{"id":100046,"date":"2016-02-06T12:09:29","date_gmt":"2016-02-06T11:09:29","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=100046"},"modified":"2016-02-06T12:09:29","modified_gmt":"2016-02-06T11:09:29","slug":"tankar-om-riksteaterns-uppsattning-av-en-druva-i-solen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=100046","title":{"rendered":"Tankar om Riksteaterns upps\u00e4ttning av En druva i solen"},"content":{"rendered":"

\"endruvaisolen_fotourbanjoren\"<\/a><\/p>\n

En druva i solen<\/strong>
\nRegi: Josette Bushell-Mingo
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Lisbeth Gr\u00f6nlund
\nScenografi-kostym: Lotta Nilsson
\nRiksteatern i Hallunda den 5 februari 2016<\/p>\n

I den h\u00e4r Broadway klassikern m\u00f6ter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever tr\u00e5ngbott, men l\u00e5ngt bort ifr\u00e5n varandras dr\u00f6mmar. Morfadern lever som en f\u00f6rebild moraliskt, trots sin bortg\u00e5ng, och stoltserar genom ett heroiskt fotografi i scencentrum. Mormodern (Lena) \u00e4r familjens \u00f6verhuvud med ett stort arv p\u00e5 lut. Trots att hon \u00e4r mest l\u00e4mpad att driva familjens \u00f6nskem\u00e5l fram\u00e5t s\u00e5 l\u00e4mnar hon, i enligt 50-talets norm, \u00f6ver ansvaret till sonen. Hon skulle vara den ultimata ledaren eftersom hon f\u00f6rs\u00f6ker se till hela familjens \u00f6nskem\u00e5l. Sonen Walter dr\u00f6mmer naivt om det stora klippet och tror att pengar och position \u00e4r det enda som \u00e4r viktigt. Inget annat kan v\u00e4l leda till lycka!? Dottern d\u00e4remot vill r\u00e4dda v\u00e4rlden och bli l\u00e4kare, mot alla normer, medan sv\u00e4gerskan Ruth g\u00e4rna n\u00f6jer sig med st\u00f6rre hus och hem. <\/p>\n

I varje kamp vi tar f\u00f6r att kunna f\u00e5 till det vi dr\u00f6mmer om, \u00f6nskar vi nog alla att n\u00e5gon annans f\u00f6rhoppningar i livet ska vara lite mindre. F\u00f6r hur m\u00e5nga m\u00e4nniskodr\u00f6mmar kan f\u00f6rverkligas i en och samma familj? En klase druvor beh\u00f6ver mer ljus och energi, \u00e4n en druva.<\/p>\n

Den afroamerikanska historien om det v\u00e4rdiga livet, \u00e4r inte l\u00e4tt att p\u00e5 en liten scen \u00e5terspeglas. Den har s\u00e5 m\u00e5nga nyanser, skuggor och ljus. Det handlar om s\u00e5 mycket mer \u00e4n att svenska sk\u00e5despelare b\u00f6r se ut p\u00e5 ett visst vis, f\u00f6r att l\u00e4ttare passa in i sin roll. Historien \u00e4r ju inte amerikansk och den \u00e4r inte afrikansk. Utan den \u00e4r just afroamerikansk och kan inte ers\u00e4ttas med svensk peppar f\u00f6r att kryddas till. Ibland blev det f\u00f6r mycket \u201dswenglish\u201d \u00f6ver det hela. Det handlar ju om att vara delaktig i tre kulturer och f\u00f6rst\u00e5 dem j\u00e4mlikt. Det var end\u00e5 mycket som k\u00e4ndes \u00f6vertygande p\u00e5 scen, men det fanns en stelhet i m\u00e5nga av kroppsspr\u00e5ken. Dessutom var upprepandet i m\u00e5nga k\u00e4nslouttryck kategoriskt monotona och gav en h\u00e4mmande effekt till sk\u00e5despelets djup. Det k\u00e4ndes i viss m\u00e5n som de var st\u00f6pta i samma grunda formar.<\/p>\n

\"endruvaisolen\"<\/a>Det b\u00e4sta med f\u00f6rest\u00e4llningen var att det stundvis fanns en rapphet i ordbytena. Det gjorde att handlingen, trots det l\u00e5ga tempot, \u00e4nd\u00e5 hade rimliga h\u00f6jdpunkter och kraftigt ironiska djup. <\/p>\n

Det mest skr\u00e4mmande var att jag kunde identifiera, att trots upps\u00e4ttningens genuina bakgrund, ett klassiskt mansf\u00f6rtryck. Trots att kvinnorna hade b\u00e4ttre id\u00e9er och sundare f\u00f6rslag f\u00f6r deras framtid, s\u00e5 fick mannen makten f\u00f6r att han beh\u00f6vde det. I varje samh\u00e4llsstruktur, oavsett uppbyggnad, s\u00e5 \u00e4r det ofta s\u00e5 att kvinnor l\u00e5ter sina dr\u00f6mmar f\u00e5 falla \u00e5t sidan f\u00f6r mannens skull. Mannens dr\u00f6mmar f\u00f6rknippas st\u00e4ndigt med hans manlighet och ingen kvinna vill n\u00e5gonsin l\u00e5ta en man bli avmaskuliniserad. <\/p>\n

M\u00e4ns och kvinnors j\u00e4mlika frihet \u00e4r d\u00e4rmed en h\u00e4gring. En kr\u00e4nkt man \u00e4r ju alltid farlig f\u00f6r sig sj\u00e4lv, men mer f\u00f6r kvinnor och barn. D\u00e5 \u00e4r det bara att som kvinna att sv\u00e4lja den bittra medicinen och l\u00e5ta karln f\u00e5 bli man i huset, \u201dEn man beh\u00f6ver en kvinna som backar upp honom\u201d.<\/p>\n

M\u00e5nga av f\u00f6rest\u00e4llningens konflikter \u00e4r h\u00e4rligt m\u00e4nskliga och best\u00e5r i det faktum att vi m\u00e4nniskor har sv\u00e5rt f\u00f6r att prata och lyssna p\u00e5 varandra. Att h\u00f6ra en massa ord ur sin medm\u00e4nniskas mun, \u00e4r inte samma sak som att g\u00e5 v\u00e4gen med dem och bry sig om hur deras hj\u00e4rta sl\u00e5. Det h\u00e4r \u00e4r en allm\u00e4n och generell betraktelse, men g\u00f6r den inte mindre sann. G\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng beh\u00f6ver vi bli p\u00e5minda om att \u201dfolk f\u00f6rst\u00e5r varandra s\u00e4mre \u00e4n vi tror\u201d. Sk\u00e4mtsamt skulle vi kunna s\u00e4ga att, l\u00e5t oss \u201dsitta ned i kristen god anda och hata varandra\u201d<\/p>\n

I rollerna:
\nLena Younger: Kayode Kayo Shekoni
\nWalter Younger: David Lenneman
\nRuth Younger: Anna Thiam
\nTravis Younger: Adam H\u00f6gblom
\nBeneatha Younger: Asha Ali
\nAsagai: John-Alexander Eriksson
\nGeorge Murchison: M\u00e5ns Clausen
\nMr Lindner: Carl Jacobson
\nBobo: M\u00e5ns Clausen <\/p>\n

Foto: Urban J\u00f6r\u00e9n<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

En druva i solen Regi: Josette Bushell-Mingo \u00d6vers\u00e4ttning: Lisbeth Gr\u00f6nlund Scenografi-kostym: Lotta Nilsson Riksteatern i Hallunda den 5 februari 2016 I den h\u00e4r Broadway klassikern m\u00f6ter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever tr\u00e5ngbott, men l\u00e5ngt bort ifr\u00e5n varandras dr\u00f6mmar. Morfadern lever som en f\u00f6rebild moraliskt, trots sin bortg\u00e5ng, och stoltserar genom ett […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[12655,4756,4955,12288,7643],"class_list":{"0":"post-100046","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teater","8":"category-teaterrecension","9":"tag-en-druva-i-solen","10":"tag-riksteatern","11":"tag-scenkonst","12":"tag-teater","13":"tag-teaterkritik","14":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100046","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=100046"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100046\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":100052,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/100046\/revisions\/100052"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=100046"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=100046"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=100046"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}