{"id":105079,"date":"2016-10-02T07:41:40","date_gmt":"2016-10-02T06:41:40","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=105079"},"modified":"2016-10-20T15:03:09","modified_gmt":"2016-10-20T14:03:09","slug":"nixon-i-china-fantastisk-musik-intensiva-sanginsatser-men-for-lang","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=105079","title":{"rendered":"Nixon i China – fantastisk musik, intensiva s\u00e5nginsatser men l\u00e5ng"},"content":{"rendered":"

\"nixonkina\"<\/a><\/p>\n

Nixon i China<\/strong>
\nPremi\u00e4r Kungliga Operan 1 oktober 2016<\/p>\n

Att historik \u00e4r viktigt f\u00f6r v\u00e5ra fortsatta beslut och att den p\u00e5 n\u00e5gon niv\u00e5 borde g\u00f6ra oss klokare med tiden, sl\u00e5ss varje tidsepok med. Idag p\u00e5 2000-talet tycker vi att vi \u00e4r s\u00e5 mycket klokare \u00e4n de f\u00f6re oss – Watergate vad var det f\u00f6r dumheter. Ett viss sj\u00e4lvdistans, sj\u00e4lvkritik och perspektiv borde de dock ge oss n\u00e4r vi genom dikter, dagb\u00f6cker och dokument\u00e4rer kan konstatera att det h\u00f6r den allm\u00e4nna m\u00e4nskligheten alltid, ”v\u00e5r b\u00e4sta tid \u00e4r nu”. Ja redan de gamla grekerna tyckte att de levde i den b\u00e4sta av tider. Knappast n\u00e5got vi skulle h\u00e5lla med om idag, \u00e4ven om teaterv\u00e4rlden tackar grekerna f\u00f6r sin existens.<\/p>\n

F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 svensk scen, fick vi i kv\u00e4ll bevittna ”Nixon i Kina”, en \u00e5terblick genom m\u00e5ngas linser och vida perspektiv. Nixon sj\u00e4lv, avr\u00e5dde man dock att se urpremi\u00e4ren i Houston 1987. Vilket jag har sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 varf\u00f6r idag. Jag dock bara min egen historik i handen och han sin. Vet inte om det s\u00e4ger mycket om operans inneh\u00e5ll eller om det mer p\u00e5lyser n\u00e5got om den fd amerikanska presidenten.<\/p>\n

\"nixonkina3\"<\/a>Om man kan lite amerikansk n\u00e4rhistoria och har ett l\u00e4tt intresse f\u00f6r amerikanska presidenter, s\u00e5 underl\u00e4ttar kv\u00e4llens r\u00f6da historiska tr\u00e5d. Annars \u00e4r det n\u00e4stan en n\u00f6dv\u00e4ndighet att l\u00e4sa igenom operaprogram innan f\u00f6rest\u00e4llningen och p\u00e5minna sig i varje paus (2 stycken). F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r n\u00e4mligen b\u00e5de symboliskt och kronologisk i sitt ber\u00e4ttande. Ju mer kunskap du dessutom har inh\u00e4mtat sj\u00e4lv om Kina och kommunismen, underl\u00e4ttar de din upplevelse av operan. \u00c4ven om det \u00e4r oerh\u00f6rt naivt av Nixon och Mao Tse-Tung att tro att ett enskilt m\u00f6te mellan dem, tv\u00e5 supermakter , ska f\u00f6r\u00e4ndra n\u00e5got direkt, s\u00e5 kan man \u00e4nd\u00e5 inte sluta upp med att fascineras \u00f6ver b\u00e5das tilltro till sig sj\u00e4lv och deras suver\u00e4nitet.<\/p>\n

Det f\u00f6rsta jag gl\u00e4ds \u00e5t denna kv\u00e4ll \u00e4r den fantastiskt moderna och smarta scenografin. Med sk\u00e4rmar, filter, draperier och ljus f\u00e5r vi b\u00e5de bevittna flygplanslandningar och demonstrationer. Sk\u00e5despelarna lyser igenom p\u00e5 r\u00e4tt plats och den nya linsen ger oss de tredimensionella efter en platt bild. Det \u00e4r snyggt, effektivt och det \u00e4r m\u00e5nga g\u00e5nger mycket vackert. N\u00e4stan som om m\u00e5lade bilder i din tavla pl\u00f6tsligt v\u00e4nder p\u00e5 klacken och g\u00e5r rakt ut framf\u00f6r dig och ger dig sin varma hand.<\/p>\n

Jag imponeras ocks\u00e5 av kv\u00e4llens 40-tal statister\/s\u00e5ngare som fyller funktionen som soldater\/g\u00e4ster\/arbetare mm. De \u00e4r individuella i sina tolkningar, de har funnit en roll och de visar p\u00e5 en stolthet i det de g\u00f6r. Inte en enda g\u00e5ng ser jag en statist tappa ansiktet och enbart bli sig sj\u00e4lv en stund. En tillf\u00e4llig vilsamhet som jag kan t\u00e4nka mig skulle kunna vara lockande. F\u00f6r vem skulle se det? De f\u00f6rtj\u00e4nar en stor eloge f\u00f6r det de g\u00f6r och de ger den stora massans betydelse, i den kinesiska kommunismen. Ett v\u00e4rdigt ansikte d\u00e4r varje enskild del beh\u00f6vs i det stora maskineriet.<\/p>\n

\"nixonkina2\"<\/a>Kv\u00e4llens mest otacksamma jobb m\u00e5ste f\u00f6rest\u00e4llningens tre sekreterare ha. Man har gjort dem homogena p\u00e5 ett s\u00e4tt som inte \u00e4r f\u00f6rdelaktigt f\u00f6r rollkarakt\u00e4rerna. Tanken \u00e4r s\u00e4kert att de ska vara lika som b\u00e4r och f\u00f6ra sig i spegellika former. De sjunger lika, de agerar liknande, men saknar samma kroppsspr\u00e5k och h\u00e5llning. Det g\u00f6r att det k\u00e4nns som att n\u00e5gon eller n\u00e5gra av dem \u00e4r originalet och de andra en s\u00e4mre kopia. Om man ist\u00e4llet hade valt att g\u00f6ra dem n\u00e5got mindre klich\u00e9-betonade, och gett dem n\u00e5got litet som var deras eget, \u00a0hade man kunnat le \u00e5t deras likheter snarare \u00e4n att bli ledsen \u00f6ver deras f\u00f6rs\u00f6k att vara trillingar.<\/p>\n

Det \u00e4r inte ofta man k\u00e4nner i operasammanhang att s\u00e5ngarna \u00f6vat tillr\u00e4ckligt p\u00e5 scenisk framtr\u00e4darteknik, i f\u00f6rh\u00e5llande till hur duktiga de \u00e4r p\u00e5 att sjunga. Genomg\u00e5ende var huvudrollsinnehavarna duktiga p\u00e5 att ocks\u00e5 b\u00e4ra sina karakt\u00e4rer v\u00e4l mellan sitt sjungande. Eliason lyckades dessutom \u00e5terge de spjuveraktiga charmen som Nixon l\u00e4r ha haft som president.<\/p>\n

Det \u00e4r alltid sp\u00e4nnande med en teatral opera, i operan. Det \u00e4r n\u00e5got magiskt som sker n\u00e4r man m\u00e5ste t\u00e4nka teater i teatern. N\u00e4r den spelade operan dessutom p\u00e5visar satir om gott och ont, blir det en intressant sp\u00e4nning f\u00f6r oss i publiken. Vi tittar p\u00e5 dem som l\u00e5tsas var p\u00e5 sin egen lilla scen. Baletten som herr och fru Nixon ser p\u00e5 i Peking, har med sitt tema en riktad kritik mot USA. De tar \u00e5t sig f\u00f6r att de k\u00e4nner igen sig sj\u00e4lva. Gr\u00e4nserna mellan fiktion och deras verklighet suddas ut. Inslagen av satiriska dans i 2a akten, var himmelskt starkt. Dansarna var inte bara skickliga i sina uttryck ,dessutom var de b\u00e4rande av en viktig handling som beh\u00f6vde dess emotion. Musiken uppskattades b\u00e4ttre genom deras r\u00f6relser.<\/p>\n

F\u00f6rest\u00e4llningen var tyv\u00e4rr alldeles f\u00f6r l\u00e5ng (tre timmar och tjugo minuter inklusive tv\u00e5 pauser). Det hj\u00e4lper inte att musiken \u00e4r fantastisk och s\u00e5nginsatserna generellt sp\u00e4nnande och intensiva. B\u00e5de sk\u00e5despelare och publik tappar fart och energi in i 3e akten. Den sammanfattning och tralliga pratsamhet som 3e akten har, skulle mycket v\u00e4l ha kunnat komprimerats och lagts in i 2a akten. Hade man dessutom h\u00f6jt tempot n\u00e5got, s\u00e5 hade man kanske kunnat sluta mer i en slutsats. Slutpo\u00e4ngen att man enfaldigt konstaterar att man st\u00e5r fast i det man alltid ha varit, k\u00e4nns sorglig. Kanske \u00e4r inte det ett tillr\u00e4ckligt v\u00e4rdigt slut p\u00e5 s\u00e5 mycket kraftfull musik och livsbejakande karakt\u00e4rer!? Det k\u00e4ndes lite platt och smakl\u00f6st. Var historien verkligen v\u00e4rd att ber\u00e4ttas utan ett st\u00f6rre genomt\u00e4nkt avtryck?<\/p>\n

Slutligen sl\u00e5s jag av den onaturliga hyllningsfrekvens som v\u00e5ra operatraditioner f\u00f6r med sig. I kv\u00e4ll var den ocks\u00e5 v\u00e4ldigt utdragen och markerande. Man skulle n\u00e4stan kunna tro att en president var d\u00e4r i kv\u00e4ll och skulle f\u00e5 appl\u00e5der f\u00f6r hela sin sittande tid p\u00e5 fyra \u00e5r eller kanske de dubbla perioderna. Hade Nixon varit d\u00e4r kanske en och annan hade till\u00e4mpat en gammal ”hederlig” Shakespeare-tradition och kastat rutten frukt ist\u00e4llet – vilket inte hade varit b\u00e4ttre.<\/p>\n

Det ska n\u00e4mligen p\u00e5 v\u00e5r opera appl\u00e5deras f\u00f6re man gjort n\u00e5got, mellan varit akt, varje konstart f\u00f6r sig och sedan ska avtackningen ske allm\u00e4nt, i grupper och i enskilda hierarkier. Dessutom appl\u00e5deras det g\u00e4rna flera g\u00e5nger och publiken t\u00e4vlar n\u00e4stan i hur mycket plast vi kan ta n\u00e4r vi klappar. Publiken tittar p\u00e5 varandra och det g\u00f6rs bed\u00f6mningar hur du tackar.<\/p>\n

Sj\u00e4lvklart ska man appl\u00e5dera n\u00e4r n\u00e5got \u00e4r bra och naturligtvis \u00e4r det h\u00e4rligt att dunka m\u00e4nniskor i ryggen vid framg\u00e5ng. Ingen s\u00e4ger att kv\u00e4llens f\u00f6rest\u00e4llning inte f\u00f6rtj\u00e4nade uppskattning. Men n\u00e4r publiken blir inst\u00e4llsam, s\u00e4ljer sig f\u00f6r att verka lite smart, d\u00e5 blir det lite obehagligt kladdigt. Kv\u00e4llens appl\u00e5derande k\u00e4ndes tyv\u00e4rr l\u00e4tt fj\u00e4skande och jag f\u00f6rv\u00e4ntade mig n\u00e4stan fria kakor och saft vid hemg\u00e5ng.<\/p>\n

Foto: Markus G\u00e5rder<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Nixon i China Premi\u00e4r Kungliga Operan 1 oktober 2016 Att historik \u00e4r viktigt f\u00f6r v\u00e5ra fortsatta beslut och att den p\u00e5 n\u00e5gon niv\u00e5 borde g\u00f6ra oss klokare med tiden, sl\u00e5ss varje tidsepok med. Idag p\u00e5 2000-talet tycker vi att vi \u00e4r s\u00e5 mycket klokare \u00e4n de f\u00f6re oss – Watergate vad var det f\u00f6r dumheter. […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[75,13033],"class_list":{"0":"post-105079","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"tag-phantom-of-the-opera","8":"tag-nixon-i-china","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105079","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=105079"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105079\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":105086,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/105079\/revisions\/105086"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=105079"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=105079"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=105079"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}