Veronica Maggio

Maja Francis är just nu aktuell med singeln Space Invades My Mind som hon har skrivit ihop med Veronica Maggio. Hon inledde även Popagandafestivalens andra dag. Kulturbloggen mötte upp henne efter spelningen.

Hur kändes spelningen?

– Jag är fortfarande i chock över att det var så mycket folk. Och de här tjejerna som stod längst fram med blomkransar och glitter, som sjung med. Det är första gången det har hänt. Det kändes overkligt och magiskt.

När du körde på Way Out West pre-partyt på Södra Teatern tidigare i år kastade du ut glitter i publiken. Om det inte fanns några begränsningar, hur skulle din ultimata spelning se ut?

– Det här har jag tänkt på mycket! Jag skulle vilja göra hela rummet till en scen. Att det inte bara är dekoration på scen, utan att du går in i en värld. Att det hänger maneter och blommor. Du vet inte riktigt om du är under vatten eller i rymden. Och såna här konfettibomber som sprutar ut tygblommor — eller riktiga blommor hade varit fantastiskt!

– Hade varit fantastiskt med glitterregn men jag vet inte om alla skulle uppskatta det. Jag brukar sätta glitter på mina bandmedlemmar, men de säger att det aldrig går ur deras skägg.

Just nu är du aktuell med singeln Space Invades My Mind tillsammans med Veronica Maggio. Hur lärde ni känna varandra?

– Vår gemensamma kompis, Sophia Somajo, skulle vara förband åt Veronica på Nalen. Alltså jag och årtal, men tror det var 2007. Hon har scenskräck så hon ringde mig klockan tio kvällen innan och bad mig hoppa in. Jag sa ja och då lärde jag känna Veronica där.

– Sedan hängde vi lite sporadiskt. Jag var i USA en sväng, fick mitt hjärta krossat. Då kom jag hem igen och vi började hänga intensivt och skriva ihop.

Hur kompletterar ni varandra? Har ni ett liknande tänk eller är det snarare att ni är motsatser som passar bra ihop?

– Det är lite både och. Vi är på ett sätt väldigt olika. Hon skriver mycket om vardagsrealism och jag vill alltid fly från verkligheten. Varje gång vi ses så låtsas vi att vi är någon annanstans. “Tänk om vi var i Berlin!” Då när vi skrev Space Invades My Mind pratade vi mycket om rymden.

– Jag tror att vi kompletterar varandra på det sättet; att hon är realist och jag vill fly, men att vi ändå möts i viljan att ta sig bort. Sedan svämmar jag över av känslor ibland, och hon är bra på att konkretisera. Det är en bra balans, men det bottnar både i vår vänskap och i skrivandet.

Är det en fördel att ha en vänskaplig relation när man skriver låtar ihop, eller skulle du även kunna skiva ihop med musiker du inte känner?

– Hur vi har det känns väldigt unikt. Man kan ha pratat om något en månad innan, så kan hon ha gått och tänkt på någon låtidé som handlar om det. Det blir mer naturligt. Nu har jag skrivit med andra också, då man gått in och inte känt varandra och det är speciellt. Men jag övar mig på att tycka att det är lika kul.

Blir det mer att man håller sig till det musikaliska då?

– Exakt! Det blir iallafall inte samma naturliga skrivprocess som när jag och Veronica åkte ut till Flen. Till skogen. Dels hade man inte natt och dag, man var bara uppe på nätterna och sov på dagen. Det fanns inga gränser. Man hänger och kommer på saker i stunden. Går jag in i en studio med vita väggar och ska skriva en låt, då får jag lite panik. Då blir det som att gå på gymmet.

Vad hade ni för tankar när ni började skriva ihop? Den första singeln, Last Days of Dancing, känns lite 80-tal.

– Det blev väldigt mycket så, men det började med att Petter tog två gitarrackord. [Nynnar på Twin Peaks-melodin] Sedan började jag och Veronica skriva en melodi. Först var det riktiga trummor, sedan började vi tänka att vi kanske ville ha programmerade trummor. Så det skapades i olika steg tills att det blev någon slags 80-talsvibb. Vi hittade min värld där, jag visste inte att det skulle bli så innan.

Satte den låten tonen för hur du skriver låtar nu?

– För mig betydde Last Days of Dancing jättemycket. Dels textmässigt, om att växa upp. Också musikaliskt, att jag hittade en mall. Det är tråkigt att ha en mall, men jag behövde nog ha någonting att gå vidare från. För jag har hållit på med singer-songwritergrejen i många år och försökt hitta till något annat. Med den låten kände jag att det fanns ett frö som jag kunde så vidare.

Som att du hittade din röst?

Faktiskt!

Vad har du för planer nu?

– Tyvärr är detta sista spelningen. Jag vill att det ska fortsätta för evigt. Men jag ska in i studion och göra klart min EP. Jag har en tredje singel som jag ska bli klar med först. Sedan tänkte jag jobba extra så att jag kan leva. Och jag tänkte åka ner till Skåne mer, för jag har varit där hela sommaren och mina föräldrar bor där.

Är miljön i Skåne mer inspirerande än i Stockholm?

Jag gillar kontraster i allt. Jag behöver båda. Jag tror inte att jag skulle vilja ha bara Skåne eller bara Stockholm. Men ibland känner jag att det snurrar för fort i en stad där det alltid är folk. Det är alltid surr. Då kan jag känna att det är skönt att ha ett hem där det är hav, katter och lugn.

Foto: Emma Andersson