{"id":104779,"date":"2016-09-15T12:06:46","date_gmt":"2016-09-15T11:06:46","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104779"},"modified":"2016-10-10T13:21:18","modified_gmt":"2016-10-10T12:21:18","slug":"tankar-om-satyagraha-pa-folkoperan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104779","title":{"rendered":"Tankar om Satyagraha p\u00e5 Folkoperan"},"content":{"rendered":"
\"Foto:<\/a>
Foto: Markus G\u00e5rder<\/figcaption><\/figure>\n

Satyagraha<\/strong>
\n– en opera i tre akter av Philip Glass
\nMusik: Philip Glass
\nS\u00e5ngtext: Constance De Jong (efter Bhagavad-Gita), libretto: Philip Glass och Constance de Jong. \u00a91980 Dunvagen Music Publishers Inc. Anv\u00e4nds med tillst\u00e5nd. Orkesterarrangemang: Anders H\u00f6gstedt, regi: Tilde Bj\u00f6rfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bog\u00e5rdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Ther\u00e9sia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.<\/p>\n

Kv\u00e4llens premi\u00e4r gav inledningsvis klara besked om handlingen. Man valde att drapera ett budskap som var tydligt d.v.s f\u00f6rv\u00e4nta dig inte en r\u00f6d tr\u00e5d i handlingen, den har inte en text som driver handlingen fram\u00e5t, replikerna kommer inte att karakteriserar rollerna och librettot baseras enbart p\u00e5 Bhagavad Gita (ett diktverk p\u00e5 sanskrit med hinduiska lovs\u00e5nger till Gudar). Kanske lite sv\u00e5rt, men enda inte om\u00f6jligt att kunna f\u00f6rlika sig med. Doften av r\u00f6kelse gav mig dr\u00f6mmar om Indien. Det k\u00e4ndes r\u00e4ttvis och smart att man gjorde klart f\u00f6r den ovane vad man kunde f\u00f6rv\u00e4nta sig.<\/p>\n

Att musiken i librettot skulle vara av modern minimalistisk natur, hade jag naturligtvis f\u00f6rv\u00e4ntat mig. Initialt uppskattade jag musikens upprepningar i l\u00e5nga toner, som sj\u00e4lvklar andningsteknik i yoga. Dock ska jag erk\u00e4nna att scenrummets d\u00e5liga syretillg\u00e5ng gjorde det sv\u00e5rare att uppskatta musiken i sin helhet. Personligen blev det ett kippande efter anda som en fisk p\u00e5 land. Dessutom hade jag inte f\u00f6rv\u00e4ntat mig att orkestern skulle vara mitt i blickf\u00e5nget p\u00e5 scen. Att orkester inledningsvis upplevdes som inrullad i vacker svart spets gav n\u00e5gon typ av d\u00e4mpning vilket jag nog trodde skulle r\u00e4cka. Men i l\u00e5nga loppet blev till och med det f\u00f6r mycket. Ur ett sceniskt och dramatiskt perspektiv k\u00e4ndes deras synliga n\u00e4rvaro inte n\u00f6dv\u00e4ndig i den redan stora m\u00e4ngd av akt\u00f6rer p\u00e5 scen. Jag hade kunnat lyssna mer aktivt om jag hade sett dem mindre.<\/p>\n

Cirkusartisterna fr\u00e5n Cirkus Cirk\u00f6r var fantastiska i det de gjorde. Vilken enorm sp\u00e4nst de hade och vilka avancerade konster vi fick se. Sp\u00e4nning och \u00f6verraskningsmoment \u00f6verlappade ocks\u00e5 varandra. D\u00e4remot f\u00f6rstod jag inte deras syfte f\u00f6rest\u00e4llningen. De blev separerade fr\u00e5n dikterna, s\u00e5ngerna och musiken. N\u00e5gon g\u00e5ng gick de in och scentekniskt f\u00f6rst\u00e4rkte n\u00e5got, men d\u00e5 inte som cirkusartister utan snarare som statister eller objekt av n\u00e5got slag. Jag k\u00e4nde inte heller att de hade f\u00e5tt rimlig regi f\u00f6r k\u00e4nslouttryck\/ansiktsuttryck. De blev artisteri utanf\u00f6r, en form av pausmusik d\u00e4r man g\u00e4rna kunde f\u00f6lja sina egna tr\u00e5dar och enbart g\u00f6r ”sin grej”. D\u00e4rf\u00f6r appl\u00e5derade ocks\u00e5 publiken p\u00e5 en del konstiga st\u00e4llen och gjorde d\u00e4rmed avbrott i librettot p\u00e5 ett s\u00e4tt som f\u00f6rst\u00f6rde.<\/p>\n

Videoscenografin\/scenografin i stort upplevdes delvis som r\u00f6rig. Ofta blev det ljus och djup i flera olika niv\u00e5er och vinklar samtidigt, vilket inte gav n\u00e5gon annan effekt \u00e4n att man inte visst vilken bild man skulle se f\u00f6rst (ibland s\u00e5g man ingen bild alls). D\u00e4remot fick s\u00e5ngarna p\u00e5 scenen vanligtvis det ljus som beh\u00f6vdes f\u00f6r att deras mimik skulle kunna ber\u00e4tta n\u00e5got f\u00f6r oss. <\/p>\n

Rekvisitan p\u00e5 scen hade stor potential som ber\u00e4ttande kraft under hela kv\u00e4llens upplevelse. St\u00e4ndigt var det n\u00e5got i r\u00f6relse som p\u00e5verkade eller upplystes. Tekniken f\u00f6r hela det maskineriet var mycket p\u00e5kostat och avancerat. Dock tyckte jag att diktverkens ord blev mer banala med svulstiga objekt p\u00e5 scen och hade g\u00e4rna sett mindre r\u00f6relsemoment som en balans till den minimalistiska musiken. Budskapen blev d\u00e4rf\u00f6r inte riktigt s\u00e5 riktade och sj\u00e4lvklara som jag hade hoppats p\u00e5. <\/p>\n

”Om en handling g\u00f6rs f\u00f6r att den m\u00e5ste g\u00f6ras och du \u00f6vergett alla tankar p\u00e5 egen vinning kan den anses som god och sann”<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Satyagraha – en opera i tre akter av Philip Glass Musik: Philip Glass S\u00e5ngtext: Constance De Jong (efter Bhagavad-Gita), libretto: Philip Glass och Constance de Jong. \u00a91980 Dunvagen Music Publishers Inc. Anv\u00e4nds med tillst\u00e5nd. Orkesterarrangemang: Anders H\u00f6gstedt, regi: Tilde Bj\u00f6rfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[4948],"class_list":{"0":"post-104779","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"tag-satyagraha","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104779","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=104779"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104779\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":104784,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104779\/revisions\/104784"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=104779"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=104779"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=104779"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}