• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tyskland

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

15 september, 2011 by Rosemari Södergren

”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Jakubowski, Tyskland, Belgien, krig, historierevisionism

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Belgien, historierevisionism, Jakubowski, Jan Guillou, krig, Tyskland

Saade hotar att gå av scenen mitt i semifinalen, det vore kul att se

12 maj, 2011 by Redaktionen

När jag var på fotbolls-VM i Tyskland imponerades jag av hur välplanerat allt var. Det verkar inte vara riktigt så under Eurovision-tävlingarna i Tyskland för tillfället. Under första semifinalen fungerade det inte med kommentatorerna. Nu berättar medier att det är massor av strul med tekniken.

Vårt svenska bidrag, framför av Eric Saade, är beroende av att det tekniska fungerar. Hans nummer är inte direkt något enkelt som kan framföras bara med en gitarr och sång, som det finländska som tog sig till final via den första semifinalen. Med Saades framförande är det så illa att om tekniken inte fungerar uppmanas han av den svenska schlagerchefen Björkman att gå av scenen, mitt i sändningen. Enligt Aftonbladet i alla fall:

Eric Saade har tröttnat på den struliga, tyska produktionen.
Krisordern från Björkman: gå av scenen inför 20 miljoner tittare i kväll.
– Om det blir något fel tekniskt kommer jag att bryta, säger Saade.

Är det ett sätt att locka oss att titta? Jag har bokat något annat ikväll men det här är så lockande att jag nästan är beredd att boka om, för att få se en svensk artist kliva av scenen mitt under sändningen, det vore rätt coolt.

Fast en som inte ger sig för teknikstrul är vinnaranden Carola:
1991: När Carola varken hörde sig själv eller musiken i Rom 1991 fortsatte hon ändå att sjunga till trummorna och blåset. Om Carola hade brutit skulle hon fått sjunga om, men nu öste hon i stället för fullt. Och vann.

Relaterat: Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2.

Läs även andra bloggares åsikter om Eurovision, Eric Saade, Tyskland, teknikstrul

Arkiverad under: Scen Taggad som: Eric Saade, Eurovision, teknikstrul, Tyskland

Tankar kring boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark

25 februari, 2011 by Rosemari Södergren

En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.

Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.

Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.

Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.

Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.

Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?

Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.

Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.

Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.

Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939

Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Klas Åmark, bokrecension, nazism, politik, Tyskland, ondska

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Klas Åmark, nazism, ondska, Politik, Tyskland

Soul Kitchen – en varm film på biorepertoaren

25 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Fatih Akin är en turkisk-tysk filmregissör som bland annat gjort ”New York, I Love You” och ”Mot väggen”. Nu är han tillbaka med en lite för honom annorlunda film som utspelar sig i en barack i utkanten av Hamburg där greken Ziros har en restaurang med namnet ”Soul Kitchen”, vilket också är namnet på filmen.

Matstället är mer en sylta än en restaurang. Han serverar halvfabrikat kan både fish and chips och wienerschnitzeln smakar likadant och serverar med mängder av kladdiga feta majonnäsliknande tillbehör.

Men en dag får att för sig att anställa den skickliga, men totalt galna, kocken Shayn. Det får först till resultat att alla stamkunder försvinner. Men när hans kriminella bror Illias och vänner med rockband börjar dyka upp händer det saker. Flickvännen har flyttat till Asien för ett jobb och Ziros klarar inte att koncentrera sig på att sköta restaurangen, han längtar ihjäl sig efter flickvännen, vilket krånglar till tillvaron ännu mer när han vill flyga till henne. Hon verkar däremot inte alls vilja att han kommer.

Det är en komedi med bra musik (mycket soul, reggae och balkanmusik) och med roller med många bottnar i.
En feelgoodfilm men långt ifrån någon ytlig film.

Både Adam Bousdoukos, som spelar Ziros och Birol Ünel, som spelar Shayn var med i ”Mot väggen”. Båda är duktiga skådespelare och Birol Ünel gör sin knivkastande kock på ett fenomenalt sätt.

MovieZine gav filmen betyg 4 och skriver:

Humorn blir emellanåt slapstickbetonad med ryggskott, snubbelscener och grekiska skäggiga gamla gubbar. Och vi vet alla att man ska akta sig för blonderade tyskar med muskulösa gorillavänner. Dessa scener är dock inget som tar över utan den bestående känslan är att ”Soul Kitchen” är en rolig och varm film om kärlek, broderskap och vikten av att aldrig ge upp.
Fatih Akin, som själv har turkiska föräldrar, har i flera filmer skildrat kulturkrocken för turkar som bor i Tyskland. I ”Soul Kitchen” har huvudpersonerna grekiskt ursprung, men Turkiet får en liten plats även här när Ziros besöker benknäckar-Kemal.

Svenska Dagbladet gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskland, Soul Kitchen, film, Fatih Akin recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Fatih Akin recension, Scen, Soul Kitchen, Tyskland

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

19 december, 2010 by Rosemari Södergren


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Haneke, Det vita bandet, film, recension, dvd, Nazityskland, Tyskland, barn, ungdomar, sadism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Det vita bandet, dvd, Haneke, Nazityskland, Recension, sadism, Scen, Tyskland, ungdomar

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Gå till sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Manus: John Fosse Regi: Cecilia … Läs mer om Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

The Fabelmans Betyg 4 Svensk premiär 3 … Läs mer om Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

De fem djävlarna Betyg 4 Visas under … Läs mer om Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Valand i Göteborg (Jazzföreningen … Läs mer om Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Exodus Betyg 5 Svensk biopremiär 3 mars … Läs mer om Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Mefisto Remixed Av Kia Berglund och … Läs mer om Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Filmrecension: Mumier på äventyr

Mumier på äventyr Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mumier på äventyr

Musikalrecension: A Chorus Line

A Chorus Line Framtagen och … Läs mer om Musikalrecension: A Chorus Line

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Maktens diskreta charm Originalidé, … Läs mer om Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Folkets Bio, Triart Film, Nonstop … Läs mer om Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in