USA

Rasism och mord i USA:s söder

9 augusti, 2018 by Redaktionen

I Montgomery, Alabama finns konfederationens första Vita Hus. När sydstaterna bröt sig ur Unionen i samband med starten av inbördeskriget valdes Jeffersson Davis till president och naturligtvis skulle även konfederationen ha ett eget Vita Hus. Sydstaternas huvudstad var Richmond, Virginia förutom en kort period i början när Davis alltså residerade i Montgomery.

Idag är huset ett museum fyllt av tidstypiska möbler och är i princip en hyllning till Jeffersson Davis och konfederationen. Slaveriet har ingen plats i detta hus, däremot hyllas Jeffersson Davis som en stor amerikansk patriot. Jag visades runt av en mycket vänlig äldre dam som konstaterade att när hon gick i skolan sjöng de Dixieland varje dag, men numera har ”de” avskaffat den traditionen.

Någon kilometer därifrån ligger The National Memorial for Peace and Justice. Minnesmärket är skapat som ett vittnesmål över de tusentals män och kvinnor som lynchats i USA. Monumentet består av hängande stenblock, ett block fört vart county där någon blivit lynchad och de lynchades namn är inhuggna i blocken. EJI har identifierat mer än 4 400 fall av lynchningar av afroamerikaner i USA under tidsperioden 1877 till 1950. EJI, är en ideell organisation som arbetar mot rasism och för mänskliga rättigheter.

Lynchningar var vanliga i södern i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. De var inte sällan offentliga tillställningar där de mördades kroppar hängdes från träd på bytorget och mördarna lyfte upp sina barn på axlarna och tog bild på sig själva tillsammans med offren. En selfie i Mississippi 1888 var inte alltid en uppbygglig historia.

”Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”
”Strange Fruit” av Abel Meeropol

Skälen till lynchningarna var till synes banala. En svart man tilltalade en vit kvinna, en svart man drack ur en vit mans brunn. Svarta arbetare krävde bättre arbetsvillkor.

Det underliggande verkliga motivet var allt annat än banalt. Stora delar av den vita befolkningen i södern såg inte de svarta som människor utan de betraktades fortfarande som egendom, trots att slaveriet var avskaffat. En mulåsna som trilskas måste piskas till underkastning. Genom att hugga de mördades namn i sten visar monumentet att de lynchade var människor med ett okränkbart människovärde.

Lynchningarna slutade inte 1950. Morden på Martin Luther King och Medgar Evers var på sätt och vis moderna lynchningar. Afroamerikaner som inte visste sin plats måste lära sig en läxa, vilket 14-årige Emmet Till fick erfara på det allra värsta tänkbara sätt.

1955 besökte Emmet Till från Chicago släktingar i Mississippi. Till anklagades för att tilltalat och visslat åt Carolyn Bryant, en 21-årig vit kvinna som arbetade i familjens affär. En grupp män ledda av Carolyns make, Roy Bryant kidnappade Emmet Till från hans släktingars hus, de torterade och mördade honom och sänkte kroppen i ett träsk. Emmet Tills moder, Mamie Till, tog beslutet att genomföra begravningen med öppen kista, bjuda in pressen och låta dem fotografera fritt. Bilderna på Emmet Tills vanställda kropp tvingade det vita USA att reagera, men föga förvånande frikändes Bryant & co av en helvit jury.

Jag besökte Sumner, Mississippi, där rättegången ägde rum. Det gamla tingshuset finns fortfarande kvar. I Sumner finns även Emmett Till Interpretive Center, en organisation som arbetar för att hålla minnet av historien av Emmet Till vid liv. När jag gick in på den lokala restaurangen för att äta lunch, frågade de nyfiket vem jag var. När de fick höra att jag var svenskt var första frågan om jag jobbade på Centret.

I Glendora, några mil från Sumner finns ett museum som skildrar mordet på Emmet Till. Jag hade adressen, men min trogna GPS kunde visa vägen. Jag frågade lokalbefolkningen och de vinkade in mig på vad som närmast kan liknas vid en cykelväg bredvid järnvägsspåret och där låg museet i ett gammalt ginhouse. Det är litet, slitet och underfinansierat.

Emmet Till Museum, Glendora, Mississippi

Nyligen har det framkommit uppgifter att Carolyn Bryant ljög om hela händelsen och utredningen har återupptagits. Mördarna är sedan länge döda och Carolyn Bryant är 84 år, så det är oklart vad en eventuell rättegång skulle få för praktiska konsekvenser oavsett utslag.

I Tuskeege, några mil från Montgomery, utbildades USA:s första svarta stridsflygare. De blivande piloterna tvingades slåss mot diskriminering och trakasserier på hemmaplan innan de så småningom fick en chans att delta i kriget i Europa. Trots misstron från den absoluta majoriteten av den amerikanska militären visade de att de inte bara var kapabla att flyga i strid, utan var en av de mest framgångsrika skvadronerna i det amerikanska flygvapnet. Muséet som berättar historien om The Tuskeege Airmen visar att diskriminering är dumheter och att inget samhälle har råd att välja bort folk på grund av ovidkommande faktorer såsom kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning.

När miniserien Rötter, Roots, sändes på den amerikanska TV-kanalen ABC i januari 1977 sågs den av ungefär halva befolkningen i USA. Det är avsevärda siffror oavsett vilken typ av program vi talar, men med tanke på att Rötter handlar om hur en afrikansk ung man kidnappas från sitt hem och säljs som slav i USA är tittarsiffrorna exceptionella. Historien om hur författaren Alex Haley spårade sin släkt ända tillbaka till det som idag är Gambia fängslade en hel värld.

Efter inbördeskrigen flyttade Haleys familj från North Carolina till den lilla staden Henning, Tennessee, beläget ungefär 8 mil nordost om Memphis. Idag har familjens hem förvandlats till Alex Haley Museum and Interpretive Center. Förutom själva museet, finns även ett center för släktforskning.

Få broar bär samma symboliska laddning som Pettus Bridge i Selma, Alabama. Det var där Martin Luther King skulle leda en marsch från Selma till Montgomery. På andra sidan bron fanns förtrycket i form av den lokala polisen utrustad med rejäla batonger och skjutvapen.

Det finns flera museer i Selma som visar olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter. Tyvärr var varken muséet om Slaveriet och inbördeskriget eller Rösträttsmuseet öppet när jag var där, trots att skyltarna klart visade att de skulle vara öppna. Beskedet från turistbyrån var att museerna sköttes av privata organisationer och att de angivna öppettiderna inte alltid respekterades. Selma Interpretive center var dock öppet och väl värt ett besök.

Selma är en nedgången stad, med ett litet halvdött citycenter utan hotell och bara en kvällsöppen restaurang. Det är synd, men även talande att de slarvar bort en viktig del av historien som behöver berättas, men som rätt skött även skulle kunna locka historieintresserade besökare till staden och ge en välbehövlig skjuts till det lokala näringslivet.

Efter att ha åkt runt i södern ett par veckor kan jag konstatera att i USA:s sydstater kommer man inte undan rasism och segregation. Inbördeskriget är fortfarande närvarande och dess konsekvenser påverkar även dagens USA.

Peter Johansson

Grattis Jacqueline Woodson till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018

27 mars, 2018 by Redaktionen

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018 går till den amerikanska författaren Jacqueline Woodson.

Ett pressmeddelande berättar:
Jacqueline Woodson är en amerikansk författare, född 1963 och bosatt i Brooklyn. Hennes författarskap omfattar drygt trettio titlar; från romaner till lyrik och bilderböcker. Jacqueline Woodson skriver ofta om ungdomar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming (2014).

Juryns motivering lyder:
”Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp.”

Mästerliga personbeskrivningar och djup förståelse för ungas tankar och känslor är hennes signum. Böckerna är skrivna i jagform och perspektivet är oftast kvinnligt. Rasism, segregation, ekonomiska orättvisor, social utsatthet, fördomar och sexuell identitet är återkommande teman. Hon skriver framförallt för ungdomar men även för vuxna och barn. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk och i januari i år utnämndes hon till nationell läsambassadör i USA (National Ambassador for Young People’s Literature), ett uppdrag på två år.

“It’s important to hold up mirrors for kids to see their experience is legitimate. Too often those mirrors aren’t there for them.” /Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson debuterade som författare 1990 med Last Summer with Maizon, första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor. Samma år utkom The Dear One, en berättelse om tonårsgraviditet. After Tupac and D Foster (2008)är en berättelse om meningen med allt, frihet och insikter om att allt inte är som det ser ut på ytan. Kärlek i form av den drabbande passionen skildras i If you Come Softly (1998). I Beneath a Meth Moon (2012) måste den femtonåriga huvudpersonen konfronteras med sina mörka minnen för att gå vidare och bli fri från sitt drogmissbruk.

Självbiografin Brown Girl Dreaming (2014) har bland annat belönats med det prestigefyllda litteraturpriset National Book Award. I diktform skildrar hon sin egen uppväxt, i först South Carolina och sedan New York, men synliggör också den afroamerikanska historien. Hon växte upp under 1960- och 70-talen, en tid som i USA präglades av medborgarrättsmanifestationer, polisbrutalitet och våld. De detaljerade miljö- och karaktärsbeskrivningarna tydliggör klyftorna i samhället och visar skillnaden mellan olika grupper.

Hennes senaste roman Another Brooklyn utkom 2016 (nominerad till National Book Award) och skildrar både fascinationen och utmaningen i att som ung tjej växa upp i 1970-talets Brooklyn.

On the road i USA

8 september, 2017 by Redaktionen

I somras gjorde jag det som hittills kan sägas vara mitt livs resa. Fyra veckor i USA, varav tre veckor i en hyrbil. Jag reste sammanlagt genom 23 delstater. Jag har för många upplevelser för att kunna sammanfatta dem i en artikel, så det får bli ett antal artiklar om mina personliga perspektiv på USA.

USA är verkligen bilens förlovade land. Det är enkelt och inte speciellt dyrt att resa i bil. Jag flög till Boston och hyrde bilen där. Jag åkte själv, så jag hyrde en liten Toyota, som jag i efterhand insåg var lite för liten. Den hade tendenser att svaja på vägen när det blåste för mycket och den kändes inte speciellt säker i ösregn. Efter en natt i Montana hittade jag min Toyota parkerad mellan två gigantiska fordon och döpte sen mitt åkdon till Lillebil.

En GPS är ett måste, i synnerhet om man ska köra själv och speciellt runt de större städerna. Sex-filiga motorvägar med mördande trafik är inte att leka med. Skyltningen är i och för sig helt OK, men allt är skyltat utifrån vägnummer och väderstreck. Så länge jag vet att I84 South tar mig från Boston till Sleepy Hollow är allt gott och väl, men som turist har man ingen koll på sånt. När ni hyr bilen, kolla om uthyrningsstationen verkligen har GPS. Ett alternativ är att köpa en billig GPS på plats och kasta den efter avslutad resa.

Betalvägar förekommer i rätt hög utsträckning. Oftast, men inte alltid, går det betala kontant efter vägen, men det är praktiskt om biluthyraren kan aktivera någon form av transponder och sen kommer räkningen i efterhand. Att köra igenom en elektronisk biltull utan fungerande transponder kan kosta någon 1000-lapp per gång.

Farten på USA:s vägar är ungefär som i Sverige. Oftast ligger man på en dubbel motorväg och hastighetsbegränsningen ligger 65-75 Mph (105-120 km/h). En sak som skiljer är att det inte är ovanligt med korsningar på en väg som ser ut som en motorväg. Polisnärvaron på vägarna är stor och böterna är höga, det är säkrast att följa hastighetsbegränsningarna även om det innebär att man är långsammast på vägen.

Det finns gott om bra rastplatser med bensin, mat och rena välskötta toaletter. Vill man inte äta på de vanliga snabbmatshaken är det bara att köra in i någon av de mindre städerna utefter vägen och sätta sig på Joes Café.

Det finns gott om motell och det är inga problem att hitta ett bra boende för 500-700 kronor. Det är enklast att boka via någon av bokningssajterna, men kom ihåg att kolla upp boendet. Jag läste alltid recensionerna och valde ställen där ord som ”clean” & ”quiet” förekom ofta. Samtliga motell har gigantiska sängar, väl tilltagna TV-apparater med mer kanaler än någon kan hålla reda på och enorma ismaskiner. Vad de däremot inte har är vettig frukost. Det finns oftast bagels eller rostat bröd med sylt, men vill man ha en rejäl frukost är det bara att leta rätt på första bästa diner och sleva i sig pannkakor med bacon och lönnsirap.

I städernas utkanter ligger motellen i cluster. Jag bodde på ett motell i utkanten av Joplin Missouri, där det var en liten stad bestående av 20 motell, 10 mackar och 20 snabbmatsställen ute vid en gigantisk motorvägskorsning. En smått absurd miljö.

Jag kan också konstatera att Joe Pechi har fel. ”They fuck You at the drive thru” skrek han i Dödligt vapen”, men icke så.

Nästa artikel går under namnet ”Tre dagar i Kansas”

Kulturrapport Washington DC – monument och museer

21 december, 2016 by Redaktionen

Det stora målet för min resa var New York, men jag ville inleda med en avstickare till USA:s huvudstad Washington. Jag kan sammanfatta min upplevelse av Washington i två ord; Monument och museer.

I centrala Washington ligger nationalparken The National Mall, vilken alltså inte är ett köpcenter. The Mall är ett välkänt landmärke, som vi kan se i filmer, TV-serier och nyhetsinslag. Det är en plats för utflykt, möten, presidentinstallationer, men även en plats att på nära håll uppleva amerikans historia och kultur. The National Mall är stor, mycket större än den verkar vara på bild. Från Capitolium i den ena ändan till The Lincoln memorial i den andra är det ungefär 3 kilometer. I mitten av parken ligger Washington monument, en 160 meter hög obelisk i granit. The Lincoln Memorial Reflecting pol, dvs den rektangulära bassäng där Martin Luther King höll sitt klassiska tal är lite drygt 600 meter lång. Det är en viss känsla att bokstavligen stå i Dr Kings fotspår och se den syn han såg när han höll sitt tal.

Den västra delen domineras av monument och de är många och jag tänker inte gå in på dem alla. De monument som berörde mig mest var Vietnammonumenten, det finns nämligen två. Krigsmonument signalerar traditionellt begrepp såsom seger, enighet och styrka. Vietnamväggen handlar inte om något av dessa, det handlar enbart om de döda, om förlusterna. Prydliga rader med namn. Bredvid mig stod en familj där en man pekade på ett namn, som efter vad jag kunde förstå var hans äldre bror, och försökte förklara för sina yngre släktingar varför han dog. USA minns sina krig och hedrar sina veteraner, men kriget i Vietnam är fortfarande ett känsligt kapitel. Det mindre kända monumentet är ett minnesmärke över de kvinnor som tjänstgjorde i Vietnam.

Den östra delen av parken domineras av muser. The Smithsonian Institution driver ett antal museer, det finns konst, historia, naturvetenskap och för den som likt undertecknad vill tillfredsställa sin inre 12-åring finns Air & Space museum. Där kan vi se en modell av en månlandare och jag förundras över att den faktiskt är inlindad i folie. Kapslarna som de första astronauterna färdades i är mer än klaustrofobiskt små, men å andra sidan är den tyska V2-raketen två våningar hög och påminner starkt om den raket som förde Tin-Tin till månen. Inträdet till är gratis.

På andra sidan av Potomac, i delstaten Virginia, ligger Arlington National Cemetery. C:a 400 000 personer ligger begravda här. Det är en vacker värdig plats, väl värd ett besök, speciellt för den är intresserad av historia.. Strax utanför ligger US Marine Corps War Memorial, inte sällan omnämnt såsom Ivo Jima monumentet. Det är den klassiska statyn av den grupp soldater som reste en amerikansk flagga på Mount Suribachi på södra spetsen av Iwo Jima den 23 februari 1945. Jag har sett minnesmärket på bild otaliga gånger, men jag har aldrig insett hur stort monumentet i själva verket är.

Sammantaget är Washington en rätt mysig krogtät stad. Det finns gott om teatrar och för den sportintresserade finns basket, ishockey, amerikansk fotboll etc. Jag såg Washington Capitals spela ishockey och det var inga som helst problem att få tag i biljetter. Dock är trafiken vanvettig. Jag åkte en delad shuttle från flygplatsen till hotellet och det tog lite drygt 90 minuter. Det är då resenären är tacksam för konceptet fast pris.

Jag kan avslutningsvis inte nog understryka att det verkligen finns magi att hämta i det lilla och oväntade om man är uppmärksam. En morgon när jag sökte efter någonstans att äta frukost satt en kvinna utanför en liten kyrka och sjöng gospel. Hon sjöng inte för någon annan än för sig själv och det var av de där upplevelserna.

Tankar om House of Cards säsong 4

8 mars, 2016 by Rosemari Södergren

Den demokratiska politikern Frank Underwood (mästerligt spelad av Kevin Spacey) ställde upp på den demokratiska presidentkandidaten Walker mot löfte att Underwood skulle bli utrikesminister. Walker lurade Underwood och snuvade honom på den fina jobbtiteln. Det lär Walker ha ångrat många gånger. Frank Underwood och hans fru Carrie ruvade på hämnd och de var helt magnifika i hur de kunde manövrera i de politiska sfärerna och lyckades ta sig ända upp till topp-posten. Detta ser vi de första säsongerna av House of Cards. När nu den fjärde säsongen har kommit får vi se Frank och Carrie kämpa för att få fortsätta som bo i Vita huset, fast prognoserna pekar på att Frank inte får förnyat förtroende av de amerikanska väljarna.

House of Cards fjärde säsong släpptes på Netflix i början av mars. Jag har nu sett hela säsongen. Jag tycker serien nu hämtat sig från nedgången under tredje säsongen även om det tog några avsnitt att lägga grunder för seriens dramatik.

Att denna amerikanska politiska dramaserie inspirerats av och bygger på den brittiska succéserien med samma namn har jag skrivit om flera gånger – och att jag ser BBC-serien med sina tre säsonger som en helhet, en enhet som är mästerligt skarp. Den amerikanska versioner står på egna ben. Att den på amerikanskt vis ser till att mjölka ut så mycket ekonomisk vinning som möjligt på en populär serie är uppenbart. Säsong 3 tappade mycket av farten och kvaliteten från de första två säsongerna. Nu lyfter jag dock på hatten och tycker att i och med säsong 4 har serien åter kravlat uppåt på tv-seriernas topplista, enligt mig. En femte säsong ska spelas och handlingen i den ska utspela sig kring tiden för det amerikanska presidentvalet 2016. Premiär för den femte säsong gissas bli under 2017.

I denna fjärde säsong har Carrie, fru Underwood, tagit för sig mer och mer. Hon har en hög självbild som inte direkt stämmer med verkligheten eller hur omgivningen uppfattar henne. Hon är rätt vidrig. Hon är en bortskämd överklasskvinna som tar sig fram i kläder som ser ut som att hon vill se ut som en liten skolflicka. Hon ser löjeväckande ut.

Hon är arg på Frank och tycker att han bara tänker på sig själv och att hon borde få en fin politisk post. I den tredje säsongen såg vi hur hon tvingade Frank att ge henne en politisk utnämning som en ambassadör. Hon tvingade till sig posten trots att politikerna röstade nej. Det slutade illa också, hon är inte ens hälften så skicklig som hon tror själv. Nu i den fjärde säsongen är hon igång igen och får för sig att hon i ett område där en svart kvinna har stort förtroende bland väljarna ska kunna axla denna post. Hon, en vit överklassflicka som aldrig behövt göra ett handtag för att få mat och husrum tror sig kunna bli vald av en färgad väljarbas som vet vad det vill säga att vara fattig. Hon är totalt i avsaknad av kunskap om hur verkligheten fungerar.

Robin Wright spelar Carrie Underwood och jag vet inte om hon medvetet gör Carrie så äckligt otrevligt falsk och självförträfflig. Jag vet inte hur uttänkt detta är av Robin Wright. Det är olika regissörer till avsnitten, jag lade märke till att i vissa avsnitt där Robin Wright regisserar blir bilden av Carrie något bättre. Det är något med Carrie som skaver i serien, hon är som en Barbiedocka utan mimik, en docka som rör sig bland människor. Hon är stel i rörelserna och ser inte ut att höra dig alls.

Att Frank och Carrie inte är rädda för att spela på alla möjliga cylindrar för att vinna sina mål, det är fascinerande och en del i seriens budskap. Vi ser hur myglet kan gå till bakom kulisserna i politikerns värld. Ingen är egentligen god, alla myglar på olika sätt. I denna fjärde säsong dyker det upp en mycket intressant karaktär, den republikanske presidentkandidaten Will Conway, spelas av svenska Joel Kinnaman.

Conway leder opinionsundersökningarna och han är allt det som Frank inte är. Conway är ung, jättesnygg, lång, har varit soldat, är lyckligt gift och har två söta barn. Will och hans fru är dessutom värsta sociala medier-nördar: de videobloggar och kommenterar det mesta och visar filmklipp där de myser med sina barn. Hela deras liv är digitalt öppet.

Det är bara det att vi som tittare ganska snart inser att denna Conway är ännu vidrigare än Frank Underwood. Conway kan ljuga hur lätt som helst, slingra sig och göra vad som helst för att få stå i rampljuset, fast han är skicklig på det han gör. Han har sitt mål: han ska bli president.

Det är fascinerande hur regissör och producent kan skruva till historien så vi plötsligt rent av hejar på myglarens Underwood, trots att hemskt vi vet att han gjort. Vi kan känna med honom. Kanske vi till och med kan börja förstå att det är politikens innehåll som är det viktigaste inte hur eleganta politikerna är.

Som jag skrev i inledningen tycks den amerikanska House of Cards gå sina egna vägar. Fast kanske kan säcken fortfarande knytas ihop på ett lika magnifikt sätt som i den brittiska versionen i säsong fem. Denna fjärde säsong öppnar för spännande fortsättning i alla fall.

USA

Footer

Om oss