{"id":104047,"date":"2016-08-14T13:09:56","date_gmt":"2016-08-14T12:09:56","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104047"},"modified":"2016-08-14T13:09:56","modified_gmt":"2016-08-14T12:09:56","slug":"way-out-west-massive-attack-smartsamt-besviken-over-massiv-overkorning","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=104047","title":{"rendered":"Way Out West: Massive Attack \u2013 Sm\u00e4rtsamt besviken \u00f6ver massiv \u00f6verk\u00f6rning"},"content":{"rendered":"

\"massiveattack\"<\/a><\/p>\n

Massive Attack p\u00e5 Way Out West
\nL\u00f6rdag 13 augusti 2016
\nBetyg 2
\nInte ens n\u00e4r Shara Nelson g\u00e4stade i finalnumret ”Safe From Harm” infann sig helt den f\u00f6rmodade euforin, melodin samplad fr\u00e5n Billy Cobham (en supertrummis jag h\u00f6rt live) var en av 90-talets fr\u00e4msta produktioner. Visst ska bed\u00f6maren i mig vara v\u00e4lvilligt inst\u00e4lld, men framf\u00f6r allt uppriktig. Kanske klyschigt, men duon som f\u00f6rst\u00e4rks live levde upp till sitt namn. Vad som p\u00e5 deras tre f\u00f6rsta skivor \u00e4r n\u00e5got unikt och nyanserat, blev i Slottsskogen mestadels en akt av brutal och n\u00e4stan hysterisk drum and bass. I l\u00e4ngden blev jag utmattad av volymen. Och att vid varje nanosekund exponeras f\u00f6r nya figurer och f\u00e4rger blev helt enkelt f\u00f6r mycket. Det visuella bidrog till min motvilja. De Bristolbaserade m\u00e4nnen l\u00e4mnade mer intryck \u00e4n jag kunde sm\u00e4lta.<\/p>\n

Inf\u00f6r konserten hade jag lyssnat in mig p\u00e5 s\u00e5v\u00e4l Blue Lines som Protection. Robert 3 D och Grant Daddy G var med om att skapa en ny stil. Relevant att n\u00e4mna \u00e4r att jag h\u00f6rt deras kollegor Portishead p\u00e5 Riddarholmen och den lite l\u00e4skige Tricky p\u00e5 klubb i G\u00f6teborg. Massive Attack experimenterade p\u00e5 ett banbrytande s\u00e4tt genom att mixa electronica med hiphop och downbeat. Soulinfluenser och diverse samplingar var byggstenar i deras varum\u00e4rke. Vad som nu st\u00f6rde mig mest var som antytts, att nyanserna f\u00f6rsvann d\u00e5 majoriten l\u00e5tar gick snabbare \u00e4n jag trott. H\u00e4rlige originals\u00e5ngaren Horace Andy g\u00e4stade i ett par l\u00e5tar, vilket hade en postiv p\u00e5verkan genom att f\u00f6ra in mer subtila tong\u00e5ngar. V\u00e4lg\u00f6rande att musiken anpassades efter honom, liksom stannade upp och fick andas.<\/p>\n

Hade f\u00f6rv\u00e4ntningarna inte varit lika uppskruvade, skulle betyget varit n\u00e5got h\u00f6gre. I motsats till SIA framf\u00f6r de sin metalliskt h\u00e5rdsl\u00e5ende och gnisslande musik live genom att ha med sig ett antal musiker. <\/p>\n

Musiken \u00e4r tyv\u00e4rr ensidigt st\u00f6pt i en maskinell kall formel. Enda g\u00e5ngerna v\u00e4rme och medm\u00e4nsklighet letar sig in, \u00e4r n\u00e4r andra \u00e4n de sj\u00e4lva st\u00e5r f\u00f6r de vokala insatserna. I n\u00e5gra l\u00e5tar uppl\u00e5ter de utrymme \u00e5t den f\u00f6r mig obekanta rapduon Young Fathers, vilket varken gjorde till eller fr\u00e5n. Ens personliga status ska kanske inte ing\u00e5 i en recension. Dock, fakta \u00e4r att jag efter en dryg halvtimma i SJ:s utsiktstorn tog slut. Ville fly f\u00e4ltet, vila huvud och \u00f6ron som var \u00f6verbelastade av f\u00f6r m\u00e5nga ljudk\u00e4llor, retirerade f\u00f6r att fylla p\u00e5 med f\u00f6da. Samtidigt som Inertia creep och andra alster d\u00e5nade fr\u00e5n Azalea, \u00e4gnade jag mig \u00e5t n\u00f6dv\u00e4ndigt matintag. Sv\u00e5rt att avg\u00f6ra, men att jag inte riktigt orkade fokusera eller h\u00e5lla mig vid gott mod, kan m\u00f6jligheten ha betydelse f\u00f6r mitt l\u00e5ga betyg.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Massive Attack p\u00e5 Way Out West L\u00f6rdag 13 augusti 2016 Betyg 2 Inte ens n\u00e4r Shara Nelson g\u00e4stade i finalnumret ”Safe From Harm” infann sig helt den f\u00f6rmodade euforin, melodin samplad fr\u00e5n Billy Cobham (en supertrummis jag h\u00f6rt live) var en av 90-talets fr\u00e4msta produktioner. Visst ska bed\u00f6maren i mig vara v\u00e4lvilligt inst\u00e4lld, men framf\u00f6r […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7],"tags":[],"class_list":["post-104047","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104047","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=104047"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104047\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":104049,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/104047\/revisions\/104049"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=104047"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=104047"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=104047"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}