Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Urban Cone

Urban Cone, Delorean, Junip och Lykke Li på Popaganda

by

Urban Cone, lilla scenen
Betyg: 4

Stockholms mest talangfulla unga band heter Urban Cone och de inledde andra dagen av årets Popaganda. Strax innan utsatt tid gick kvintetten på Eriksdalsbadets minsta scen. Eftersom de spelade såpass tidigt var det till en början nästintill oförskämt glest i publiken, men allteftersom folk droppade in blev det en riktigt bra start på dagen.

En sak jag gillar med Urban Cone är att de inte har någon utstuderad frontman. Basisten och gitarristen turas om att sjunga och det känns som att alla instrument är lika viktiga för att driva musiken framåt. Som ett kollektiv.

Det märks att de älskar att stå på scen och den glädjen sprider sig även till publiken. Urban Photograph och nästa singel We Should Go to France har potential att bli internationella dansgolvsfyllare så det kommer bli intressant att följa deras utveckling.

”Kul att ha Arcade Fire som förband”. De har i alla fall inga problem med attityden.

Delorean, lilla scenen
Betyg: 4+

Festivalens till synes mest peppade band var spanska Delorean som gjorde alla rätt när de förvandlade Popagandas minsta scen till Hacienda. Redan i den inledande förlängda versionen av Stay Close kände jag att det här kunde gå vägen.

I längden hade låtarna en tendens att bli enformiga men det gjorde inte så mycket. För mig handlar Delorean om att våga släppa kontrollen och låta sig slukas av musiken, att bli ett med musiken, och det lyckades de med idag.

Precis som när Washed Out frälste oss på Hultsfredsfestivalen tidigare i somras har Delorean ett rätt så tillbakadraget och chill sound på skiva som på scen genast får mer tyngd.

Junip, lilla scenen
Betyg: 3

När man pratar om Junip är det ofrånkomligt att komma in på José Gonzalez som, med all rätt, är en av Sveriges mest hyllade låtskrivare. Det faktum att han även har ett etablerat och välfungerande band att tänka på gör honom bara än mer intressant.

Junip grundades för över ett decennium sedan men lades på is till följd av Josés framgångar som soloartist. Deras debutalbum Fields, som kom förra året, var en milstolpe inom progressiv svensk folkrock och senaste spelningen på Strand fick åtminstone mig att tappa hakan. Ändå kändes det idag som att de aldrig riktigt vågade släppa på bromsen. Visst, det var mystiskt och gemytligt men det kändes ändå lite drygt och slentrianmässigt..

Fast det tog sig mot slutet, de tre sista låtarna var lite mer fartfyllda och Always var faktiskt riktigt bra.

Lykke Li, stora scenen
Betyg: 3+

Ett mäktigt intro med bländande epilepsiljus satte prägel på en stundtals något trevande men alltjämt ödesmättad och säker spelning från Sveriges just nu kanske bästa popexport, det känns inte helt taget ur luften att jämföra Lykke Li med Robyn som spelade på samma scen ett år tidigare.

Att skriva klagosånger om obesvarad kärlek är inget banbrytande men att den minimalistiska stilen på Lykke Lis senaste album Wounded Rhymes har gått hem hos de stora massorna är rätt så beundransvärt.

De inledande fem låtarna är överrumplande starka men därefter tappar konserten lite i fart och trots Kanye West-samplingen i Youth Knows No Pain återhämtar hon sig inte förrän avslutande Get Some. Den nedstrippade autoharp-versionen av I Know Places känns mer självömkande än berörande och refrängen i Love Out of Lust blir inte riktigt lika stor som på skiva.

Följande låtar spelades under konserten:

Jerome
I’m Good, I’m Gone
Sadness is a Blessing
I Follow Rivers
Dance, Dance, Dance
Please Stay (Duffy)
I Know Places
Little Bit
Love Out of Lust
Rich Kid Blues
Silent Shout (The Knife)
Youth Knows No Pain
Get Some

Popaganda [anka] på Parkteatern kunde knappast ha blivit bättre

by

Solen sken när gratisfestivalen Popaganda [anka] anordnades på Parkteatern i Stockholm där bland annat band som Parker Lewis, Urban Cone och You Say France & I Whistle uppträdde.

På förhand kanske det fanns en rädsla att ”de tomma läktarna” som präglade Hultsfredsfestivalen någon vecka tidigare även skulle spöka här på Parkteatern, inte minst med tanke på vad som hade hänt i Norge dagen innan, men det var kul att se att så många hade valt att dyka upp för utöver musiken var det just den där stämningen av avslappnat parkhäng som var den mest positiva överraskningen.

Mest drag i publiken var det under Urban Cone. Urban Cone är ett nytt band från Stockholm som inte varit rädda för att visa sina framfötter på sistone. Deras elektroniska indiepop har kallats för den felande länken mellan Death Cab for Cutie och MGMT. I mina ögon är det inte längre någon tvekan om att de är mer än redo att ta över efter Miike Snow såväl hemma i Sverige som på den internationella scenen.

En annan positiv överraskning var Summer Heart som spelade någon form av lågmäld sommar-chillwave. När ”riktiga” Popaganda går av stapeln den 26:e augusti är det obligatorisk närvaro på Eriksdalsbadet för alla popälskare, med Arcade Fire som sin fetaste bokning kan det knappast bli annat än magiskt.

Foto: Emma Andersson

Jantelagen rår inte på Urban Cone

by

De unga stockholmarna är aktuella med en spelning på Stay Out West i augusti och till hösten kommer deras första EP. Kulturbloggen mötte upp fyra femtedelar av Urban Cone på ett fik på söder, och det lät ungefär så här:

Hur lärde ni känna varandra?

Förutom Jakob som kom in senare så gick vi alla på samma gymnasium, Rytmus. Vi upptäckte att vi delade samma musikintresse och hade liknande ambitioner.

Vilka är era ambitioner?

Höga, vi vill nå ut till så mycket folk som möjligt. Vi tror på det vi gör, vi vill spela på de stora scenerna och vi vill slå internationellt – inte bara i Sverige. Det känns som att många band har en modest framtoning med vad de vill men vi är rätt säkra – jantelagen rår inte på oss.

Hur länge har ni spelat tillsammans?

Vi har spelat tillsammans i lite mer än ett år men vi har lirat i andra band tidigare, så vi är inga nybörjare på våra instrument.

Hur kom ni på namnet Urban Cone?

I början lät det mest coolt men nu har vi växt in i det. Direktöversättningen är stadskotte och det är så vi ser oss själva. Vi kommer alla från Stockholm och musiken reflekterar stadsproblem.

Vad har ni för influenser?

Allt ifrån Britney Spears till The xx. Vi gillar Teddybears, Robyn och Miike Snow men även band som Radiohead och Coldplay. Det gäller att nånting bra och göra något eget av det.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Var som helst, det kan vara en film, en låt på radion eller en upplevelse. Allt med ett uttryck.

Hur gick det till när ni fick ert skivkontrakt?

Vi gick den klassiska vägen och skickade in en demo. När vi lade upp Urban Photograph på vår myspace började den spelas på massa klubbar, då hörde Universal av sig till oss. Vi spelade in en klassisk EP med fyra låtar som en inbjudan till vår spelning på Debaser och det blev som det blev.

Urban Cone består av Magnus Folkö på trummor, Tim Formgren på gitarr, Jakob Sjöberg på piano, Rasmus Flyckt på sång, synt och akustisk gitarr samt Emil Gustafsson på sång och bas.

Utöver spelningen på Sticky Fingers i samband med Stay Out West i augusti så spelar bandet på parkteatern den 23:e juli.