{"id":102660,"date":"2016-06-18T09:34:07","date_gmt":"2016-06-18T08:34:07","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=102660"},"modified":"2016-07-07T12:13:52","modified_gmt":"2016-07-07T11:13:52","slug":"kallocain-pa-teater-reflex-en-musikalisk-resa-i-manskligt-morker","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=102660","title":{"rendered":"Kallocain p\u00e5 Teater Reflex, en musikalisk resa i m\u00e4nskligt m\u00f6rker"},"content":{"rendered":"

\"kallocain\"<\/a><\/p>\n

Kallocain<\/strong>
\nav Karin Boye
\nRegi Love Almquist och Eiralin Brook
\nMed teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, K\u00e4rrtorp
\nPremi\u00e4r 16 juni 2016.<\/p>\n

Ur programpresentationen: \u201dLeo Kall, kemist i V\u00e4rldsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder f\u00f6r statens medsoldater att till fullo uppg\u00e5 i den stora gemenskapen ska f\u00f6rsvinna. Men Leos ambitioner blir st\u00f6rda av b\u00e5de hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppst\u00e5r, d\u00e4r Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla \u00e4r inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullst\u00e4ndiga lojalitet till staten han efterstr\u00e4var. Var finns egentligen gemenskapen han s\u00f6ker?\u201d<\/p>\n

Med egenkomponerad musik som framf\u00f6rs live, s\u00e4tter teatergruppen \u201dDen Nya Generationen\u201d upp en klassiker. Det \u00e4r v\u00e5gat, och h\u00e4lften vunnet. \u00d6ver salongen sv\u00e4var andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och n\u00e5gra st\u00e4nk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln \u201dRoman fr\u00e5n 2000-talet\u201d (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.<\/p>\n

Nu f\u00f6rvandlar de unga sk\u00e5despelarna allt detta till \u2013 en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar g\u00e5tt samma v\u00e4g, n\u00e4r de gjort om Trollfl\u00f6jten till just en musikal. Men skulle Karin Boye k\u00e4nna igen sig h\u00e4r? Det \u00e4r tveksamt. F\u00f6rsta akten inneh\u00e5ller premi\u00e4rnerver och ett lite stelt spel med alltf\u00f6r \u201dinl\u00e4sta\u201d repliker. Dessutom fungerar ljudet d\u00e5ligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.<\/p>\n

I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet \u00e4r fixat. Sk\u00e5despelarna har f\u00e5tt upp \u00e5ngan, n\u00e5gra partier \u00e4r lysande. Ett l\u00e5ngt s\u00e5ngavsnitt f\u00e5r publiken att stilla r\u00f6ras till t\u00e5rar. Det \u00e4r mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen p\u00e5 scen, bidrar sj\u00e4lvklart starkt till st\u00e4mningen.<\/p>\n

Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inf\u00f6r framtiden. Temat f\u00f6r denna f\u00f6rest\u00e4llning k\u00e4nns angel\u00e4get och dessv\u00e4rre mycket aktuellt. N\u00e4r en maskerad invasionsstyrka stormar in p\u00e5 scen, if\u00f6rda svarta huvor, d\u00e5 blir det riktigt ot\u00e4ckt. S\u00e5 obehagligt, att en skylt varnar f\u00f6r detta i entr\u00e9n.<\/p>\n

Det finns brister i f\u00f6rest\u00e4llningen, men helheten h\u00e5ller ihop alla l\u00f6sa bitar och avslutningen formas till en lyckad premi\u00e4r. En m\u00f6rk skildring d\u00e4r individen bara \u00e4r ett kugghjul, hj\u00e4rntv\u00e4ttad och \u00f6vervakad, kan det bli v\u00e4rre? Eller \u00e4r vi redan d\u00e4r? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten \u00e4nnu fritt i v\u00e5rt samh\u00e4lle. Det \u00e4r helt n\u00f6dv\u00e4ndigt att teatergrupper och fria scener f\u00e5r chans att \u00f6verleva. Det viktigaste budskapet denna kv\u00e4ll, \u00e4r all frisk energi som str\u00f6mmar mot \u00e5sk\u00e5daren. Tack f\u00f6r det.<\/p>\n

Foto: Lars Wickberg<\/strong><\/p>\n

\"kallocain2\"<\/a>Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderstr\u00f6m, Linda Kall – Hanna L\u00f6nnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia L\u00f6nnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.<\/p>\n

Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tv\u00e4rfl\u00f6jt – Linda Kiibus, Saxofon – Bj\u00f6rn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia L\u00f6nnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils L\u00f6vgren, Trummor – Love Almquist.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Kallocain av Karin Boye Regi Love Almquist och Eiralin Brook Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, K\u00e4rrtorp Premi\u00e4r 16 juni 2016. Ur programpresentationen: \u201dLeo Kall, kemist i V\u00e4rldsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder f\u00f6r statens medsoldater att till fullo uppg\u00e5 i den stora gemenskapen ska […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[12898,12897,8037,4955,12541,7643],"class_list":{"0":"post-102660","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"tag-den-nya-generationen","11":"tag-kallocain","12":"tag-karin-boye","13":"tag-scenkonst","14":"tag-teater-reflex","15":"tag-teaterkritik","16":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/102660","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=102660"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/102660\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":102672,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/102660\/revisions\/102672"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=102660"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=102660"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=102660"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}