Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

WWDIS

A Place to Bury Strangers på Strand

by

A Place to Bury Strangers, Strand
Betyg: 4

A Place to Bury Strangers går på knock out. Den amerikanska trion översköljde ett svettigt Hornstull Strand med kompromisslös och rå energi. Musikaliskt kan vi ägna oss åt att dra referenser till en rad genrer, såväl shoegaze som post punk ligger nära till hands, som på ett finurligt vis kryddas med både psykedeliska och aggressiva aspekter.

Ofta är det mer oväsen än melodier och det kan säkert diskuteras om huruvida ljudvolymen är för hög eller inte – till och med Kevin Shields hade nog övervägt att använda öronproppar vid en del tillfällen. Jag kan tänka mig att de låtit sig influeras av The Jesus and Mary Chains tidigaste spelningar. Vid en punkt då Oliver Ackermann slänger sin Fender Jaguar på golvet och det börjar tjuta i hela lokalen känner jag kicken av adrenalin som hjärnan börjar utsöndra. Just där och då är A Place to Bury Strangers det enda bandet på hela planeten. Den typen av förbindelse mellan band och publik är tyvärr inte alltför vanligt förekommande i en värld där band ofta försöker vara sin publik till lags snarare än att följa sina egna ambitioner.

Ända sedan debuten för fem år sedan har de varit nästintill fatalistiskt trogna det sound som de på sin senaste EP Onwards to the Wall tar ett steg längre. Senare i år släpper de högljudda visionärerna sin tredje fullängdare.

WU LYF på Kägelbanan

by

WU LYF, Kägelbanan
Betyg: 5

Det var inte länge sedan WU LYF (som är en förkortning för World Unite! Lucifer Youth Foundation) inte var mer än ett återkommande enigma på trendiga musikbloggar. Sakta men säkert har Manchesterkvartetten trätt in i rampljuset men mystiken har inte försvunnit trots att deras klubbspelning på Way Out West förra året, som på grund av de satanistiska associationerna flyttades från Domkyrkan till Trädgår’n, redan räknas som en klassiker och att en av de fanatiker som återfinns bland deras hängivna fanskara är amerikanska talk show-värden David Letterman.

Många hängivna fans hade dykt upp kvällen till ära. Kägelbanan var utsålt och fullkomligt kokade när föremålet för all attraktion redan i inledande L Y F visade att deras kritikerrosade debutalbum Go Tell Fire to the Mountain även gör sig bra live. Precis som Pixies i slutet av 80-talet känns det som att WU LYF är på god väg att förändra formatet för hur hårdare inslag kan träda in i popmusiken. Evans fina gitarrtexturer gentemot Ellerys likt en varg ylande sångstil, den demoniskt predikande orgeln och de uppbyggande trumkompen blir som bäst i avslutsnumret Heavy Pop.

Barbröstade män under ett lysande krucifix som backas upp av allsång och publiksurfing. Det är livfullt, ärligt och energiskt. En klubbspelning blir inte mycket bättre än så här. WU LYF på Kägelbanan är en tidig kandidat till årets spelning.

Foto: Alex Loizou

Här har någon filmat in ett klipp från konserten och lagt ut på YouTube:

Kurt Vile till Stockholm – blir dragplåster på ny minifestival

by

Förra året tog han musikvärlden med storm. Smoke Ring for My Halo blev en stor succé – inte bara för oss som älskar akustiska gitarrer och flanellskjortor – och toppade de flesta listorna över årets bästa album. Nu återvänder Philadelphiasonen Kurt Vile med sitt kompband The Violators till Stockholm för en spelning på minifestivalen WWDIS Summer Fest som hålls i Hornstull Strand i juni.

Senast Kurt Vile besökte Strand var det fullkomligt magiskt och spelningen belönades med högsta betyg av vår recensent – inte lär det bli sämre i år.

Förutom Kurt Vile så är även Thee Oh Sees, Poison Ideas, Vånna Inget, Bombus och Victims bekräftade för festivalen som äger rum 26-27 juni.

Bakom minifestivalen ligger WWDIS som titt som tätt anordnar klubbar och spelningar för alla oss som älskar WU LYF, Neil Young och The War on Drugs. Senast de höll en liknande festival var 2010 och även då huserade man på Strand.

A Place to Bury Strangers till Stockholm i april

by

Den 20:e april. Lägg datumet på minnet. Då kommer det mest högljudda popbandet i hela USA – A Place to Bury Strangers – till Stockholm för en spelning på Hornstull Strand.

Så här skriver WWDIS på sin hemsida:

Att ha oljud och stark volym som självändamål kan tyckas som ett billigt sätt att täcka upp för bristen av musikaliska kvaliteter. Till detta kan vi bara säga ”fuck jävla off”. A Place To Bury Strangers har sedan de plogade ner sitt vita oljud djupt ner i våra skallar visat att inget kunde vara mer osant; de till bristningsgränser distade mattorna av behaglig ambiens och ogenerat våld har genererat kult på kult som förstår deras musikaliska expertis.

Maskiner och människor i säng med varandra har skapat ett monster vi slänger oss i armarna på. De första tonerna vi hörde för några år sedan var en molotov av gigantiska reverb, sönderslitna gitarrsträngar och vansinnigt vackra hookar. Rundgång förvandlades till melodier och den mekaniska pulsen rev itu vår ryggrad. Ekon från kollegerna på Mute (Grinderman, Can, Liars) var som en konversation vänner emellan och lika trasigt som vi förväntade oss att det skulle vara, blev det. Om den själv-betitlade album-debuten var en skiva man kanske inte visste att man längtade efter så var ”Exploding Head” allt som ockuperade hjärnan månaderna innan den klev ut på marknaden. Det dröjer länge mellan släppen men nu är en ny EP på väg, ”Onwards To The Wall”. Vår hjärna kan inte sluka ny fakta förrän den är ute.

A Place To Bury Strangers våldförde sig på Way Out Wests publik för några år sedan. Nu är det dags igen, dock på Strand i Stockholm, men ni som frekventerar What We Do Is Secret kan sätta förväntningarna högt.

21.00-03.00. 120 kr. Ej förköp. Ej ursäkter. Ej husdjur.
Efter midnatt: entré 60 kr.
På scen kl 22.30

Samling fick oss att glömma höstmörkret

by

Samling, Fotografiska
Betyg: 4

WWDIS bjöd på höstens fest när de intog Fotografiska museets rymliga och, åtminstone i jämförelse med andra rockklubbar, kliniskt fräscha lokaler precis vid vattnet utanför Slussen. Kvällens huvudakt var Samling, med sig hade de När mullret dövar våra öron blir vi rädda som i min mening är årets viktigaste svenskspråkiga album. De iakttagande, reflekterande texterna och den färggranna ljudbilden nådde helt nya eskapistiska dimensioner kvällen till ära.

Vi var nog många som hade bevittnat deras spelning på Hornstull Strand någon månad tidigare. Då det inte bjöds på några större överraskningar kan det kanske tyckas överflödigt att gå och se dem igen, men så är inte fallet. Låtarna flyter så självklart mellan det klarsynta och psykedeliska att jag inte kan få nog, dessutom är sjumannabandet om möjligt än mer tajta och samspelta än senast vilket bådar gott inför framtiden. Bli inte förvånad om de dyker upp på diverse festivaler i sommar.

Först ut var Les Big Byrd, supergruppen som består av medlemmar från bland annat Teddybears och Caesars, vars musik i kombination med deras blinkande, nästintill epileptiska, ljusshow manglade igenom allt i sin väg. Ljudbilden och attityden på scen förde tankarna till 90-talet.

Kvällens höjdpunkt? Den episka 7-minuters-berättelsen Anna, trots att de verkade lite förvirrade i början av låten.

(Bilden är från spelningen på Strand)