{"id":103439,"date":"2016-07-30T17:10:55","date_gmt":"2016-07-30T16:10:55","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=103439"},"modified":"2016-07-30T17:10:55","modified_gmt":"2016-07-30T16:10:55","slug":"stockholm-music-and-arts-lauryn-hill","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=103439","title":{"rendered":"Stockholm Music and Arts: Lauryn Hill"},"content":{"rendered":"

\"Lauryn<\/a><\/p>\n

Lauryn Hill p\u00e5 Stockholm Music and Arts
\nFredag 29 juli 2016, Stora scenen
\nBetyg 4<\/p>\n

Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det \u00e4r en resa att vara med p\u00e5 hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre f\u00f6ruts\u00e4ttningarna \u00e4r perfekta, sk\u00f6nt nog. Jag recenserade henne p\u00e5 WOW i fjol och betyget blev en ostadig 4:a. Kanske det \u00e4r att h\u00e4da, men n\u00e4r jag lyssnade igenom hennes Grammyrekord-vinnande solodebut \u201dThe seducttion of \u2026\u201d , som f\u00f6rberedelse, blev min slutsats att det omtalade albumet \u00e4r \u00f6verskattat. Flera g\u00e5nger ans\u00e5g jag det vara lite tr\u00e5kigt och osv\u00e4ngigt. Men damen som \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6r att vara lynnig, \u00e4r som bekant allt annat \u00e4n tr\u00e5kig live.<\/p>\n

Hills historik pr\u00e4glas av kontroverser och m\u00f6jligen bitterhet. Hon har sina nycker, fast ocks\u00e5 sin r\u00e4ttm\u00e4tiga stj\u00e4rnstatus. I sitt skapande \u2013 ocks\u00e5 flitigt anlitad sk\u00e5despelare \u2013 blandar hon hip hop med karibiska influenser, gospel med reggae. I botten finns deep down soul som en sj\u00e4lvklar ingrediens, vilket har varit fallet \u00e4nda sedan genombrottet i the Fugees. Betr\u00e4ffande volym verkar hon \u00f6verdrivet f\u00f6rtjust i megabas likt Jamaicas Sound system. I v\u00e4rsta fall f\u00f6rst\u00f6r detta f\u00f6r publiken i och med den obalans som uppst\u00e5r och vissa instrument dr\u00e4nks i \u201dov\u00e4sendet\u201d. Detta drag hos henne har jag sv\u00e5rt f\u00f6r.<\/p>\n

Likt forne bandkollega Wyclef Jean anv\u00e4nder hon sig av DJ som uppv\u00e4rmning, vars aktiviteter piskar upp n\u00e4stan ett inferno. Sedan vandrar orkestern in p\u00e5 scen. De best\u00e5r av tre bl\u00e5sare, tre k\u00f6rtjejer i vitt, tv\u00e5 klaviaturspelare med tjocka lager av toner, gitarrist som innan han \u00e4gnar sig \u00e5t elf\u00f6rst\u00e4rkta solon sin vana trogen lirar spanskt. Kompet \u00e4r sjukt tajt och tungt men sticker inte ut n\u00e4mnv\u00e4rt.<\/p>\n

N\u00e4r det g\u00e4ller r\u00f6stresurser och tajming \u00e4r Lauryn Hill ett geni, vare sig det handlar om tungvrickande rap eller r\u00e5 soul. Stundom fokuserade hon p\u00e5 utbrott, st\u00f6n och v\u00e4djande tonfall. Hon k\u00e4nns faktiskt lika \u00e4kta som en av hennes stora f\u00f6rebilder, n\u00e4mligen Nina Simone. Och det g\u00e5r inte att klaga p\u00e5 hennes cover av \u201dGood life\u201d.Men hon och bandets svaghet, \u00e4r att de ibland blir f\u00f6r mycket av det goda. De liksom sl\u00e5r knut p\u00e5 sig sj\u00e4lva. De avsteg fr\u00e5n det h\u00f6gst\u00e4mda registret som f\u00f6rekommer \u00e4r h\u00f6gst v\u00e4lkomna. I egenskap av egen producent har f\u00f6rst\u00e5s sexbarnsmamman fullst\u00e4ndig koll Hon dompterar sina musiker likt Zappa p\u00e5 sin tid.<\/p>\n

Man h\u00f6ll ig\u00e5ng sin sprakande audiovisuella show i halvannan timme. Den sista delen h\u00f6rdes l\u00e5tar fr\u00e5n Fugees (Killing me softly , Ready or not etc\u2026), \u201dDoo-Wap-Thang\u201d samt ett medley Bob Marley som just det i och f\u00f6r sig inte tillf\u00f6rde s\u00e5 mycket. Denna tribut faller sig annars naturlig, d\u00e5 hon ju har de flesta barnen ihop med son till legenden fr\u00e5n Kingston. Mer ov\u00e4ntat var att tv\u00e5 sofistikerade ballader av Sade inkluderas i programmet.<\/p>\n

Sammanfattningsvis. Bitvis en otrolig urladdning med en m\u00e4ngd taktbyten och tempon, framf\u00f6r allt n\u00e4r man gjorde en bl\u00e4ndande version av \u201dEverything is everything\u201d och l\u00e5ten f\u00f6re med refr\u00e4ngen \u201dWhy does it feel like you wanna make me so bad?\u201d. Vilken energi och vilket suver\u00e4nt samspel av alla p\u00e5 en scen, ett musicerandea som b\u00e4ddades in i nonfigurativa f\u00e4rgrika formationer. D\u00e5 \u00f6ppnades portar, spr\u00e4ngdes broar och berg f\u00f6rflyttades i den milda sommarnatten; f\u00f6r att ta till n\u00e5gra krystade metaforer. Dock fanns som framg\u00e5tt skavanker och oj\u00e4mnheter n\u00e4r det blev f\u00f6r onyanserat och man fl\u00e4skade p\u00e5 utan sans och balans. Men jag skulle g\u00e4rna vilja lyssna igen p\u00e5 den period mitt i konserten d\u00e5 gl\u00e4djeruset var optimalt. <\/p>\n

Foto: BeA Nilsson<\/strong><\/p>\n

\"Lauryn<\/a><\/p>\n

\"Lauryn<\/a><\/p>\n

\"Lauryn<\/a><\/p>\n

\"Lauryn<\/a><\/p>\n

\"Lauryn<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Lauryn Hill p\u00e5 Stockholm Music and Arts Fredag 29 juli 2016, Stora scenen Betyg 4 Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det \u00e4r en resa att vara med p\u00e5 hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre f\u00f6ruts\u00e4ttningarna \u00e4r perfekta, sk\u00f6nt nog. Jag recenserade henne p\u00e5 WOW i fjol […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[10575,8481],"class_list":["post-103439","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","tag-lauryn-hill","tag-stockholm-music-and-arts","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/103439","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=103439"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/103439\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":103491,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/103439\/revisions\/103491"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=103439"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=103439"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=103439"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}