2012 års Östersjöfestival inleddes med Tristan och Isolde
Berwaldhallen, Stockholm
Musik och text:Richard Wagner
Dirigent Esa-Pekka Salonen
Regi: Peter Sellars
Videoinstallation: Bill Viola
Bild: Sonja Werner
Inledningen på den tioårs jubilerarande Östersjöfestivalen skedde med Richard Wagners kärleksopera ”Tristan och Iso lde” och det är andra gången på kort tid som jag upplever just detta verk och om ett halvår är det dags för nästa upplevelse med Annalena Persson och Lars Cleveman i GöteborgsOperans version av detta mäktiga musikaliska äventyr. Om planeringen stämmer dvs att alla pusselbitar faller på plats kommer jag också att få uppleva Kansallis Oopera i Helsingfors i månaden maj nästa år.
Under årens lopp har detta blivit något av min favoritopera, men så har det inte varit från början och jag minns fortfarande med viss fasa min första uppsättning på Den Kongelige Opera i Köpenhamn. Det är ju en lång opera och det händer inte särskilt mycket i verket heller utan det handlar mer om en inre upplevelse framförallt på det psykologiska planet.
Under 2008 gjorde jag tillsammans med sonen en resa t o r till Kina med Transsibiriska järnvägen och det var då jag fick tillfälle att riktigt lyssna in mig på musiken.
Nyckeln till verket, enligt min uppfattning ligger, i inledningen och om denna musikaliska upplevelse ger full utdelning så är detta en fantastisk musikalisk upplevelse. Inledningen hänger på att orkestern och framförallt dirigenten har denna djupa förståelse för verket. Det har självfallet alla dirigenter som ger sig på detta stora verk, men resultatet och upplevelsen av deras ansträngningar kan ändå vara helt olika och det är en upplevelse som jag kan referera till inom ramen av några månader.
Gårdagens Tristan och Isolde var min tredje på mindre än ett halvår. De två första var sceniska uppsättningar medan gårdagens var en konsertant version fast ändå inte riktigt. Det var nämligen den berömda multimediaversionen skapad av Bill Viola och detta gjorde att upplevelsen nästan kan karaktäriseras som en halvscenisk version eller åtminstone en fantastisk videokonst. I ärlighetens namn måste jag ändå konstatera att denna videokonst ibland var svår att förena med vad som pågick på scenen.
Upplevelsen förstärktes på många sätt genom att arrangörerna använde sig av alla olika möjligheter som Berwaldhallen erbjuder. Vid ett tillfälle kunde man utöver orkestern på scenen urskilja delar av orkestern på båda sidor av scenen och med det som verkar olika dirigenter även om huvudansvaret låg i Esa-Pekka Salonen´s händer. Kören, som bestod av Orphei Drängar är också ett utmärkt exempel på hur man kan uppnå en musikalisk stor effekt.
Sångarinsatserna kunde man uppleva från olika håll i salongerna och när till exempel Brangäne sjöng från en plattform högst upp vid taket så kändes det mycket effektfullt utan att utgöra någon form av effektsökeri. I tredje akten sjöng även sjömannen från denna punkt och det kändes som en stor och riktig upplevelse, som musikaliskt ackompanjerades av en utmärkt flöjtsolo.
Såväl Isolde som Tristan sjöng från olika platser i salongen och när Tristan ställde sig precis bredvid min plats och tog sats i andra akten då kändes det som ett stort ögonblick mitt i allting.
När det kommer till sånginsatserna så är det min uppfattning att dessa var en stor upplevelse, även om Tristan, missade vid ett par tillfällen i den senare delen av andra akten. Den stora kärleksarian tillsammans med Isolde klarade han av på ett alldeles utmärkt sätt och där inte mycket mer kan fordras. Totalt sett anser jag ändå att han gjorde en hyfsad bra insats, särskilt som detta var första gången som jag lyssnade på honom live. Tidigare har jag mest hört talas om hans misslyckanden, vilket självfallet är tråkigt när det sker, men det är ändå ingenting att riva upp himmel och jord för.
Isolde sjöngs av mycket bra och effektfullt av Violeta Urmana, som för övrigt gjorde sin skandinaviska premiär. Hon sjöng så nära Birgit Nilsson´s röst som man kan komma idag, om man bortser från den Malmö-baserade sopranen Eva Rydén, men ersätta Birgit Nilssons röst kan hon ju självklart inte.
De största sånginsatserna svarade ändå Michelle de Young och den finske basgiganten Matti Salminen för. Michelle de Young var en helt fantastisk Brangäne här stämde allting och det var helt enkelt helt ljuvligt underbart att lyssna på hennes pipa som Birgit Nilsson skulle ha uttryckt det.
Matti Salminens insats kan bara beskrivas som imponerande och fulländat där kung Markes olika sinnesstämningar tydligt och klart framgick.
Andra goda insatser gjordes av Jukka Rasilainen, som sjöng Kurwenals parti och inte heller här fanns mycket i övrigt att önska. De andra herrarna, som i programbladet har fått byta röstfack, nämligen Tuomas Katajala och Arttu Kataja gjorde goda insatser och det gäller i högsta grad Tuomas Katajala som sjömannen och herden.
På debutlistan kunde vi uppleva Waltteri Torikka, som för övrigt gick ut sin utbildning på Operaakademiet i Köpenhamn och som omnämns som tenor i programbladet, gjorde en kort men intensiv debut som Melot. Här ar observanta lyssnare förmodligen fått lyssna på en sångare som framöver kommer att låta tala om sig åtminstone om han får utvecklas i lagom takt.
Finska radions Symfoniorkester gjorde en mycket fin insats och ett gediget arbete under ledning av sin dynamiske dirigent Esa-Pekka Salonen. Det var en fantastisk prestation helt ljuvligt underbart fantastiskt vackert och när det behövdes också mycket dramatiskt.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att denna upplevelse får räknas in bland de större musikaliska upplevelserna, speciellt då det gäller ”Tristan och Isolde” och får då dela tätlistan tillsammans med Glyndebourneuppsättningen och Kungliga Operans version med Nina Stemme och Lars Cleveman.
Läs också mitt första inlägg om Östersjöfestivalen
Recensioner
Medverkande
Ben Heppner – Tristan
Violeta Urmana – Isolde
Michelle de Young – Brangäne
Matti Salminen – Kung Marke
Jukka Rasilainen – Kurwenal
Waltteri Torikka – Melot
Tuomas Katajala – Sjömannen och herden
Arttu Kataja – Styrmannen
