Stockholms filmfestival 2010 börjar den 17 november. För journalister och en del filmbloggare och annat filmfolk har festivalen på sätt och vis startat idag, måndag 8 november. Då började nämligen två intensiva veckor med förhandsvisningar av en del av festivalens filmer, för medier. Det är kul att bloggare också räknas till medier i dag.
Några av oss från Kulturbloggen sitter på två stolar, vi är både medlemmar i Journalistförbundet och ihärdiga bloggare sedan många år. Det är lite kluvet och ibland svårt att svara på frågan vad vi är: journalister eller bloggare.
Nåväl nu var vi på tjuvstarten av filmfestivalen och först ut av förhandsvisningarna var en japansk film: “Confessions” av Tetsuya Nakashima.
Det är en historia om hämnd, ruggig hämnd och med suggestiva bildsättningar, skrämmande vackra bilder på det där japanska sparsmakade sättet.
Läraren Yuko Moriguchi är ensamstående mamma till en fyraårig dotter som mördas av elever i hennes klass i högstadiet. När hon kommit fram till vilka elever som varit inblandade i hennes dotters död börjar hennes utstuderade hämnd.
Filmfestivalen är en mångkulturell explosion, vilket visade sig också denna förhandsvisningsdag. Nästa film var från Mexico och det var nog den äckligaste film jag sett, filmen “We are what we are” av Jorge Michel Gru.
Handlingen utspelar sig i fattiga utanförskapsområden i Mexico City där en familjefar faller ihop på gatan och dör. Poliserna hittar en finger i hans mage och börjar leta efter hans familj. De är kannibaler.
I den efterlämnade familjen börjar en maktkamp mellan hans änka och de tre barnen om vem som ska bli familjens överhuvud och se till att familjen får mat. Ska fortsätta äta horor, som på pappans tid eller ska de jaga annat människokött?
Det är en makaber film att må illa av med många metaforer.
Tredje och sista filmen var den tyska “The Silence” av Baran Bo Odar.
En 13-årig flicka försvinner och allt påminner om ett mord på en 11-årig flicka 23 år tidigare.
Det är nog en slags tysk motsvarighet till de svenska polisfilmerna, vi lär känna poliserna närmare också. Polismannen David är helt förstörd för han sörjer sin fru som dog fyra månader tidigare och ställer frågor om sorg till de människor han träffar under utredningen.
Den var spännande fast pappan till den försvunna flickan liknade mördaren, eller såg ut som man kunde tänka sig att mördaren skulle se ut 23 år senare, så jag misstog mig ett tag under filmen och trodde att pappan till den nyligen försvunna flickan var den person som mördade flickan 23 år tidigare.
Det blir lite förvillande innan jag förstod att det inte var så.
Det är något särskilt med filmfestivalen och i synnerhet när filmerna kommer från så många olika filmländer.
Både den mexikanska och den tyska filmen är med bland de filmer som deltar i filmfestivalens tävlingsklass.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, film, Mexico, kannibaler, Tyskland, Japan, hämnd
