{"id":101968,"date":"2016-05-14T09:30:22","date_gmt":"2016-05-14T08:30:22","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=101968"},"modified":"2016-07-14T08:16:44","modified_gmt":"2016-07-14T07:16:44","slug":"skivrecension-radiohead-a-moon-shaped-pool","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=101968","title":{"rendered":"Skivrecension: Radiohead – A Moon Shaped Pool"},"content":{"rendered":"

\"radio\"<\/a><\/p>\n

Artist: Radiohead
\nTitel: A Moon Shaped Pool
\nBetyg: 3<\/strong><\/p>\n

Den \u201cm\u00e5nformade poolen\u201d \u00e4r kall tycker Kulturbloggens Petter Stjernstedt. Radioheads nionde m\u00e5nlandning \u00e4r en melankolisk och m\u00e4ktig upplevelse med Johnny Greenwoods orkestrering som den stora h\u00f6jdpunkten. Men albumet saknar k\u00e4nsla. Yorkes avgrundsdjupa godnatt-visor ber\u00f6r aldrig p\u00e5 djupet.<\/p>\n

Tystnad r\u00e5der, tyst det \u00e4r i huset. Radio-shadow over Radiohead-land. F\u00f6rutom ett g\u00e4ng kryptiska brev som Thom Yorke skickat till sina mest h\u00e4ngivna fans har vi h\u00f6rt jota ifr\u00e5n bandet de senaste fem \u00e5ren. Men h\u00e4romveckan kom f\u00f6rsta \u201clivstecknet\u201d d\u00e5 hela bandets n\u00e4tn\u00e4rvaro raderades – ett briljant PR-trick eller en tydlig markering om en nystart?<\/p>\n

Radiohead har alltid g\u00e5tt sin egen v\u00e4g. F\u00f6r n\u00e4stan tio \u00e5r sedan lyssnade jag till In the Rainbows<\/em> efter ha betalat vad jag ans\u00e5g en rimlig summa. Bandets devis var: Betala vad du sj\u00e4lv anser vara ett sk\u00e4ligt pris. De har v\u00e4grat st\u00e4lla sig i ledet. Vilket annat band har med varje album lyckats att utmana b\u00e5de sig sj\u00e4lva och sina fans? Varje Radiohead-album kan s\u00e4gas vara en uppg\u00f6relse med det f\u00f6rra. Den m\u00e4sterliga OK Computer<\/em> skiljer sig markant ifr\u00e5n experimentella Kings of Limbs<\/em> eller rockiga Hail to the Thief<\/em>.<\/p>\n

A Moon Shaped Pool<\/em>, bandets nionde studioalbum, tar avstamp i d\u00e5tiden. En ov\u00e4ntad v\u00e4ndning vill jag medge. Flera av l\u00e5tarna skrevs f\u00f6r l\u00e4nge sedan och har framf\u00f6rts sen tidigare i konsert-sammanhang. Den \u00e4ldsta True Love Awaits<\/em>, som ocks\u00e5 \u00e4r en av bandets mest \u00e4lskade, dateras tillbaka till 1995. Den \u00f6dsliga biten d\u00e4r en pl\u00e5gad Thom Yorke ber p\u00e5 sina bara kn\u00e4n att f\u00e5 ha sin \u00e4lskade kvar f\u00e5r avrunda den apokalyptiska och episka rock som \u00e4r Moon Shaped Pool<\/em>.<\/p>\n

Efter 23 \u00e5rs \u00e4ktenskap har Yorke och hans partner separerat och det har l\u00e4mnat avtryck.\u00a0Yorkes cyniska formuleringar kretsar kring trasig k\u00e4rlek och ett brustet hj\u00e4rta: \u201cI’ll drown my beliefs to have your babies \/ I’ll dress like your niece and wash your swollen feet \/ Just don’t leave\u201d. Skivan genomsyras av en apokalyptisk domedagsk\u00e4nsla. I videon till Daydreaming<\/em> ser vi en vilsen Yorke vandra runt i ett \u00f6de bilgarage letande efter mening: \u201cAnd it’s too late, the damage is done.” Det \u00e4r dr\u00f6mskt och vackert. Det melankoliska h\u00f6rs inte minst i folkpsykadeliska Desert Island<\/em> d\u00e4r Radiohead l\u00e5ter som en h\u00e5rdare variant av mys-popbandet Tunng. Andra l\u00e5tar tar j\u00e4rngrepp om v\u00e5ra st\u00f6rsta samh\u00e4llsproblem. Burn the Witch<\/em> \u00e4r en vass samh\u00e4llspolitisk l\u00e5t om h\u00e4xbr\u00e4nningar d\u00e4r Yorke drar paralleller till v\u00e5r nutid och v\u00e5rt s\u00e4tt att hantera flyktingar. Komposit\u00f6ren Greenwood, gitarrist i bandet och mannen bakom det episka soundtracket till There Will Be Blood<\/em>, har haft ett n\u00e4ra samarbete med London Contemporary Orchestra. Resultatet \u00e4r lysande, storslagen och magnifik pop. Str\u00e5karna \u00e5terkommer i The Numbers<\/em> och Tinker Tailor Soldier Sailor Rich Man Poor Man Beggar Man Thief.<\/em> Det \u00e4r bombastiskt samtidigt som det \u00e4r l\u00e5gm\u00e4lt. Likt en hett, bubblande vulkan farligt n\u00e4ra kokpunkt pulserar musiken fram.<\/p>\n

Massive Attacks \u00e4r en viktig referens. De elektroniska slingorna \u00e4r n\u00e4rvarande, men mest framtr\u00e4dande \u00e4r den akustiska gitarren och den f\u00f6rsiktiga trumvirveln som driver musiken fram\u00e5t. Men k\u00e4nslom\u00e4ssigt n\u00e5r de inte fram. Skivan \u00e4r varken lika sj\u00e4lvutl\u00e4mnande och naken som Beyonc\u00e9s Lemonade<\/em> eller politisk som Anohnis Hopelessness<\/em>. Radiohead \u00e4r skickliga musiker som kan sin grej, men p\u00e5 sin nionde m\u00e5nlandning f\u00f6rlitar de sig f\u00f6r mycket p\u00e5 nostalgin och gl\u00f6mmer bort att ber\u00f6ra. Yorkes godnatt-visor \u00e4r avgrundsdjupa till den extrema graden att du stundtals drunknar i det k\u00e4nslokalla, distanserade.<\/p>\n

Text: Petter Stjernstedt<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Artist: Radiohead Titel: A Moon Shaped Pool Betyg: 3 Den \u201cm\u00e5nformade poolen\u201d \u00e4r kall tycker Kulturbloggens Petter Stjernstedt. Radioheads nionde m\u00e5nlandning \u00e4r en melankolisk och m\u00e4ktig upplevelse med Johnny Greenwoods orkestrering som den stora h\u00f6jdpunkten. Men albumet saknar k\u00e4nsla. Yorkes avgrundsdjupa godnatt-visor ber\u00f6r aldrig p\u00e5 djupet. Tystnad r\u00e5der, tyst det \u00e4r i huset. Radio-shadow over […]<\/p>\n","protected":false},"author":40,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,22],"tags":[12851,4626],"class_list":{"0":"post-101968","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-skivor","8":"tag-a-moon-shaped-pool","9":"tag-radiohead","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/101968","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/40"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=101968"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/101968\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":101970,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/101968\/revisions\/101970"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=101968"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=101968"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=101968"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}