Toronto

I höst är det tio år sedan danspunkduon Death From Above 1979 släppte sitt debutalbum Your’e a Woman, I’m a Machine. Det enda fullängdsalbum de lyckades producera innan de upplöstes 2006. Efterhand har albumet fått en slags kultstatus, och sedan Jesse F. Keeler (bas) och Sebastien Grainger (trummor och sång) återförenades 2011 har de kunnat turnera inför en betydligt större publik än innan splittringen. Den 9 september släpps bandets andra album The Physical World som av NME beskrivits som ”the next logical – if highly delayed – step in the band’s evolution, one that welds their once-oppositional influences (disco vs noise, metal vs melody) into a more holistic, chrome-plated, modern rock monolith”. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp Jesse F. Keeler inför albumsläppet.

Vad fick er att börja skriva nya låtar igen efter återföreningen?

– Vi skulle inte kunna fortsätta turnera om vi inte skrev ny musik. Du kan bara leva på gamla meriter en viss tid. Ett bands liv ligger i att göra musik, inte i att framföra den. Så vi behövde fatta ett beslut: antingen tackar vi för oss eller så gör vi ny musik. Vi kunde inte fortsätta repetera de gamla låtarna för evigt, det skulle varken vara kul för oss eller fansen.

Hur var energin när ni började repa de här nya låtarna, jämfört med för tio år sedan?

– Den mest dramatiska skillnaden var att vi var så mycket bättre på våra instrument. Vi hade blivit bättre musiker. Sebastien är en bättre sångare och trummis och jag är en bättre basist. Det var som att vi hade fler verktyg i verkstaden. Vi hade idéer som vi aldrig kunde ha verkställt, men som vi nu klarade av relativt enkelt. Vi ville utmana oss själva i låtskrivandet.

Märkte ni av att antalet fans hade ökat när ni återförenades?

– Absolut, så mycket att det var galet. Jämför första gången vi spelade i England med första gången vi spelade efter återkomsten så hade publiken blivit trehundra gånger större. Det intressanta är att det hände utan vår inverkan, när vi inte längre var ett band. Vi var inte ens medvetna om att det hände vilket var inspirerande.

Varför tror du folk fortsatte hitta er trots att ni inte längre var ett band?

– På samma sätt som jag hittar band jag aldrig hört talas om tidigare. För ett par år sedan kom jag över en skiva från 1971 med ett band som heter The Groundhogs. Nu lyssnar jag på det albumet hela tiden. Trots att de splittrades långt innan jag ens var född så kom jag över dem på något sätt. Folk som bryr sig om musik jagar ständigt ny musik att lyssna på och jag tror inte vi är så svåra att hitta.

Vilka var anledningarna till att ni splittrades 2006 och hur ser din relation till Sebastien ut idag?

– Vi hade turnerat väldigt länge och det såg inte ut som att saker och ting någonsin skulle bli bättre. Det var hopplöst. Vi fick aldrig chansen att vara ett band, vi repade aldrig och vi skrev inga nya låtar, vi turnerade bara. Vi var båda arga på samma saker men handskades med det på olika sätt: jag började dricka och sysselsätta mig med andra saker; Sebastien skärmade av sig och blev väldigt introvert. Till sist sa Sebastien att han inte länge ville vara med i bandet. Det befriade mig också. Vi hade varit frustrerade och eftersom vi bara är två är det lätt att peka på varandra, men sakerna som fick oss att ogilla bandet var egentligen bara omständigheterna. All skit vi handskades med. Med tiden har allt det försvunnit, så på sätt och vis var det enkelt att komma tillbaka till bandet igen. Vi gav tid åt allt det andra att försvinna.

Skulle ni säga att ni är bättre förberedda att handskas med omständigheterna idag ?

– Vi har haft gott om tid på oss att identifiera vad det var som gjorde att vara i ett band så obehagligt för oss. Nu vet vi vad det var som gick snett och om något liknande kommer in i våra liv idag kan vi värja undan. Bara för en vecka sedan dök det upp en sak som vi nästan tackade ja till, sedan pratade vi igenom det och kom på att det var precis en sådan sak som förstörde det för oss förra gången. Så vi tackade nej och förklarade varför till vårt management och allt var lugnt, alla förstod genast och lämnade det så. För tio år sedan hade vi aldrig tänkt så, vi var bara så glada över att någon ville höra oss spela, så vi tackade ja till allt. Nu inser vi att vi även måste tänka på oss själva. Bandet kan inte gå ut över våra liv. Det är inte värt det. Du kommer hem från en turné och det finns ingenting där, så låter du din ilska gå ut över bandet fast det inte är bandets fel, det är ditt eget för att du låtit det hända.

Den här gången har ni arbetat med producenten Dave Sardy. Varför valde ni att arbeta med honom och hur påverkades albumet av att ni hade en utomstående producent?

– Vi hade en lista över producenter. Var och en kunde ha gjort sin egen grej med bandet. Dave hade arbetat med ett brett spektrum av artister — alla möjliga artister i olika typer av sammanhang — så det kändes som att han skulle förstå sig på oss och komma på ett bra sätt att spela in oss. Eftersom det är så simpelt, bara trummor och bas, måste trummorna låta på ett visst sätt och basen på ett visst sätt. Vi hoppades att han skulle kunna hitta det där rätta soundet och spela in oss på ett bättre sätt än vad vi var kapabla till själva. Dessutom ville vi expandera. Istället för att bara göra ett till album som var likadant som det förra ville vi flytta på gränserna för vad vi skulle kunna vara. Det låter fortfarande som ett Death From Above-album, men det är inte mer av första albumet, det är även en utveckling.

White is Red står ut från resten av albumet eftersom den har ett mer drömskt och polerat sound. Vad är historien bakom den låten?

– Vi höll på att repa låtarna vi redan hade skrivit när jag började leka runt med basen. Jag trodde inte låten skulle hamna på skivan, men Sebastien sprang till sina trummor och skrek ”don’t forget that part” och vi skrev hela låten den dagen. Sebastien hade en idé att han ville skriva en berättelse som inte behövde handla om honom. Tidigare har våra låtar varit väldigt personliga. Mycket internskämt och personliga saker har tagits upp i låttexterna. Sebastien ville pröva på att skriva lite mer som Springsteen, om en person som inte nödvändigtvis existerar, bara hitta på en situation med de här karaktärerna och se vad som händer dem. Han tyckte att det här var den rätta låten att göra det med och jag är nog beredd att hålla med. I någon mening är det faktiskt den mest komplicerade låten vi gjort. Jag försöker få basen att låta lättare att spela än vad den är.

Är titeln, The Physical World?, en kommentar till hur samhället förändrats de senaste åren?

– Varken jag eller Sebastien vill berätta exakt vad titeln innebär, vi föredrar att folk tolkar det själva, men än så länge verkar det som att de flesta fattar. För oss är det en övergripande tanke som påverkar våra samtal, hur vi hanterar saker och hur vi ser på världen. På en grundläggande nivå tröttnade vi på hur vi kommunicerar med varandra online. Alla marknadsför bara sig själva — ”här är min profil, här delar jag med mig av de bästa bilderna på mig eftersom det är så jag vill att andra ska uppfatta mig” — det är precis vad en marknadsförare som försöker sälja en flaska schampo gör. Sedan skriver folk om vad de gör; det är bara en reflektion av vad de vill vara och behöver inte vara äkta. Allt det digitala är bara ännu mer marknadsföring. Tyvärr bidrar vi alla till detta aggregat av information som företaget som tillhandahåller den digitala plattformen kan använda sig av för att sälja fler annonser. Facebook kan skryta om sina miljarder användare: ”annonsera hos oss så kan du nå ut till så här många användare”. Det är allt informationen vi delar med oss av är. De bryr sig inte om vad du säger, det betyder inte ett skit. Allt de bryr sig om är att det finns annonspengar att tjäna. På så sätt respekterar jag Twitter, att de kallar sitt företag för ”Twitter”, för det är ett ärligt sätt att beskriva vad det är för något; små, obetydliga tweets som kommer och gå in i etern. Vi tröttnade och det häftiga är att när du slutar involvera dig så saknar du det inte alls. Det är borta och du bryr dig inte. Livet fortsätter som att det aldrig ens var där. Så känns det inte när du är mitt i det. Det var en konstig process att gå igenom. Jag minns när jag tog bort min Facebook och tänkte: om jag verkligen bryr mig om någon så vet jag när dennes födelsedag är. Jag kan inte lita på att ett system ska göra allt åt mig så jag kan låtsas bry mig.

– Vi lever i en skum tid. I USA var det inne att som svar på alla flickor som kidnappats i Afrika ta en bild när man gör en ledsen min och dela på Twitter. Så de här flickorna har tagits som gisslan och din reaktion är att twittra en bild när du gör en ledsen min? Tror du att det kommer göra någon skillnad? Det betyder inte ett skit. Du åstadkommer absolut ingenting. De kidnappade flickorna har inte Twitter så de påverkas inte av era ledsna ansikten. Att folk ens känner att det är något de borde göra, visst är det konstigt? Det är bara mer marknadsföring. Det är inte som att de bryr sig om vad som har hänt — ingen bryr sig egentligen om flickorna räddas eller inte — folk vill bara att det ska verka som att de bryr sig eftersom det är inne. Konfronterat med den verkliga världen framstår de här tweetsen som rätt korkade, men jag kan förstå varför de är attraktiva. Den riktiga världen kräver riktiga handlingar, och det är mycket enklare att skicka ut en bild när man gör ett ledsamt ansikte än att åka till Afrika och faktiskt göra något åt saken. Med det sagt så är det inte vad albumet handlar om, jag försöker bara ge dig en bild av mitt förakt för den här typen av falsk kommunikation. Kanske är det jag som börjar bli gammal men det fanns en tid när vi inte hade något val. Du var tvungen att gå ut i den verkliga världen, vilket involverade fysisk handling. Du kan inte göra allt från tryggheten i ditt hem. Du måste ut och ta risker. Den digitala världen är en otrolig röst, plötsligt har alla potentialen att nå ut till miljarder människor, men vi använder den på så banala sätt.