{"id":104573,"date":"2016-09-03T13:48:47","date_gmt":"2016-09-03T12:48:47","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104573"},"modified":"2016-10-02T07:42:55","modified_gmt":"2016-10-02T06:42:55","slug":"fadren-mustig-konskamp-pa-klarateaterns-scen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104573","title":{"rendered":"Fadren – Mustig k\u00f6nskamp p\u00e5 Klarateaterns scen"},"content":{"rendered":"
\"Foto:<\/a>
Foto: Petra Hellberg<\/figcaption><\/figure>\n

Fadren\u00a0<\/strong>
\nAv August Strindberg
\nRegi: Mellika Melouani
\nScenografi: Lars \u00d6stbergh
\nKostym: Maria Geber
\nLjus: Bengt Gom\u00e9r
\nMask: Ulrika Ritter
\nLjud: Michael Breschi, H\u00e5kan \u00c5slund
\nMusik: Kajsa Grytt
\n\u00a0Premi\u00e4r 2 september 2016 p\u00e5 Klarascenen, Stockholms stadsteater<\/p>\n

\u00d6ppningsscenen \u00e4r sm\u00e5tt absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttm\u00e4stare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig p\u00e5 en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom st\u00e4dar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i st\u00e4llet pastorn, som i broderligt samspr\u00e5k ska hj\u00e4lpa honom med r\u00e5d r\u00f6rande den besv\u00e4rliga hustrun.<\/p>\n

Strindbergs id\u00e9er m\u00f6ter samtiden i Klarateaterns upps\u00e4ttning av Fadren. Pj\u00e4sen f\u00f6ljer ursprunget till stor del efter den spektakul\u00e4ra inledningen. M\u00f6blemang och kl\u00e4der \u00e4r 1800-tal. Ryttm\u00e4staren \u00e4r en man av kontraster, intellektuell och k\u00e4nslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerh\u00f6rt m\u00e5lande, hans kropp \u00e4r \u00f6versp\u00e4nd och skakar s\u00e5 att jag n\u00e4stan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura \u00e4r lika k\u00e4nsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det \u00e4r inte direkt n\u00e5gra v\u00e4nskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp \u00e4n en k\u00e4rleksakt. <\/p>\n

Dottern Bertha \u00e4r det f\u00f6rmodade f\u00f6rem\u00e5let f\u00f6r maktkampen mellan k\u00f6nen. Fadern vill att hon ska r\u00e4ddas bort fr\u00e5n den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, sv\u00e4rmor och tj\u00e4nstekvinnor, som alla st\u00e5r p\u00e5 moderns sida. Hon ska \u00e5ka till staden och utbildas till l\u00e4rarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och m\u00e5la tavlor. Bertha sj\u00e4lv velar mellan f\u00f6r\u00e4ldrarnas viljor och kan inte best\u00e4mma sig.<\/p>\n

Ryttm\u00e4staren har ju, som han ocks\u00e5 p\u00e5talar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avtr\u00e4tt sina r\u00e4ttigheter” i och med \u00e4ktenskapet, som det var p\u00e5 den tiden. Men Strindberg visar p\u00e5 hur Laura med hj\u00e4lp av list och manipulation \u00e4nd\u00e5 blir den som g\u00e5r segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som \u00e4ven p\u00e5hejas av honom sj\u00e4lv, att han inte skulle vara far till Bertha.<\/p>\n

\"Foto:<\/a>
Foto: Petra Hellberg<\/figcaption><\/figure>S\u00e5 pl\u00f6tsligt l\u00e5ter Regiss\u00f6ren Mellika Melouani Melani tio sv\u00e5rt utsatta kvinnor ur nutiden tr\u00e4da in i 1800-talsdramat och valh\u00e4nt amat\u00f6rm\u00e4ssigt – n\u00e5gra l\u00e4ser stakande fr\u00e5n skrynkliga lappar – ber\u00e4tta om sina strider med dagens brutala m\u00e4n. Den ena historien \u00e4r hemskare \u00e4n den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, v\u00e5ldtagna, \u00f6vergivna och svikna men k\u00e4mpar of\u00f6rtrutet p\u00e5 f\u00f6r sina barn. Ryttm\u00e4staren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre sm\u00e4rta. Det \u00e4r i alla fall honom det \u00e4r mest synd om. N\u00e4r han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa p\u00e5 Laura \u00e4r spelet \u00f6ver. L\u00e4karen g\u00e5r med p\u00e5 att f\u00f6rklara honom sinnessjuk.<\/p>\n

Slutscenen \u00e4r \u00f6verraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat d\u00e4r den stackars ryttm\u00e4staren drabbas av ett slaganfall och avlider s\u00e5 befrias han h\u00e4r fr\u00e5n tv\u00e5ngstr\u00f6jan och m\u00f6rdar barnet. <\/p>\n

Teaterf\u00f6rest\u00e4llningen var stark, men inte helt l\u00e4ttsm\u00e4lt. Jag har f\u00e5tt en del att fundera \u00f6ver. <\/p>\n

Medverkande: <\/strong>
\nVille Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kyl\u00e9n Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fr\u00f6ler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Fadren\u00a0 Av August Strindberg Regi: Mellika Melouani Scenografi: Lars \u00d6stbergh Kostym: Maria Geber Ljus: Bengt Gom\u00e9r Mask: Ulrika Ritter Ljud: Michael Breschi, H\u00e5kan \u00c5slund Musik: Kajsa Grytt \u00a0Premi\u00e4r 2 september 2016 p\u00e5 Klarascenen, Stockholms stadsteater \u00d6ppningsscenen \u00e4r sm\u00e5tt absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttm\u00e4stare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig p\u00e5 en stol i […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[30,31],"tags":[451,12714,4955,6958,12288,7643],"class_list":["post-104573","post","type-post","status-publish","format-standard","category-teater","category-teaterrecension","tag-august-strindberg","tag-fadren","tag-scenkonst","tag-strindberg","tag-teater","tag-teaterkritik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104573","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=104573"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104573\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":104578,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104573\/revisions\/104578"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=104573"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=104573"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=104573"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}