Den 20 januari följer Los Angeles-bandet Warpaint upp den trollbindande debuten från 2010, The Fool, med ett självbetitlat album. De passar samtidigt på att vrida upp förväntningarna genom att streama albumspåret Love is to Die, som du kan lyssna på här nedan:
Warpaint
Ny Warpaint-låt hittar sig in i jeansreklam
Warpaints återkomst närmar sig, deras debutalbum The Fool gavs ut 2010 och nu delar Los Angeles-bandet med sig en kort — men intresseväckande — snutt från deras kommande album: trettio sekunder från deras nya låt Love is to Die har nämligen hittat sig in i en Calvin Klein-reklam för jeans.
Du kan se klippet här:
Warpaint spelar in nytt album
Los Angeles-kvartetten Warpaint tar till sitt Facebook-konto för att meddela att de påbörjat inspelningen av sitt andra studioalbum. 2010 gav de ut sitt debutalbum The Fool som bland annat innehöll låtar som Majesty och Undertow, året därpå spelade de på Trädgår’n i Göteborg i samband med Way Out West.
Så här skriver frontkvinnan Emily Kokal via bandets Facebook-konto:
Här kan ni se Warpaint debutera en ny låt live:
Bestival dag 2: First Aid Kit, Valerie June, Gallows, Warpaint, Emeli Sandé, The xx, Porcelain Raft och Kindness
Bestival, dag 2
7 september 2012
Som svensk var det obligatorisk närvaro vid stora scenen när vår egen systerduo First Aid Kit under fredagsförmiddagen gjorde sin Bestival-debut. Solen sken och himlen var blå, förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. First Aid Kit gör den typen av i amerikansk tradition rotad folkmusik som får publiken att sätta sig ner i gräset. För min del är det en trevlig stund som toppas av sublima framföranden av Emmylou och Paul Simons America. Betyg: 3.
Nästa akt att inta Main Stage var Adam Ant som klätt ut sig till sjörövare. Det behövdes bara minuter för att fastslå att det rörde sig om en totaluppvisning i uselhet så jag gick till Big Top (tältscenen mittemot stora scenen) för att spana in den nya Sunday Best-signeringen Valerie June istället. Den av Dan Auerbach från The Black Keys producerade blues- och countrysångerskan har en nasal och autentisk röst som för tankarna till hennes hemstad Memphis vildaste kvarter. Hon ser ut som en superstjärna och den lågmälda gitarrbluesen, som bland annat backas upp av en lokal trumpetspelare, skulle inte passa helt fel i en David Lynch-film. Betyg: 3.
Att Bestival i år är en odyssé genom en mängd olika stilar, känslor och uttryck fick sin bekräftelse när hardcorepunkarna i Gallows intog Main Stage. Aldrig tidigare har väl så hårdhänta huliganer fått leka rövare på samma scen som The xx och Florence + the Machine. Deras pitbull-liknande sångare Wade MacNeil börjar med att säga ”hope you’ve enjoyed it so far because we’re here to ruin your festival” innan han pekar finger och låtsas hänga sig med mikrofonsladden. Under halva spelningen är han lika ofta i moshpiten som på scen. Det är en rejäl urladdning som fungerar förvånansvärt väl på en stor festivalscen. Betyg: 4.
Mitt senaste möte med Los Angeles-baserade Warpaint var under förra årets upplaga av Way Out West. Då rörde det sig om en mörk, förförisk och surrealistisk klubbspelning på Trädgården. I solsken på en betydligt större scen fungerar det långtifrån lika bra. Dessutom utgörs halva spelningen av nytt material där de progressiva gitarrslingorna bytts ut mot synthar. En ny låt innehåller till och med samplade trumbeats. Bandet går i en mer minimalistisk och elektronisk riktning som möjligtvis hade imponerat mer på en annan scen. Höjdpunkten är Undertow, den enda låten som är tillräckligt känd för att kunna engagera en stor publik. Betyg: 2.
I öppningslåten Heaven frågar Emeli Sandé om publiken känner igen henne. Dum fråga, om hon inte var det innan så var hon efter sina uppträdanden på OS-avslutningen definitivt något av en engelsk nationalskatt. Varje låt får ett så enormt gensvar att allsången under en Håkan Hellström-konsert bleknar i jämförelse. Hon tolkar Coldplays fjolårshit Every Teardrop is a Waterfall och fram emot slutet mynnar en reggae-version av Where I Sleep ut i ett Bob Marley-medley, men höjdpunkten är avslutningen med Next to You vilken många av besökarna lämnar scenen nynnandes på. Att låtar som Read All About It och River är inte hela världen – hon fyller väl ut sina 45 minuter och publikengagemanget är rent av makalöst. Emeli Sandé har en speciell plats i engelsmännens hjärtan. Betyg: 4.
The xx som senast spelade på Bestival samma år som de vann Mercury Music Prize var tillsammans med Florence + the Machine fredagens huvudakter. I sedvanlig ordning öppnas spelningen med Angels och det bjöds på en hel del karameller från nya skivan Coexist som tycks dela lyssnarna i två läger: de som älskar den och de som tycker den är tråkig. För varje gång jag sett The xx live i år har jag blivit mer och mer säker på att jag tillhör den förstnämnda.
Till skillnad från spelningen på Berns förra veckan spelades även Chained som tredje låt, annars var setlisten snarlik. Reunion och Sunset följer varandra så naturligt att det känns som en enda lång låt. Det samma kan sägas om Swept Away – deras mest klubbiga låt vilken live inleds med melodislingan från Take Care – och Shelter som vävs samman förvånansvärt trots att de är rätt olika. Under Crystalised smälter inga glaciärer, åtminstone inte på en festival nu när trummorna är bortplockade. Publikfavoriterna blir snarare VCR, Islands och – den första av tre extranummer – Intro. Att natten lagt sig över Isle of Wight är ett plus, det är vid den här tidpunkten The xx introverta musik blir som bäst. Betyg: 4.
Istället för att se kvällens andra headline Florence + the Machine tog jag mig till en betydligt mindre tältscen som hette Psychedelic Worm där Porcelain Raft och Kindness stod för kvällsunderhållningen. Tidigare i år öppnade italienaren Mauro Remiddi som har scennamnet Porcelain Raft för M83 på Berns. Då var han ensam på scen, nu backas han upp av Yuck-trummisen Johnny Rogoff. Konserten inleds med Drifting in and Out och tankarna förs direkt till ett centralstimulant 90-tal då drömpop fortfarande var det coolaste som fanns. Det är just någonting storslaget emotionellt i Porcelain Rafts euforiska 90-talsdyrkan. De svävande synthsamplingarna fungerar utmärkt i låtar som Shapeless and Gone och Unless you Speak from Your Heart. Konserten avslutas med en tio minuter lång cover på Guns’n’Roses megahit November Rain då trummorna spelas hälften så fort som den shreddande gitarren. Det är underligt, men fullkomligt briljant. Jag kan tänka mig att det är så här det låter när stjärnor föds. Betyg: 3.
Jetlaggad och nyss influgen från Japan krönte Kindness sedan fredagsnatten med att ge festivalens hittills bästa spelning. Debutskivan World, You Need a Change of Mind var en uppvisning i psykedeliskt disco och den presenteras perfekt här på Bestival. Redan i öppningslåten Cyan känns det som att jag förflyttas till 70-talet och något nästan ironiskt stillöst framträdande på Top of the Pops. Det bjuds på fuldans och redan i andra låten hoppar den gänglige sångaren Adam Bainbridge ner i publikhavet. Publikens favoriter är helt klart Swingin’ Party och funkiga That’s Alright då gitarristen (som är utklädd till nunna) och bakgrundssångerskorna får stå i rampljuset. Efter ett ”sickly tired jam” avslutar Bainbridge spelningen med att springa ett helt varv runt lokalen. Vid det här laget existerar inte längre någon gräns mellan band och publik. Alla är en del av samma dimmiga fest. Betyg: 5.
Warpaint, Puro Instinct och The Radio Dept på Stay Out West
The Radio Dept, Trädgår’n
Betyg: 3
Nu är Way Out West igång och först ut på årets upplaga av Stay Out West var för min del fyra band vars gemensamma nämnare var att alla verkade vara influerade av brittisk musik från åttiotalet.
Det syntes att majoriteten av de som kommit till Trädgår’n på torsdagen var där för att se The Radio Dept, trots att det var relativt sent påkommet att den svenska shoegaze-trion ens skulle spela på årets festival.
Har du sett bandet förut vet du vad du ger dig in i. De har aldrig varit världens mest utåtriktade band – men jämfört med exempelvis spelning på Way Out West förra året var de faktiskt inte lika stela. Dessutom bidrog ljusshowen, som förde tankarna till omslaget på My Bloody Valentines skiva Loveless, till en illusion av vi befann oss på en klubb i England i början av 90-talet.
Dock dröjde det ända tills sista låten Heaven’s on Fire innan det blev fullt drag i publiken.
Puro Instinct, Trädgår’n
Betyg: 3
De unga systrarna i Puro Instinct intog den lilla scenen på Trådgår’n med sitt sexmannaband för vad som skulle visa sig vara en trevlig vägsträcka mellan The Radio Dept och Warpaint.
Med rötter i såväl Blondie som Cocteau Twins bjöd det Los Angeles-baserade bandet på en glammig, nostalgisk och drömsk spelning. Men det känns som att bandet kan utveckla sin scenshow en hel del. Låtmaterialet är starkt och utöver Stilyagi, där Ariel Pink varit med på ett hörn, är Lost at Sea en effektdränkt poppärla.
Tyvärr lyckades de inte riktigt göra skivan rättvisa men jag har en känsla av att vi kan förvänta oss något stort av Puro Instinct i framtiden.
Warpaint, Trädgår’n
Betyg: 5
En hypnotisk och lågmäld panikattack som sätter vågorna i rörelse. Så skulle jag vilja beskriva Warpaints spelning på Trädgårn’s stora scen. I början byggs någonting, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, sakta men säkert upp. Men i näst sista låten Majesty är vågorna så stora och alla drunknade själar så många att det är svårt att ta sig upp till ytan. För när det gäller festivalminnen kommer jag i framtiden kunna dela in dem i två kategorier: det jag såg innan Warpaint och det jag såg efteråt.
Att Warpaint skulle vara samspelta live kom inte som någon överraskning, men att de skulle vara världens mest samspelta band räknade jag faktiskt inte med. Varje instrument bidrar till en viktig aspekt av den psykedeliska ljudbilden. De chorus-dränkta gitarriffen har en tendens att mynna ut i något som på egen hand skulle kunna uppfattas som out-of-place men som ihop med resten av instrumenten bara blir helt rätt. Stämsången, som alltid är fullständigt hypnotisk, lägger sig som en ljuvligt tröstande röst över de annars rätt så dystra budskapen som genomsyrar låtarna.
Bandets enda hit, Undertow, spelas i mitten av konserten men det är helhetsperspektivet som är bandets styrka. Hur varenda vinkel av den drömlika konserten bidrar till något som åtminstone upplevs som otroligt vitalt.