{"id":100213,"date":"2016-02-13T08:26:40","date_gmt":"2016-02-13T07:26:40","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=100213"},"modified":"2016-03-10T18:37:54","modified_gmt":"2016-03-10T17:37:54","slug":"varmt-och-vemodigt-nar-hjalte-hedras-i-wollters-sista-roll-driving-miles-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=100213","title":{"rendered":"Varmt och vemodigt n\u00e4r hj\u00e4lte hedras i Wollters sista roll \u2013 Driving Miles p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"

\"drivingmiles\"<\/a><\/p>\n

Driving Miles<\/strong>
\nAv Henning Mankell
\nRegi Eva Bergman
\nScenografi och kostym Tofte Lamberg
\nPremi\u00e4r 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen<\/p>\n

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en g\u00e5ng tidigare. 2012 under p\u00e5skhelgen g\u00e4stades lunchteatern i G\u00f6teborgs st\u00f6rsta teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! D\u00e5 r\u00e5kade jag efter\u00e5t byta n\u00e5gra ord med min v\u00e4n Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras b\u00f6rjade f\u00f6rberedelserna f\u00f6r en utvidgad upps\u00e4ttning p\u00e5 stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som ber\u00e4ttare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. S\u00e5ledes skedde urpremi\u00e4ren I Norge medan S\u00f6dert\u00e4lje var f\u00f6rst ut i Sverige.<\/p>\n

\"drivingmiles2\"<\/a>Regisserar nya upps\u00e4ttningen g\u00f6r Eva Bergman, Mankells \u00e4nka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellm\u00e4stare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat p\u00e5 Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellm\u00e4staren Bernt Andersson sammanstr\u00e5lade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna T\u00e4ltprojektet. M\u00e5nga pusselbitar och sammantr\u00e4ffanden! Innan ni f\u00e5r l\u00e4sa om Driving Miles, vill jag l\u00e4mna ytterligare information som inte alls \u00e4r ovidkommande. H\u00f6sten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats p\u00e5 restaurang. Miles Davis – mannen som f\u00f6r\u00e4ndrade musikhistorien flera g\u00e5nger \u2013 har jag sett spela vid fyra tillf\u00e4llen.<\/p>\n

Vad som f\u00f6rt\u00e4ljs i Mankells text \u00e4r hur s\u00e4llsam v\u00e4nskap utvecklas mellan en norsk chauff\u00f6r och v\u00e4rldsstj\u00e4rnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstn\u00e4rs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga p\u00e5 halv st\u00e5ng.<\/p>\n

Livet blir ocks\u00e5 mer \u00e4n det synes vara, n\u00e4rmast \u00f6verjordiskt. Ber\u00e4ttaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens g\u00e5ng och f\u00e5glars s\u00e5ng. Han \u201davbryts\u201d av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauff\u00f6ren \u00e4r en verklig gestalt medan Wollters karakt\u00e4r \u00e4r p\u00e5hittad. I vad som sagts vara g\u00f6teborgarens grand finale m\u00e4rks oerh\u00f6rt v\u00e4l, hur en sk\u00e5despelare med oceaner av kunskap effektivt anv\u00e4nder stilistiska grepp. T\u00e4nker p\u00e5 hur mannen f\u00f6rsedd med r\u00f6d slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar p\u00e5 musikerna, g\u00f6r pauser och omtagningar, r\u00f6r sig s\u00e4vligt och intar sittande position. Han litar fullst\u00e4ndigt p\u00e5 att publiken finns med, \u00e4ven i sekvenser som \u00e4r p\u00e5 vippen att laddas ur. K\u00e4nns som ett v\u00e4rdigt avslut, fast just laddningen hade varit l\u00e4ttare att uppr\u00e4tth\u00e5lla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillr\u00e4ckligt ofta infinner sig \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda rysningar, f\u00f6r att jag helhj\u00e4rtat ska rekommendera Driving Miles.<\/p>\n

\"drivingmiles3\"<\/a>En lustig detalj \u00e4r att backspeglar framh\u00e4vs som viktiga, av den chauff\u00f6r vars storslagna \u00f6de blev att k\u00f6ra omkring Miles i Europa. Lustigt f\u00f6r att trumpetaren, k\u00e4nd f\u00f6r sin genomtr\u00e4ngande ton, i princip aldrig s\u00e5g tillbaka. Han var ist\u00e4llet upptagen med att utforska ny terr\u00e4ng. Musikerna p\u00e5 scen har fr\u00e4mst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de v\u00e5gar sig p\u00e5 n\u00e5gra rej\u00e4la utmaningar s\u00e5som de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att l\u00e5tlistan i programmet \u00e4r komplett. Tyckte best\u00e4mt att jag h\u00f6rde ett elektrifierat medley, snuttar fr\u00e5n det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna \u00e4r hemmah\u00f6rande p\u00e5 Backa Teater. De n\u00e5r ut tack vare att de beh\u00e4rskar sina instrument och ensemblespelet. Men de n\u00e5r inte alltid hela v\u00e4gen in i mitt hj\u00e4rta, ity att de \u00e4r teatermusiker, inte n\u00e5gra vars naturliga bag \u00e4r bebop. Bernt Andersson \u2013 G\u00f6teborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, n\u00e4ranog en virtuos. Kompet angen\u00e4mnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; b\u00e5de nyanserad och relativt distinkt. Men upps\u00e4ttningen hade tillf\u00f6rts v\u00e4lbeh\u00f6vlig injektion om man ist\u00e4llet rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. D\u00e5 hade publiken blivit varse vilken gl\u00f6d som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades r\u00e4ttigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda p\u00e5 n\u00e5gra trumpetst\u00f6tar fr\u00e5n Miles Davis sj\u00e4lv i h\u00f6gtalarna.<\/p>\n

D\u00e5 jag som framg\u00e5tt \u00e4r ett hardcorefan av Miles hade jag m\u00f6jligen orimligt h\u00f6gt st\u00e4llda f\u00f6rv\u00e4ntningar. Men jag \u00e4r totalt sett n\u00f6jd, hoppas att upps\u00e4ttningens biljetter f\u00e5r strykande \u00e5tg\u00e5ng. Flera g\u00e5nger var det inte bara allm\u00e4nt bra, utan de medverkande och regiss\u00f6ren med efternamn som f\u00f6rplikigar, levererar scenkonst p\u00e5 h\u00f6g niv\u00e5. Det \u00e4r vackert s\u00e5 n\u00e4r vi av media omges av s\u00e5 mycket trams och ofattbar ondska.<\/p>\n

Sk\u00e5despelare: Sven Wollter
\nMusiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Driving Miles Av Henning Mankell Regi Eva Bergman Scenografi och kostym Tofte Lamberg Premi\u00e4r 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en g\u00e5ng tidigare. 2012 under p\u00e5skhelgen g\u00e4stades lunchteatern i G\u00f6teborgs st\u00f6rsta teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[12666,2163,2257,3772,4955,5515,7643],"class_list":["post-100213","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","tag-driving-miles","tag-goteborgs-stadsteater","tag-henning-mankell","tag-monolog","tag-scenkonst","tag-sven-wollter","tag-teaterkritik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100213","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=100213"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100213\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":100220,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100213\/revisions\/100220"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=100213"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=100213"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=100213"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}