• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toronto

Alvvays: ”Jag skapar alltid scenarion jag vet att jag själv aldrig kommer få uppleva”

10 februari, 2015 by Jonatan Södergren

Alvvays-6

”Vi vill låta som janglig, skotsk gitarrpop från 80-talet. Inte den här girl group-trenden som var inne på mitten av 2000-talet. Ibland slängs vi in i den kategorin bara för att jag har blont hår och spelar elektrisk gitarr,” säger Molly Rankin när jag möter upp henne på Debaser Strand vid sjutiden. Lokalen är fortfarande rätt tom, men om några timmar ska Alvvays — med några av förra årets mest välskrivna poplåtar i ryggen — ge sin första spelning på svensk mark.

Utöver sångerskan Molly Rankin utgörs den Toronto-baserade kvintetten av Kerri MacLellan (synth), Alec O’Hanley (gitarr), Brian Murphy (bas) och Phil MacIssas (trummor). Deras självbetitlade debutalbum släpptes ifjol och spelades in i Chad VanGaalens Yoko Eno-studio i Calgary.

Din pappa var med i The Rankin Family, så jag antar att du växte upp i en musikalisk omgivning?

– Jag växte upp i en musikalisk familj. Men Cape Breton, Nova Scotia där jag kommer ifrån är en väldigt lugn plats utan köpcentrum eller biografer, så många familjer var musikaliska. Det var allt som fanns att göra. Det var som en hommage till ens förfäder. Eftersom majoriteten av invånarna är skotska — Nova Scotia betyder ju nya Skottland — var det något många familjer gjorde. Det var likadant för Kerri, alla i hennes familj spelade något. Min familj turnerade och gav ut skivor, så det var kanske lite annorlunda.

När började du spela instrument? Minns du vilka som var dina förebilder då?

– Det enda jag kände till var keltisk musik. Jag började spela piano när jag var fyra eller något. Det fanns alltid där. Jag brukade avsky att gå på familjetillställningar eftersom du alltid var tvungen att ställa dig inför alla och bidra på något sätt musikaliskt. Stressen låg hela tiden i luften. ”När är det min tur att gå upp?”. Det har försvunnit lite nu, jag träffar inte min familj så ofta längre.

Blir du fortfarande nervös innan du ska gå på scen?

– Jag tror att lite nervositet bara är bra, men inte när det går till den graden att det stör din hjärna för mycket. Men ja, jag blir fortfarande nervös, fast det beror på situationen.

Du släppte en solo-EP 2010, som Alec också var involverad i. Kan du berätta lite om den EP:n?

– EP:n var något av en hektisk situation då vi hade två dagar på oss att köra till Halifax, Nova Scotia och spela in det vi hade med våra vänner. Så vi klämde ihop oss i en skåpbil, körde till vad som egentligen var ett litet köpcentrum, och slängde ihop några låtar. Det slutade med att vi hade sex låtar som alla var i olika genrer; några var folkmusik, andra Roy Orbison-aktiga, och några hade 50-tal/girl group-vibbar. EP:n är lite spretig och släpptes aldrig, jag tryckte bara upp ett gäng som jag sålde från min bil när jag jobbade som servitris på Prince Edward Island.

– Jag träffade Alec lite innan det och han sade ”jag borde producera dig”. Jag tänkte, well, det låter kul, men du är bara tjugofem! Fast det funkade bra. Nya albumet är väldigt annorlunda, avsikten var att även släppa det under mitt namn, men när vi kom till Chads studio i Calgary kändes det inte längre som att det enbart var min grej.

Hur bildades bandet? Hade ni låtarna färdiga innan ni bestämde er för att bli Alvvays?

– Några av låtarna var färdiga långt innan vi spelade in albumet. Brian, vår basist, var med och skrev en del. Men för det mesta kommer jag med idéer till Alec, så tjafsar vi i källaren i timtal innan det blir till någonting konkret. Så det är nog fifty-fifty. En del skrevs i studion också. Archie, Marry Me hade vi spelat i ett par år innan vi spelade in albumet.

Jag vet att ni får den här frågan hela tiden, men varför stavar ni Alvvays med två v:n? För att göra det mer Google-vänligt?

– Det skulle ha varit en bra idé! Först stavade vi det på det vanliga sättet, Always, men upptäckte att det redan fanns en annan dreampop-grupp från 90-talet som hette så. De är faktiskt riktigt svåra att hitta, men de existerade, de var sajnade till Sony. Vi hade redan fäst oss vid namnet, så vi tänkte att vi bara behövde dela w:t i mitten. Många tror att det bara är för att vara pretentiösa eller trendiga, men så var det inte! Egentligen hade vi reservationer just för att det skulle se trendigt ut, vi ville bara hålla fast vid Always.

Ni har alla flyttat till Toronto, attraherades ni av stadens musikscen eller hur kommer det sig att ni flyttade dit?

– Toronto är en mittpunkt för mycket av det som händer musikväg i Kanada. Vi reste sjutton timmar från New Brunswick, där vi bodde tidigare, bara för att kunna spela på alla festivaler i Toronto. Så det funkade varken finansiellt eller mentalt att inte bo där.

Hur är det att bo i Toronto? Finns det någon annan plats i världen du skulle vilja flytta till?

– Först övervägde vi att flytta till Montreal, men eftersom vår franska är så dålig tänkte vi att vi inte skulle kunna hitta några jobb — vilket ofta är fallet. Så vi bestämde oss att ge Toronto en chans och det har faktiskt varit en trevlig förändring. Nu har vi bott där i tre år och det har helt klart överskridit mina förväntningar. När jag först kom dit trodde jag att det var en kommersiell, kall stad. Det visade sig att du kan välja vilken del av Toronto du vill leva i, och vad staden ska vara för dig, den kan vara precis vad du vill att den ska vara. Så är fallet med många städer, det är säkert likadant i Montreal. Montreal är vackert, New York är lite för skrämmande och klaustrofobisk. Jag skulle vilja flytta till Skottland någon gång, vi trivdes när vi var i Glasgow, men jag har inte spenderat jättemycket tid där.

Kan du berätta lite om processen bakom albumet? Skiljde den sig från EP:n? Vilket inflytande hade Chads produktion på processen?

– Låtskrivarprocessen har alltid varit likadan. Jag får en melodi på hjärnan och börjar tänka ut en uppbyggnad — en brygga, en refräng, kanske någon gitarrmelodi till versen — så visar jag upp låten för Alec i sin ofärdiga form. Därefter kan det ta vilken riktning som helst. Vi ägnar timmar i källaren åt att ta isär och plocka ihop låten igen. Ibland är resten av bandet med, ibland inte.

– Chad är rätt passiv i studion. Han spelade bara in, och ingrep om vi kom på villovägar. Om vi gjorde en dålig tagning var han inte rädd att säga till. Han hade samma avsikt som oss — det vill säga, att göra som The Smiths och spela in så att det låter likadant som vi gör live. Jag var inte ute efter att han skulle få oss att låta knasiga, men han satte nog sin lilla prägel på ett par av de långsammare, mer sparsmakade låtarna.

Hur kommer det sig att du ville att Chad VanGaalen skulle producera albumet?

– Jag gillade Women, i synnerhet Public Strain. Och jag älskar Chads album och konst. Tänkte bara, skulle det inte vara coolt? Eftersom han är så uppmärksam på vad som är tanken bakom en låt. Även om det är massa noise så är de vackra gitarrtonerna och sången alltid i fokus. Så jag skickade ett mail, jag skickade en demo, och han var på. Han gjorde ett bra jobb. Jag dök upp som en soloakt. Han visste inte att vi var ett band — inte vi heller för den delen. Så han handskades med det väldigt bra.

Det är en rad i Adult Diversion där du sjunger ”How do I grow old with you? Even if you don’t notice as I pass by you on the sidewalk”, medan du i Next of Kin sjunger om att lämna din kärlek att drunkna i floden. Vad har du i åtanke när du skriver texter? Du har nämnt Stephin Merritt som inspirationskälla, hur har han influerat dina texter?

– Han är bra på att observera scenarion. Hans bildspråk är väldigt vackert och deskriptivt. Men han är aldrig offret, vilket jag älskar. Det är alltid på det här komiska, jag-är-patetisk-sättet. Det är alltid hans eget fel. Jag älskar det perspektivet. Det skulle vara fantastiskt om jag lyckats ta med mig något av det, men jag är inte säker. Jag är mer inne på grafiska romaner med ensamma, patetiska karaktärer som längtar efter något som de aldrig kan vara en del av. Jag har alltid sett mig själv som den här rätt ensamma personen — om det är något jag själv är skyldig till vet jag inte — men jag skapar alltid scenarion jag vet att jag själv aldrig kommer få uppleva själv.

Så låtarna är inte självbiografiska med andra ord…

– Jag har aldrig dränkt en pojkvän. Men vem vet, kanske en dag!

Archie, Marry Me var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta någon anekdot kring den låten?

– Alec bodde i Australien då och jag skickade honom en tio sekunder lång demo. Jag var besatt av Teenage Fanclub och Everything Flows, låten från A Catholic Education. Jag kom på namnet Archie eftersom Kerri och jag har en gemensam kusin som heter Archie, som spelar i ett annat band från Nova Scotia som heter Mardeen. Grymt band! Vi växte upp i huset bredvid och hans familj födde upp golden retrievers. Hans far är en enarmad fiskare. Det är bisarrt, men de är de sötaste människorna.

Jag hörde att ni börjat skriva nytt material. På vilka sätt skiljer sig de nya låtarna från albumet?

– Allt låter lite högre, kanske. Eller så är det bara vad jag dras till när vi spelar live. Det kommer nog vara coolare på sitt eget sätt, lite poppigare och lite bättre inspelat. Allt kommer inte spelas in på band.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Alvvays, Cad VanGaalen, Debaser Strand, Popaganda, Toronto, Women

Death From Above 1979: ”Vi lever i en skum tid”

26 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

dfa1979

I höst är det tio år sedan danspunkduon Death From Above 1979 släppte sitt debutalbum Your’e a Woman, I’m a Machine. Det enda fullängdsalbum de lyckades producera innan de upplöstes 2006. Efterhand har albumet fått en slags kultstatus, och sedan Jesse F. Keeler (bas) och Sebastien Grainger (trummor och sång) återförenades 2011 har de kunnat turnera inför en betydligt större publik än innan splittringen. Den 9 september släpps bandets andra album The Physical World som av NME beskrivits som ”the next logical – if highly delayed – step in the band’s evolution, one that welds their once-oppositional influences (disco vs noise, metal vs melody) into a more holistic, chrome-plated, modern rock monolith”. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp Jesse F. Keeler inför albumsläppet.

Vad fick er att börja skriva nya låtar igen efter återföreningen?

– Vi skulle inte kunna fortsätta turnera om vi inte skrev ny musik. Du kan bara leva på gamla meriter en viss tid. Ett bands liv ligger i att göra musik, inte i att framföra den. Så vi behövde fatta ett beslut: antingen tackar vi för oss eller så gör vi ny musik. Vi kunde inte fortsätta repetera de gamla låtarna för evigt, det skulle varken vara kul för oss eller fansen.

Hur var energin när ni började repa de här nya låtarna, jämfört med för tio år sedan?

– Den mest dramatiska skillnaden var att vi var så mycket bättre på våra instrument. Vi hade blivit bättre musiker. Sebastien är en bättre sångare och trummis och jag är en bättre basist. Det var som att vi hade fler verktyg i verkstaden. Vi hade idéer som vi aldrig kunde ha verkställt, men som vi nu klarade av relativt enkelt. Vi ville utmana oss själva i låtskrivandet.

Märkte ni av att antalet fans hade ökat när ni återförenades?

– Absolut, så mycket att det var galet. Jämför första gången vi spelade i England med första gången vi spelade efter återkomsten så hade publiken blivit trehundra gånger större. Det intressanta är att det hände utan vår inverkan, när vi inte längre var ett band. Vi var inte ens medvetna om att det hände vilket var inspirerande.

Varför tror du folk fortsatte hitta er trots att ni inte längre var ett band?

– På samma sätt som jag hittar band jag aldrig hört talas om tidigare. För ett par år sedan kom jag över en skiva från 1971 med ett band som heter The Groundhogs. Nu lyssnar jag på det albumet hela tiden. Trots att de splittrades långt innan jag ens var född så kom jag över dem på något sätt. Folk som bryr sig om musik jagar ständigt ny musik att lyssna på och jag tror inte vi är så svåra att hitta.

Vilka var anledningarna till att ni splittrades 2006 och hur ser din relation till Sebastien ut idag?

– Vi hade turnerat väldigt länge och det såg inte ut som att saker och ting någonsin skulle bli bättre. Det var hopplöst. Vi fick aldrig chansen att vara ett band, vi repade aldrig och vi skrev inga nya låtar, vi turnerade bara. Vi var båda arga på samma saker men handskades med det på olika sätt: jag började dricka och sysselsätta mig med andra saker; Sebastien skärmade av sig och blev väldigt introvert. Till sist sa Sebastien att han inte länge ville vara med i bandet. Det befriade mig också. Vi hade varit frustrerade och eftersom vi bara är två är det lätt att peka på varandra, men sakerna som fick oss att ogilla bandet var egentligen bara omständigheterna. All skit vi handskades med. Med tiden har allt det försvunnit, så på sätt och vis var det enkelt att komma tillbaka till bandet igen. Vi gav tid åt allt det andra att försvinna.

Skulle ni säga att ni är bättre förberedda att handskas med omständigheterna idag ?

– Vi har haft gott om tid på oss att identifiera vad det var som gjorde att vara i ett band så obehagligt för oss. Nu vet vi vad det var som gick snett och om något liknande kommer in i våra liv idag kan vi värja undan. Bara för en vecka sedan dök det upp en sak som vi nästan tackade ja till, sedan pratade vi igenom det och kom på att det var precis en sådan sak som förstörde det för oss förra gången. Så vi tackade nej och förklarade varför till vårt management och allt var lugnt, alla förstod genast och lämnade det så. För tio år sedan hade vi aldrig tänkt så, vi var bara så glada över att någon ville höra oss spela, så vi tackade ja till allt. Nu inser vi att vi även måste tänka på oss själva. Bandet kan inte gå ut över våra liv. Det är inte värt det. Du kommer hem från en turné och det finns ingenting där, så låter du din ilska gå ut över bandet fast det inte är bandets fel, det är ditt eget för att du låtit det hända.

Den här gången har ni arbetat med producenten Dave Sardy. Varför valde ni att arbeta med honom och hur påverkades albumet av att ni hade en utomstående producent?

– Vi hade en lista över producenter. Var och en kunde ha gjort sin egen grej med bandet. Dave hade arbetat med ett brett spektrum av artister — alla möjliga artister i olika typer av sammanhang — så det kändes som att han skulle förstå sig på oss och komma på ett bra sätt att spela in oss. Eftersom det är så simpelt, bara trummor och bas, måste trummorna låta på ett visst sätt och basen på ett visst sätt. Vi hoppades att han skulle kunna hitta det där rätta soundet och spela in oss på ett bättre sätt än vad vi var kapabla till själva. Dessutom ville vi expandera. Istället för att bara göra ett till album som var likadant som det förra ville vi flytta på gränserna för vad vi skulle kunna vara. Det låter fortfarande som ett Death From Above-album, men det är inte mer av första albumet, det är även en utveckling.

White is Red står ut från resten av albumet eftersom den har ett mer drömskt och polerat sound. Vad är historien bakom den låten?

– Vi höll på att repa låtarna vi redan hade skrivit när jag började leka runt med basen. Jag trodde inte låten skulle hamna på skivan, men Sebastien sprang till sina trummor och skrek ”don’t forget that part” och vi skrev hela låten den dagen. Sebastien hade en idé att han ville skriva en berättelse som inte behövde handla om honom. Tidigare har våra låtar varit väldigt personliga. Mycket internskämt och personliga saker har tagits upp i låttexterna. Sebastien ville pröva på att skriva lite mer som Springsteen, om en person som inte nödvändigtvis existerar, bara hitta på en situation med de här karaktärerna och se vad som händer dem. Han tyckte att det här var den rätta låten att göra det med och jag är nog beredd att hålla med. I någon mening är det faktiskt den mest komplicerade låten vi gjort. Jag försöker få basen att låta lättare att spela än vad den är.

Är titeln, The Physical World?, en kommentar till hur samhället förändrats de senaste åren?

– Varken jag eller Sebastien vill berätta exakt vad titeln innebär, vi föredrar att folk tolkar det själva, men än så länge verkar det som att de flesta fattar. För oss är det en övergripande tanke som påverkar våra samtal, hur vi hanterar saker och hur vi ser på världen. På en grundläggande nivå tröttnade vi på hur vi kommunicerar med varandra online. Alla marknadsför bara sig själva — ”här är min profil, här delar jag med mig av de bästa bilderna på mig eftersom det är så jag vill att andra ska uppfatta mig” — det är precis vad en marknadsförare som försöker sälja en flaska schampo gör. Sedan skriver folk om vad de gör; det är bara en reflektion av vad de vill vara och behöver inte vara äkta. Allt det digitala är bara ännu mer marknadsföring. Tyvärr bidrar vi alla till detta aggregat av information som företaget som tillhandahåller den digitala plattformen kan använda sig av för att sälja fler annonser. Facebook kan skryta om sina miljarder användare: ”annonsera hos oss så kan du nå ut till så här många användare”. Det är allt informationen vi delar med oss av är. De bryr sig inte om vad du säger, det betyder inte ett skit. Allt de bryr sig om är att det finns annonspengar att tjäna. På så sätt respekterar jag Twitter, att de kallar sitt företag för ”Twitter”, för det är ett ärligt sätt att beskriva vad det är för något; små, obetydliga tweets som kommer och gå in i etern. Vi tröttnade och det häftiga är att när du slutar involvera dig så saknar du det inte alls. Det är borta och du bryr dig inte. Livet fortsätter som att det aldrig ens var där. Så känns det inte när du är mitt i det. Det var en konstig process att gå igenom. Jag minns när jag tog bort min Facebook och tänkte: om jag verkligen bryr mig om någon så vet jag när dennes födelsedag är. Jag kan inte lita på att ett system ska göra allt åt mig så jag kan låtsas bry mig.

– Vi lever i en skum tid. I USA var det inne att som svar på alla flickor som kidnappats i Afrika ta en bild när man gör en ledsen min och dela på Twitter. Så de här flickorna har tagits som gisslan och din reaktion är att twittra en bild när du gör en ledsen min? Tror du att det kommer göra någon skillnad? Det betyder inte ett skit. Du åstadkommer absolut ingenting. De kidnappade flickorna har inte Twitter så de påverkas inte av era ledsna ansikten. Att folk ens känner att det är något de borde göra, visst är det konstigt? Det är bara mer marknadsföring. Det är inte som att de bryr sig om vad som har hänt — ingen bryr sig egentligen om flickorna räddas eller inte — folk vill bara att det ska verka som att de bryr sig eftersom det är inne. Konfronterat med den verkliga världen framstår de här tweetsen som rätt korkade, men jag kan förstå varför de är attraktiva. Den riktiga världen kräver riktiga handlingar, och det är mycket enklare att skicka ut en bild när man gör ett ledsamt ansikte än att åka till Afrika och faktiskt göra något åt saken. Med det sagt så är det inte vad albumet handlar om, jag försöker bara ge dig en bild av mitt förakt för den här typen av falsk kommunikation. Kanske är det jag som börjar bli gammal men det fanns en tid när vi inte hade något val. Du var tvungen att gå ut i den verkliga världen, vilket involverade fysisk handling. Du kan inte göra allt från tryggheten i ditt hem. Du måste ut och ta risker. Den digitala världen är en otrolig röst, plötsligt har alla potentialen att nå ut till miljarder människor, men vi använder den på så banala sätt.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Death from Above 1979, DFA 1979, I'm a Machine, Jesse F Keeler, The Physical World, Toronto, You're a Woman

Dokumentär om U2 öppnar filmfestivalen i Toronto

27 juli, 2011 by Redaktionen


Toronto Film Festival startar 8 september. Öppningsfilmen blir “From the Sky Down,” som är en dokumentär om det irländska bandet U2.

The New York Times berättar:

The new film from Mr. Guggenheim, the director of “An Inconvenient Truth” and “Waiting for Superman,” will chronicle the creation and legacy of “Achtung Baby,” the 1991 U2 album that included hits like “One” and “Mysterious Ways,” using archival footage and new interviews. It will make its debut at a gala presentation on Sept. 8.

Andra filmer som kommer att visas på Torontos filmfestival är David Cronenbergs drama om Sigmund Freud,Carl Jung och Sabina Spielrein: “A Dangerous Method,” och en politisk thriller i regi av George Clooney: “The Ides of March” och Luc Bessons “The Lady,” med Michelle Yeoh i rollen som Burma frihetskämpe och oppositonspolitiker Aung San Suu Kyi. Också filmen “W.E.,” som regisseras av Madonna och som handlar om en kvinna (spelad av Abbie Cornish) som blir fixerad vid kärlekshistorien mellan Wallis Simpson och Kung Edward VIII.

Läs även andra bloggares åsikter om U2, filmfestival, Toronto, dokumentär

Arkiverad under: Film Taggad som: Dokumentär, Filmfestival, Toronto, U2

Torontos publikfavorit ”Precious” klar för Stockholms filmfestival

22 september, 2009 by Redaktionen

precious
Dramat ”Precious: Based on the novel Push by Sapphire” av Lee Daniels som vann publikpriset vid Torontos filmfestival i helgen är klar för Stockholms filmfestival i november.

I november får svenskarna sin första chans att se ”Precious: Based on the novel ”Push” by Sapphire” av Lee Daniels då den visas på Stockholms filmfestivals 20-års jubileum. Filmen om 16-åriga Precious är på samma gång nattsvart och hoppfull, och lämnar ingen oberörd. Filmen är baserad på performancepoeten och författaren Sapphires omdiskuterade debutroman som med kompromisslös ärlighet skildrar Precious uppväxt i Harlem, kantad av misshandel, incest och fattigdom. Filmen blev också en stor publikfavorit i både Sundance och Cannes, och i rollerna ser vi bland andra Lenny Kravitz och Mariah Carey

Hela festivalens program och gästlista offentliggörs den 21 oktober 2009.

Mer information finns på www.stockholmfilmfestival.se

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Toronto, filmfestival, filmpris. Precious, Stockholms filmfestival

Arkiverad under: Scen Taggad som: Filmfestival, Stockholm, Toronto

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in