. I de flesta pardanser \u00e4r m\u00e4n alltid b\u00e4rande och lyftande av kvinnor, n\u00e4r det ska dansa ihop. Kvinnor ges ocks\u00e5 ofta en mer offrande roll \u00e4n m\u00e4n. I den \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r m\u00e4nnen v\u00e4ldigt j\u00e4mlika, trots mycket skild fysik, karakt\u00e4r och personlighet. Inget i upps\u00e4ttningen verkar heller kr\u00e4va av dem att vara helt tighta i varandras r\u00f6relser. Man \u00e4r inte ens det n\u00e4r de g\u00f6r samma r\u00f6relser samtidigt. Det finns en genuinitet utan total samst\u00e4mmighet. Jag gillar den utmaningen mycket. Det \u00e4r ocks\u00e5 v\u00e4ldigt behagligt att se p\u00e5 dem ihop och var och en f\u00f6r sig. Det blir samspel, men i de egna f\u00e5ngade kropparnas behov.<\/p>\n

Jag upplever en n\u00e4rhet och ett br\u00f6draskap mellan m\u00e4nnen. En n\u00e4rhet som aldrig n\u00e5gonsin blir sexuell. Det \u00e4r inte ofta som n\u00e4rhet mellan m\u00e4nniskor f\u00e5r lov att speglas och beskrivas utan att n\u00e5gon form av sexualitet blandas in, f\u00f6r att skapa en extra gl\u00f6d och erotik. Men de faller aldrig in i den l\u00e4tta f\u00e4llan utan v\u00e5gar h\u00e5lla fast vid intimiteten mellan br\u00f6der. Det \u00e4r vackert att v\u00e4nskapen och den kollektiva n\u00e4rheten mellan m\u00e4nniskor f\u00e5r lov att vara mer \u00e4n l\u00e4ngtan efter enbart lust.<\/p>\n

I en av scenerna dansar m\u00e4nnen i masker. Deras kroppsspr\u00e5k f\u00f6r\u00e4ndras d\u00e5 och blir tydligare f\u00f6r maskens r\u00e4kning. De kostar p\u00e5 sig att vara drygare, kaxigare och mer uppviglande. Det kan man ju vara n\u00e4r ens ansikte inte beh\u00f6ver synas och man inte beh\u00f6ver st\u00e5 f\u00f6r den man \u00e4r eller g\u00f6r. N\u00e4r ljuset \u00e4ndrar riktning mot publiken och dansarna tittar p\u00e5 oss genom sina masker, k\u00e4nner jag hur de fr\u00e5gar oss, vilka masker vi har p\u00e5 och vad vi sitter och d\u00f6lja p\u00e5 i m\u00f6rkrets vr\u00e5n. M\u00e4nnen p\u00e5 scen visar p\u00e5 hur vi alla g\u00f6mmer oss med j\u00e4mna mellanrum och alla falska masker kan dra ned oss. Jag blir sj\u00e4lv p\u00e5mind om hur uttr\u00f6ttande det \u00e4r att alltid b\u00e4ra samma mask, eftersom ingen vill se det \u00e4kta fula trynet bakom.<\/p>\n

Musiken under kv\u00e4llen s\u00e4tter dock inte n\u00e5gra direkta sp\u00e5r. Kanske \u00e4r det f\u00f6r att dansarna \u00e4r s\u00e5 fenomenala i det de g\u00f6r? Eller s\u00e5 \u00e4r det s\u00e5 enkelt att det \u00e4r f\u00f6r h\u00f6g volym(nu efter\u00e5t skriker mina \u00f6ron en j\u00e4mn ton). G\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng under kv\u00e4llen m\u00e5ste jag anstr\u00e4nga mig att st\u00e4nga av mitt lyssnande s\u00e5 gott det g\u00e5r. Dansen skulle dessutom ha klarat sig utan musiken. Min enda f\u00f6rklaring \u00e4r tyv\u00e4rr att musiken \u00e4r inte tillr\u00e4ckligt sofistikerad f\u00f6r att matcha det som sker p\u00e5 scen. Den enda g\u00e5ng jag reflekterar \u00f6ver musiken \u00e4r n\u00e4r den \u00e4r tyst korta stunder och jag d\u00e5 kan h\u00f6ra dansarnas fl\u00e5sningar och anstr\u00e4ngning.<\/p>\n

Ju mer vi n\u00e4rmar oss slutet av f\u00f6rest\u00e4llningen, desto mer st\u00f6djande, hj\u00e4lpande och styrande av varandras r\u00f6relser blir dansarna. De sista minuterna har de n\u00e4sta vuxit ihop och det \u00e4r sv\u00e5rt att urskilja vems ben, arm eller huvud som sitter p\u00e5 vem. Ett steg fram blir l\u00e4tt styrt till tv\u00e5 i sidled. Ingen man \u00e4r d\u00e4refter sj\u00e4lv eller sig sj\u00e4lv nog. Br\u00f6der i omfamning.<\/p>\n

En urpremi\u00e4r \u00e4r enbart en g\u00e5ng och kommer aldrig \u00e5ter. Men jag \u00e4r \u00f6vertygad om att det finns urkrafter kvar i den h\u00e4r upps\u00e4ttningen f\u00f6r dig som vill se dans som urartar p\u00e5 ett positivt s\u00e4tt. <\/p>\n

Dansare: P\u00e4r Andersson, Anton Borgstr\u00f6m, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

”Come Back To See Us” Av och koreografi: Ina Christel Johannessen Kostymdesign: Kathrine Tolo Ljus: Chrisander Brun Ljuddesigner: Hugo Therkelson Visuellt koncept: Konstn\u00e4rliga teamet Urpremi\u00e4r p\u00e5 Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016 Det \u00e4r alltid med h\u00f6gt huvud och skarp blick man g\u00e5r till en urpremi\u00e4r. Det \u00e4r ju den allra f\u00f6rst\u00e5 g\u00e5ngen som f\u00f6rest\u00e4llningen […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[1128,4955],"class_list":{"0":"post-105840","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"tag-dans","8":"tag-scenkonst","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105840","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=105840"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105840\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":105846,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105840\/revisions\/105846"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=105840"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=105840"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=105840"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}