Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tyskland

Videopremiär: SEΛ + ΛIR – Follow Me Me Me

by

9787_printDanielWeisser

Som en löpeld tar bankkrisen i Grekland över mediautrymme i alla Europas tidningar, men SEΛ + ΛIR är den tysk-grekiska duon som visar att det inte bara är rädsla och elände som råder i landet. Det finns även hopp om att ta sig ur krisen genom kreativitet och skapande.

SEΛ + ΛIR består av Eleni Zafiriadou och Daniel Benjamin, de bor tillsammans i Thessaloniki och är sedan sexton år ett par. Deras andra album — Evropi, eller Europa — släpps senare i år.

De beskriver själva sin musik som “ghost pop”, vilket de definierar som en blandning av sedan länge förlorade medelhavsmelodier och exotiska instrument som berättar historier på egen hand. De leker med könsstereotyper; Daniels falsetto och Elenis androgyna röst går in i varandra och förvirrar lyssnaren.

Du kan se musikvideon till Follow Me Me Me, som producerats av Tim Bruzon från Wave Machines, här nedan:

Missa inte miniserien Tannbach – ett krigsöde på SVT-play

by

tannbach1

”Tannbach – ett krigsöde” är en av de mest hyllade tv-serierna på länge. Den består av tre avsnitt som finns att se på SVT Play en bit in i maj, i år 2015. Förhoppningsvis kommer den till någon annan streamingtjänst sedan?

Handlingen utspelar sig i Tannbach, ett litet tyskt samhälle och startar våren 1945 på den dag då andra världskriget slutar. Alla invånare vill dock inte förstå att kriget verkligen är slut och på godset Gut Striessow vid gränsen mellan Bayern och Thüringen där ett stort antal flyktingar är inkvarterade kräver SS att invånarna ska göra motstånd och den nazistiska unge officeren statuerar ett grymt exempel innan de amerikanska styrkorna rycker fram.

Amerikanarna tar över byn. För många byinvånare gäller det att dölja alla spår efter sitt nazistiska förflutna, partiböcker och fotografier på Hitler bränns och flaggor göms undan. Serien skildrar på ett gripande och trovärdigt sätt hur svårt det är för människor att hitta tillbaka till någon form av normalitet efter ett krig. Där finns mycket hat och misstänksamhet mellan olika grupper: de som varit ivriga nazister, de som tvivlat på nazismen, de som inte engagerat sig och de som varit svårt utsatta, som judar, homosexuella, funktionshindrade och socialister. Ganska snart kompliceras livet ännu mer, då det visar sig att amerikanarna tagit för stor del av Tyskland. Tannbach ska tillhöra ryssarna.

Sovjetiska Röda armén tågar in och för invånarna betyder detta, förutom den dagliga kampen för överlevnad, en ny politisk inriktning – konfiskering av egendom genom markreformer och deportering av de forna landägarna.

Som tittare känner jag med det unga paret Anna och Friedrich. Anna är dotter till greven och förlorar hela sin egendom genom de politiska reformerna medan hennes älskade Friedrich brinner för de socialistiska idéerna. Hans pappa dödades ju av nazisterna på grund av att han var socialist. Friedrich drömmer om en bättre, mer jämlik värld.

Livet för byinvånarna kompliceras än mer då det visar sig att gränsen mellan det Sovjetstyrda och det USA-styrda Tyskland skär rakt igenom byn. En gränsmur byggs upp mellan den sovjetiska delen av byn och den amerikanska.

Serien handlar utspelar sig i en tysk by, men det är lätt att se likheterna med många av världens krigsdrabbade platser. TV-serien ökar inte bara förståelsen för vad det tyska folket gått igenom efter andra världskriget utan handlar lika mycket om alla som varit med om krig. Människor beter sig ganska lika, oavsett nationaltannbach2tannbach2itet och kulturell bakgrund.

Det är skrämmande att se hur lätt de inbitna nazisterna kunde ta på sig den kommunistiska skepnaden, hur lätt de smälte in i att utföra grymheter i Stalins namn i stället. Seriens styrka ligger bland annat i att människorna är skildrade mycket mänskliga, ingen är bara ond eller bara god: det är begripligt varför karaktärerna agerar som de gör.

Du kan läsa mer om tv-serien Tannbach – ett krigsöde på SVT:s hemsida som berättar att serien hyllas av tittarna som en av de bästa serierna i år, och jämförs med den prisade också tyska serien Weissensee. Flera vill se en fortsättning på Tannbach, tre avsnitt är alldeles för lite.

Att göra politik av Tyskland-Grekland-matchen var bara så löjligt

by

Tyskland vann, ganska väntat, stort över Grekland i kvartsfinalen i EM.
Den tyske förbundskaptenen Joachim Löw sade i intervjuer före matchen: ”Det är bara en fotbollsmatch”.

Men det kunde inte medier inse. Nu skulle det haussas upp. ”Kampen om Euron” och då menade medier det ekonomiska Europasamarbetet och det påpekades om och om igen att Europas fattigaste land nu skulle möta Europas rikaste land och grekerna skulle kunna få revansch på den tyska förbundskanslerna Angela Merkel som varit pådrivande för de tuffa lånevillkoren för konkursdrabbade Grekland.

Stopp och belägg. Stackars de grekiska fotbollsspelarna att inte bara ha det sportsliga uppraget att försöka ta sig till semifinal – de fick dessutom ett politiskt uppdrag som de inte ens bett om och inte valts till.

I nyheterna rapporterades att många greker till och med bad till gud om en seger. Jösses.
Vad gud är och hur gud kan påverka livet och människorna kan diskuteras och filosoferas över. Det tänker jag inte göra här. Men att någon gud inte går in och styr i människors fotbollslekar är väl ganska uppenbart.

Ett stort fotbollsarrangemang som EM samlar människor från många nationer. Förutom rena underhållningsvärdet är det bra när människor från olika nationaliteter samlas kring något. På så sätt är fotbolls-EM politiskt. Jag kan också ha synpunkter på att det internationella fotbollsförbundet bör undvika att lägga stora mästerskap i diktaturer. Men längre än så är det idiotiskt att dra in politiska aspekter i sportens värld. En fotbollsmatch är en fotbollsmatch – och mötet mellan det tyska landslaget och det grekiska handlade inte om eurosamarbetet eller om Angela Merkel. Att göra politik av Tyskland-Grekland-matchen var bara så löjligt. Medier borde skämmas.

Vilket lag den tyske förbundskaptenen har förresten. Fram till kvartsfinalenhar han haft reserverna i anfallstrion, men nu har han plockat fram stjärnorna med Klose spetsen. Att de flesta svenska sportjournalister inte har koll utan satt och ifrågasatte det och efterlyste Gomez visar bara än en gång att de svenska sportjournalisterna blir mer och mer okunniga. Förmodligen rekryteras de mer för att de ska se bra ut i tv, vara snygga och så vidare.

Missa inte: Nio fina bilder från kvartsfinalen Tyskland-Grekland

Mer om fotbollsmatchen i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stefan Löfvens sorgliga kulturentré – hans favoritkultur är fotboll

by

Stefan Löfvens favoritkultur är fotboll. I en intervju till fackförbundet Byggnads säger han:
– Att försvinna i en bok är ett bra sätt att koppla av. Jag gillar också att gå på teater och bio. Och så sport. Det är också kultur och det är få saker som slår en riktigt bra fotbollsmatch.

Det är rätt deprimerande att höra den socialdemokratiske ledarens definition av kulturens uppgift: att det är något att koppla av med.

Javisst kan kultur ge avkoppling – men kulturen har tusen andra viktiga funktioner. Kulturen ska granska samhället, kulturen ska ställa viktiga existentiella frågor, kulturen ska ge oss insikt och tar med oss till miljöer vi aldrig varit i och kanske aldrig kommer till, ge oss insikt och förståelse för hur andra människor lever och tänker …

Svenska Dagbladet kommenterar också Löfvens kulturuttalanden:
Mitt under självaste fotbolls-EM när kulturnördar skriker ut sin ångest på Facebook och Twitter över att inte komma undan bollsparkandet på tv, får vi detta i ansiktet.

Nu tycker jag att fotboll också är en slags kultur och fotbolls-EM är ett spännande evenemang och samtidigt ett gigantiskt kommersiellt mansdominerat jippo.

Och ja är glad att ett lag som Tyskland redan är klara för fortsatt spel genom att ha vunnit de två första matcherna i sin grupp. Matchen mot Holland var en uppvisning i snygg fotboll. I SVT säger kommentatorerna att det inte är kört för Holland, men det ska mycket till att Holland tar sig vidare.

Relaterat: Aftonbladet och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Motståndets tid om en omöjlig kärlekshistoria i skuggan av Baader-Meinhof

by

Motståndets tid
Betyg 3
Svensk premiär 7 oktober 2011

Andres Veiel är dokumentärfilmare. Det märks i hur han valt att presentera sin nya film Motståndets Tid som är en spelfilm men i första halvan förmedlar en stark dokumentär känsla. Dels är det filmens färgsättning, i murriga brunskalor, blekta färger och med inklipp av svartvita nyhetsklipp om Kennedy, Vietnamkriget, Berlinmuren och andra aktuella nyheter från tiden som filmen skildrar.

Filmen är en spelfilm men bygger på verkliga händelser och verkliga människor. Den startar i dåvarande Västtyskland och det är tidigt sextiotal. Bernward Vesper är son till en författare som stödde Hitler. Ett tungt arv för en ung man som dras till vänstern. På universitetet träffar han Gudrun Ensslin som har en tung börda: hon är ett av sex barn och det barn som hennes far valt ska få studera vidare.

Den som kan sin Baader-Meinhof-historia vet att Gudrun Ensslin så småningom blev en av ledarna där, tillsammans med Andreas Baader.

Filmen fokuserar på Bernwards och Gudruns kärlekshistoria i en brytningstid i Västtyskland. Det är bara tjugo år efter nazismen och det finns ett stort hat mot USA, där finns ett kvinnoförtryck, männen och papporna bestämmer allt i familjerna och samtidigt påverkas de unga av rockmusik och en ny inställning till friare sex.

Bernward och Gudrun har en turbulent relation. De talar om att ha ett fritt förhållande, att det är tillåtet att ha sex med andra vid sidan om. Det är lätt att säga, men svårt när det händer. De första åren är det Bernward som gärna har sex med andra och Gudrun som gör ett självmordsförsök. Men när de flyttat till Berlin och kommer in i det intellektuella vänstergänget möter de Andreas Baader. Gudrun dras till Andreas Baader, både sexuellt och politiskt.

Filmen är stark men känns lite lång, den är drygt två timmar. Regissören har valt att fokusera på Bernward och Gudrun och deras relation, vilket gör att Andreas Baader kommer i skymundan och blir svår att förstå.

Bernward är den vi kommer närmast, vi möter honom redan som liten pojke när hans pappa dödar hans katt för att katten har dödat näktergalens ungar.
– Katten är djurvärldens judar, den förstör det som är vackert, förklarar pappan med lille Bernward i sitt knä.

Jag har svårt att riktigt förstå vad som driver Gudrun till den våldsrevolutionära gruppen och till Andreas Baader. Jag tror det är en liten brist i hur regissören presenterar berättelsen.

Vad gjorde att en grupp bildades i Västtyskland då, som tog till våld för att de ville förändra samhället? Hade den tiden något gemensamt med världen idag, det funderar jag på när jag sett filmen. Jag vet inte om regissören alls hade några sådana ambitioner. För den tyska publiken är det nog tillräckligt att fördjupa sig i allt kring Baader-Meinhof-ligan.

Daniel Lindvall har också recenserat Motståndets tid, hos Arbetaren.

Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel, Gerd Koenen

Wer wenn nicht wir, Tyskland, 2011
Längd: 2 tim 4 min.
I rollerna:
August Diehl
Lena Lauzemis
Alexander Fehling
Thomas Thieme
Imogen Kogge
m.fl.
Berlinale competition:
Nominerad: Berlin Golden Bear
Vinnare: Alfred Bauer Award
Vinnare: Prize of the Guild of German Art House Cinemas

German Film Awards:
Vinnare: Film Award in Bronze Bester Spielfilm Andres Veiel & Thomas Kufus
Vinnare: Prize of the Guild of German Art

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,