Gyllene draken
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Viktor Tjerneld
Scenografi & kostym: Christian Albrechtsen
Ljus: Anders Ekman
Mask: Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater, Lilla scenen 10 februari 2018
En starkt, berörande, träffande, absurd, komisk och existentiell skröna om västvärlden – där världen skildras genom en Kina-Thai-Vietnam-take-away-restaurang. En skrämmande, mörk aktuell skildring om utsatta migranter, om västvärldens stora skuggsida, framförd med enastående skådespelare, helt underbar koreografi och ljussättning i en något för experimentell uppsättning.
Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.
Genom att skådespelarna går ut och in i scenerna – att de berättar delar och går in och agerar i karaktärerna är en form av Brechts Verfremdungseffekt, som kan användas för att publiken istället för att helt leva sig in i karaktärerna ska fundera på handlingens kopplingar till samhället och politiken. Jodå, det fungerar oftast mycket väl i den här föreställningen, mycket på grund av skådespelarnas starka insatser. Fast jag tycker att Schimmelpfennigs pjäs är så tydlig ändå.
En liten störande detalj är när en skådespelare går in i rollen i en person, säger något och sedan säger orden: ”Lång paus”. och sedan säger vad som kommer därnäst. Ja det är roligt första gången, ja upp till sju gånger är det roligt men sedan blir det vara tröttsamt. Nå nu är det som sagt bara en detalj. I helhet är dramat så starkt att det känns långt in i märgen och dramat är mycket snyggt framfört, även om jag tycker att just den här pjäsen inte direkt behöver något experimenterande.
Handlingen utspelar sig i en Kina-Thai-Vietnam-restaurnag där fem papperslösa asiater arbetar och vi får pendla mellan händelserna på restaurangen och livet som pågår i några av lägenheterna i samma hus. Schimmelpfennig väver samman de olika människornas livsöden på ett brutalt, roligt, poetiskt och fantasifullt sätt.
Roland Schimmelpfennig har fått enorm framgång med sin pjäs ”Gyllene draken”. Bokförlaget som har pjäsen berättar om draman: Han beskriver globalisering, stereotypa könsroller, traffficking, livet som ålderstrappa, ett latent samhälleligt våld och en hierarkisk ordning byggd på rasism och inkomststorlek. Dramat berättas via korta scener med snabb rytm. Rytmen stryks under med ständiga matbeställningar där de olika maträtterna beskrivs snabbt och effektivt.
Handlingen startar i köket där den senaste anställde kocken har fruktansvärd tandvärk. Eftersom han är papperslös kan han inte gå till tandläkare. Han skriver i högan sky och de andra kockarna försöker få tyst på honom så inte kunderna ska störas. I en lägenhet försöker en ung kvinna berätta för sin farfar att hon väntar barn – men farfar är mest fylld av sin egen ångest för att tiden går och att han vill vara ung och stark igen. En berusad man får besök av sin före detta fru som klätt sig i den röda klänningen hon fick av honom och som klär henne mycket väl. Två flygvärdinnor har gått av sina pass efter en långflygning och beställer soppa på restaurangen. De olika livsödena vävs samman på ett tankeväckande sätt. Det är ett starkt drama, mycket snyggt framförd – och det var länge sedan tiden flög iväg så snabbt på en teaterföreställning.
