{"id":104074,"date":"2016-08-13T00:02:01","date_gmt":"2016-08-12T23:02:01","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104074"},"modified":"2016-08-15T09:24:09","modified_gmt":"2016-08-15T08:24:09","slug":"kamasi-washington-granslos-skicklighet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104074","title":{"rendered":"Way Out West: Kamasi Washington – Gr\u00e4nsl\u00f6s skicklighet"},"content":{"rendered":"

\"Kamasi_Washington_02\"<\/a><\/p>\n

Kamasi Washington p\u00e5 Way Out West
\n12 augusti 2016
\nBetyg 4<\/p>\n

 <\/p>\n

Trots att jag n\u00e5gorlunda frekvent medverkar i jazzmagasinet Orkesterjournalen har jag fram tills nu missat Washington, han som nota bene\u00a0\u00e5terfinns p\u00e5 omslaget till Liras festivalguide. Visst hade ryktet om\u00a0jazzens f\u00f6rnyare\u00a0n\u00e5tt mig, liksom hur han ofta\u00a0jobbar i resurskr\u00e4vande\u00a0format med stora verk.\u00a0Jazzens nya megastj\u00e4rna verkar tycka om att komma\u00a0 till Sverige. Med sig har han \u00e5terigen\u00a0sin\u00a0innersta krets, en ”elitstyrka” vars kapacitet \u00e4r tillr\u00e4cklig f\u00f6r att\u00a0h\u00e5lla ig\u00e5ng egna karri\u00e4rer. \u00c4r en smaksak vilka av dem man h\u00e4pnar mest \u00f6ver. Mina favoriter blev\u00a0\u00a0Miles Mobley p\u00e5\u00a0fyllig\u00a0st\u00e5bas, s\u00e5ng och publikfrieri och de fenomenala trumslagarna Tony Austin\u00a0och Ronald Bruner Jr.\u00a0\u00a0Rytmgenierna hade f\u00f6rst\u00e5s en gemensam svettig uppvisning. Bandledaren f\u00f6r\u00a0Next Step som de kallas, har valt ut ett g\u00e4ng som sedan skol\u00e5ren varit v\u00e4nner. De r\u00e5kar samtliga, \u00e4ven Brandon Coleman p\u00e5 keyboards\u00a0j\u00e4mte Ryan Porter p\u00e5 trombon f\u00f6r att\u00a0n\u00e4mna resten, vara s\u00e5 skickliga och samspelta att epitetet ekvilibrist blir oundvikligt. Under den timma de h\u00e5ller grytan kokande, svischar\u00a0somliga\u00a0blixtrande\u00a0virvlar f\u00f6rbi utom r\u00e4ckh\u00e5ll. N\u00e5gra sekvenser blir f\u00f6r mycket av musikermusik. Emellertid, n\u00e4r attraktionen \u00e4r som mest p\u00e5taglig, anser jag att den sprakande fl\u00f6dande musiken \u00e4r ett\u00a0trepartsf\u00f6rh\u00e5llande\u00a0mellan\u00a0bebop, fusion\u00a0 och\u00a0spr\u00e4ck. Vid n\u00e5gra tillf\u00e4llen f\u00f6rgyller komposit\u00f6ren sina anr\u00e4ttningar med\u00a0groove och souldoft.<\/p>\n

Man inleder med en delvis spr\u00e4cklig urladdning, sedan\u00a0\u00f6msom flyter, \u00f6msom forsar l\u00e5tarna fram utan att sv\u00e4mma \u00f6ver. 80-talisten sj\u00e4lv \u00e4r naturligtvis en hejare p\u00e5 sitt instrument,\u00a0har en gudaben\u00e5dad teknik och innerlighet. M\u00e4rks att tv\u00e5 av hans saxofonhj\u00e4ltar heter John Coltrane och Albert Ayler, framf\u00f6r allt n\u00e4r han extatiskt bl\u00e5ser fram\u00a0 fraser p\u00e5 sin tenor. I sammanhanget\u00a0m\u00e5ste inflikas att pappa Rickey g\u00e4star snyggt p\u00e5 sopransax.\u00a0 Vi bjuds p\u00e5 ett tungt tilltalande ljud i t\u00e4ltet och ett ensemblespel som \u00e4r av lika h\u00f6g standard som soloeskapaderna.\u00a0 Vill betona att min favorit Mobley hade ett eget avsnitt som v\u00e4l matchade\u00a0den niv\u00e5 som\u00a0Stanley Clarke h\u00e5ller\u00a0under sina shower, med till\u00e4gget att Mobley dessutom sjunger och rappar.\u00a0 Patrice Quinn fick huvudrollen n\u00e4r hon\u00a0avrundade\u00a0deras timma, genom att med soul sjunga en mysig ballad betitlad The Rythm Changes. Washington\u00a0tackade en n\u00f6jd publik med uttalandet ”We love you, peace”.<\/p>\n

Foto: Peter Birgerstam<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Kamasi Washington p\u00e5 Way Out West 12 augusti 2016 Betyg 4   Trots att jag n\u00e5gorlunda frekvent medverkar i jazzmagasinet Orkesterjournalen har jag fram tills nu missat Washington, han som nota bene\u00a0\u00e5terfinns p\u00e5 omslaget till Liras festivalguide. Visst hade ryktet om\u00a0jazzens f\u00f6rnyare\u00a0n\u00e5tt mig, liksom hur han ofta\u00a0jobbar i resurskr\u00e4vande\u00a0format med stora verk.\u00a0Jazzens nya megastj\u00e4rna verkar […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-104074","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104074","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=104074"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104074\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":104078,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104074\/revisions\/104078"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=104074"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=104074"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=104074"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}