Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Uppsala Stadsteater

Premiär för Mefisto på Uppsala stadsteater

by

Titel på föreställning: Mefisto
Var den spelas: Uppsala Stadsteater
Premiärdatum: 15 oktober

Mefisto bygger på Klaus Manns roman som kom ut 1936. Under 40 år var den förbjuden i Tyskland. Klaus Mann är son till nobelpristagaren Thomas Mann

Hendrik Höfgen är verksam på en liten landsortsteater men drömmer om att får spela på de stora scenerna i europa. I början av pjäsen är han radikal och tycker att de borde spela mer engagerad teater på den lilla teatern Stormfågeln.

Hendrik Höfger spelas av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson. Ett starkt grepp för att samtidigt gestalta två sidor av huvudpersonen. Stundtals spelar de mot varandra i Hendriks försök att tygla sin kreativa, lustfyllda sida som protesterar mot  kompromisserna och sveken.

Föreställningen är våldsam med sexuella inslag och vi konfronteras med nazismens tilltagande grepp om Tyskland och människorna. Vi finns inga marscherande soldater eller poliser på scen. All kontroll och våld utövas av de medverkande själva. Nazismen finns som en styrande kraft som de medverkande själva anpassar sig till. Hendrik offrar allt under sin anpassning. Han sviker vänner, mentor, älskarinnan och sin fru. Till slut är han ensam med en roll som han inte vet hur han skall spela.

Jag blir både förskräckt och imponerad av den här föreställningen. Den är utmanande i sin våldsamhet. Andriy Zholdak gör här sin första uppsättning på svensk mark och det verkar som han är bestämd på att lämna ett bestående intryck. Skådespelarna får ligga i med mycket fysiskt krävande roller och gör det med glans. Ljud, ljus, scenografi och kostym är på samma höga nivå. Läs mer om föreställnignen här.

På samma sida hittar du länkar till Uppsala Tidnings reportageserie om hur föreställningen växte fram. Det är spännande läsning.

Mefisto på Uppsala Stadsteater är en teaterupplevelse utöver det vanliga. Rekommenderas!

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

by

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp

by

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp
Betyg: Fyra

Det finns inget som ger sån stark doft av Uppsala som Gösta Knutssons sagor om den vanskapte lille katten Pelle. De freudianska konnotationerna åsido,. Så är historierna om Pelle Svanslös fyllda av hänvisningar till 1930-talets akademiska krets i Uppsala. I denna nytolkning av de älskade barnböckerna är det antagonisten Måns som figurerar i centrum. Som i en feberdröm återfinner han sin gamla barndomskompis Daisy som kommer från Hundstaden. Om katterna är hedonister som lyssnar på gammal 60-talsfunk är hundarna förfinade aristokrater som går på kafé där Donau-valsen spelas upp och man äger tillträde till finkultur.

Motvilligt börjar Måns att uppfyllas av kärleken till hunden Daisy. De äldste inom respektive sida förkunnar tingens ordning och framhåller att om en planet rubbas från sin bana som uppstår kaos. Daisy och Måns verkar dock inte omfattas av denna världsordning, utan träder fram i kraft av sin individualitet som paradoxalt nog blev möjlig först när de blev tillsammans.

Denna urgamla saga om omöjlig kärlek i fabelmiljö är nästan överraskande berörande. Att inramningen var Gösta Knutssons gamla kattuniversum hamnade mer i periferin och kanske var mer ett medel att ge pjäsen en lokal prägel. Det gjorde egentligen inte så mycket. Manus var välskrivet och levererade många ordvitsar som uppskattades både av gamla och unga. Robin Keller som katten Måns påminde lite om Neil Gaimans dröminkarnation i Sandmanserierna, både till utseende och till personligeten: lagom narcissistisk, trulig och alldeles bedårande. Elisabeth Wernesjö som Daisy var likaså mycket charmig. Dennis Sandins regi fick det unga omaka parets att beröra starkt både hos gammal som ung.

Om föreställningen på Uppsala Stadsteaterns hemsida.

Fler recensioner: Expressen, teatertidningen Nummer och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,