Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Från premiären av Persona på Stockholms stadsteater

by

Persona av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater
Urpremiär på svensk teaterscen 8 december 2011

Elisabeth Vogler är en firad och vacker skådespelerska. En dag går hon in i väggen och hon slutar att tala. Hon hamnar på sjukhus och vårdas av sköterskan Alma. Att vårda en människa som slutat tala är påfrestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon påverkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
Filmen ”Persona” gick upp på biodukarna 1966. Manuset föddes då Ingmar Bergman som nybliven teaterchef på Dramaten blev utbränd och vårdades sex månader på Sophiahemmet i Stockholm.

I ”Persona” undersöker Ingmar Bergman vad konst och teater är, vad det ger människor, eller inte ger. Men ”Persona” har flera bottnar, många djup och kan tolkas och förstås på många sätt. I programmet till föreställningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premiär utropade filmen till ett modernistiskt mästerverk, och något decennium senare förklarades den som ett postmodernt dito, värdigt att tolkas utifrån varje tänkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …

De fyra skådespelarna bjöd på ett välspelat drama. Föreställningen är en och en halv timme och jag satt där helt fångad, fascinerad.

Vi kom in i en salong där scenen först var en spegel där vi, publiken såg oss själva. När spelet började försvann spegeln och vi mötte en kvinnlig läkare i en kal miljö. Patienten, Elisabeth Vogler, låg på en hög säng av kallt stål.

Det är också intressant att pjäsens tre bärande starka roller är kvinnor och den mindre birollen är en man. Och alla de tre större rollerna är sidor av Ingmar Bergman själv.

Bland premiärpubliken såg jag Dagens Nyheters berömde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden för att teaterkritiker nu för tiden måste lämna recensioner snabbare och att de får mindre utrymme i tidningen). Jag gissar att han kommer att jämföra teaterföreställningen med filmen. Jag tänker inte gå in i någon sådan diskussion om förhållandet mellan filmen och teateruppsättningen. Teaterföreställningen står för sig själv. Ingen behöver ha sett filmen för att kunna förstå och ta till sig teateruppsättningen. ”Persona” är redan som film väldigt teatermässig.

Vissa citat är rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss själva, både som skådespelare och åskådare.

Som Alma säger:
-Jag vet att du tiger därför att du är trött på alla dina roller, allt det där, som du behärskar till fulländning. Men är det inte bättre, att ge sig själv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och lögnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning bättre, om man lät sig själv vara, som man är.

Rollerna:
Alma: Sofia Ledarp
Elisabeth Vogler: Frida Westerdahl
Läkaren: Lena-Pia Bernhardsson
Herr Vogler: Steve Kratz

Produktion:
Av: Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Ljud: Tomas Björkdal
Mask: Maria Reis

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premiär 8 december på Bryggan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ingen mans land av Pinter på Stockholms stadsteater – ifrågasätter sanningen

by

Ingen mans land av Harold Pinter
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december

Hirst och Spooner, två äldre män, möts på puben och trivs i varandras sällskap.
Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin lägenhet i det finare Londonområdet Hampstead Hath. Lägenheten har en enorm utsikt med ett fönster som tycks täcka ena långväggen i vardagsrummet som för övrigt är möblerat inte fullt så fashionabelt som adressen och fönstret ger oss anledning att förvänta oss. Är värden en man något på dekis?

Hirst, värden är en man högre status och bättre ekonomisk ställning än Spooner, det är uppenbart av deras klädsel att döma. Gästen, Spooner, är en man med luggslitna kläder, hängiga byxor och sliten kavaj. Förmodligen är han en åldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, ändrar inriktning och människor som tycks vara på ett sätt blir något annat när förutsättningarna mellan människor ändras.
Spooner som spelas så träffsäkert av Peter Haber är en man med förmåga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.

En liten bit in i pjäsen dyker två yngre män upp, Foster och Briggs. Också där pendlar förhållandena mellan karaktärerna och när vi tror att vi vet vilka de är ändrar rollernas inbördes förhållande karaktär och vi är åter lika ovissa om vem som är vad.

Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pjäser han skriver under 1970-1980 är ”Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket möter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella frågor.

Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Benér beskriver detta så bra i programmet till föreställningen:

I sin Nobelföreläsing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen är, sade han, att något sådant som en enda sanning aldrig förekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras ”utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra”. Just så är Ingen mans land komponerad. När vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifrågasätts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.

En Pinterpjäs från den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, där finns mycket att läsa in. En intressant aspekt är spelet mellan de fyra männen. Hirst är värd och de två unga männen bor hos honom. Är de betjänter? Är de pojkvänner? Är någon av dem en son till Hirst? De två unga männen och gästen Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppmärksamhet. De är redo att förvränga sig, ändra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara för att passa. Hirst är den som har den ekonomiska makten och därför är det han som är den som alla vill passa upp.

Theresa Benér berättar också att Harold Pinter själv spelade rollen som Hirst i en uppsättning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara två sidor av samma person.

En annan del i föreställningen är de existentiella frågorna kring minnet och åldrandet. Varför hör vi inte hur fåglarna sjunger när vi är unga? Varför hör vi fågelsången när vi är gamla?

En sådan här föreställning står och faller med skådespelarnas insatser.

hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt rätt skådespelare för varje roll. Peter Haber är i hela sin kropp den luggslitna, trötta men enormt verbala Spooner. Lars Lind är mycket bra som Hirst och Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre männen med sitt mer korthuggna språk och sina mer otåliga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.

Ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater berättar om bakgrunden till att Lena T Hansson
nu regisserar ”Ingen mans land”:

No man’s land hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar.
Lars Lind såg originaluppsättningen i London på 70-talet och föreslog den redan 1994 för Lena T Hansson efter att de gjort Älskade monster tillsammans.
– Det är en väldigt speciell pjäs. Det första man tänker när man läser den är: vad handlar den om? Den är väldigt poetisk på ett sätt som är sällsynt inom dramatiken. Karaktärerna är säregna och svårförutsägbara, säger Lena T Hansson.

Fakta om Harold Pinter
Harold Pinter föddes 1930 i London.
1956 uppfördes hans debutpjäs, enaktaren The Room.
Han dog 2008.

2005 fick han Nobelpriset i litteratur.

Ingen mans land
Översättning Nils Gredeby
Regi Lena T Hansson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Anna Jensen Arktoft

I rollerna
Hirst Lars Lind
Spooner Peter Haber
Foster Joakim Gräns
Briggs Jonas Hellman-Driessen

Foto: Sarah Bolmsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jack & Jill på Playhouse Teater skildrar kärlek mitt mellan beroende och frihet

by

Jack & Jill
Playhouse Teater, Stockholm
Premiär: 29 november 2011

Jack och Jill är två unga New York-bor som möts på ett bibliotek och inleder en relation. Med tiden försöker Jack binda Jill närmare till sig och blir allt mer beroende. Samtidigt – och kanske ännu mer just därför – kämpar Jill för sitt oberoende. Båda är de påverkade av gamla sår som de inte har bearbetat. Först efter många år verkar det som om de till slut kan mötas någonstans i mitten.

Pjäsen skildrar ett modernt kärlekspar, båda mitt i karriären, som slits mellan gemenskap och beroende å ena sidan och frihet och ensamhet å den andra. Det är många turer fram och tillbaka i parets kärlekshistoria och emellanåt känns pjäsen lite väl utdragen.

Början tycker jag å andra sidan är lite för abrupt. Det är svårt att se varför Jack och Jill egentligen faller för varandra efter den nervösa inledningen i biblioteket. Jill förklarar redan då att hon är bränd på relationer och helst vill vara i fred, medan Jack uppger att han längtar efter närhet och samhörighet.

Många delar av dialogen är dock klockren och Jonas Bane och Caroline Mayer gör övertygande tolkningar av de två rollkaraktärerna. En särskilt stark scen är när Jill slänger porslinet i golvet och Jack försöker förklara det med att hon är stressad. Där framgår det tydligt hur svårt de har att nå fram till varandra och hur deras relation motarbetas av deras egna föreställningar om hur den borde vara.

Intressant är också leken med färgerna på Jacks och Jills kläder, som de byter med jämna mellanrum. Från början är Jill helt klädd i rött och Jack i grönt. Ibland övergår de till svart eller vitt och mot slutet är färgerna mer blandade. Jag ser färgspelet som en symbolik över hur de bådas personligheter påverkas över tiden.

Jack & Jill i regi av Emilie Nyman spelas som ett gästspel av Pixieland production på Playhouse Teater, Stockholmsteatern som presenterar ny dramatik från New York. Pjäsen är skriven av Jane Martin 1996 och översatt av Björn Lönner.

Affischfotograf: Alexander Busnyuk

Läs mer på Teatermagasinet, Playhouse Teater och Jack & Jills egen hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skrattfest med Sherlock Holmes på Uppsala Stadsteater

by

Morden på Bäverns gränd
Uppsala stadsteater
Urpremiär: 26 november

Morden på Bäverns gränd är skriven och regisserad av engelsmannen John Fiske. Med den manusförfattaren vet vi att vi har en komedi att vänta. John Fiske är mästare på att vrida till roliga situationer som har samhällskritik med udd mot makthavare.

I Morden på Bäverns gränd bjuder han också på skämt om sig själv och teateryrket.

Föreställningen börjar med en middag, där publiken samlas. Ja det handlar om riktig mat, en vällagad middag, gott och vackert komponerat. Jag hade sagt till i förväg att jag är vegetarian och laktosintolerant, så glöm inte att anmäla i förväg om du har särskild kost. Det är onödigt att sitta där och inte kunna äta ordentligt.

Jag var som recensent där ensam utan något sällskap, vilket inte gjorde ett dugg, jag fick trevligt bordssällskap att samtala med ändå. Det kan vara en fälla för teatern att middagen ingår i föreställningen, om någon ensam person hamnar bredvid ett gäng som inte talar med främlingar. Men i mitt fall blev det bara positivt, eftersom jag hamnade bland öppna personer.

Middagen ingick i pjäsen men det går dock att förstå handlingen utan att ha varit med och ätit, men middagen gav en extra knorr på kvällen, utan tvekan.

Att middagen ingår innebär förmodligen att teatern kan höja biljettpriset något och dessutom får in lite mer intäkter på att publiken beställer mer att dricka. De beställer inte bara i pausen. För min del tycker jag det är bra att teatern är kreativ med att hitta fler sätt att få intäkter.

Om föreställningens komplott från teaterns hemsida:

Året är 1885. På Uppsalas gator härjar en brutal mördare. Offren är alla glädjeflickor på stans ökända bordell ”Sju helvetes gluggar” på Bäverns gränd. Men morden tystas ner. En växande nervositet sprider sig i maktens korridorer. Det ryktas till och med att hovet kan vara inblandat. En hemlig uppdragsgivare ringer ett samtal till dimmigaste Baker Street och snart står självaste Sherlock Holmes i Uppsalas gränder, redo att ta sig an ett av de märkligaste fall han utrett.

Detta är dock bara halva handlingen. Första akten utspelar sig i nutid och handlar om skådespelarnas arbete med att repetera inför premiären. Jag lovar att det är många underhållande lustiga situationer.

Första akten fördjupade vad vi sedan såg i andra akten. Vissa scener kände vi igen från repetitionerna fast de fått en annan betydelse eller satts i ett annat sammanhang. När första akten var spelad kändes det lite konstigt att allt utspelat sig i nutid och ingen deckargåta synts till. Första aktens värde fördubblades genom andra akten. Att experimentera på det här sättet med en föreställning kräver en manusförfattare och regissör som vet vad han gör. Och det gör John Fiske och med skickliga skådespelare fungerade det utmärkt.

Ett extra plus ger jag föreställningen för att jag tycker om denna äldre version av Sherlock Holmes, till skillnad från de karaktärer som förekommit i den brittiska tv-serien som gick på tv för ett tag sedan för att inte tala Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes i storfilmerna, han är ju en katastrof.

Den äldre egensinniga gentlemannen i John Fiskes teaterföreställning stämmer mycket mer med den detektiv jag mött i böckerna.

Trots att historien utspelas sig i slutet av 1800-talet är den fylld av hänvisningar till nutida händelser.

En riktig skrattfest med Sherlock Holmes som driver med en hel del i nutiden är vad Uppsala stadsteater bjuder på i Modern på Bäverns gränd.

Av & regi: John Fiske
Scenografi och kostym: John Fiske
Originalmusik: John Fiske
Ljus: Jonas Nyström
Mask och peruk: Johanna Rönnbäck
Medverkande: Bengt Braskered, Gustav Levin, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emma Peters
och Helena Thornqvist
Foto: Linus Meyer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Avdelning 305 – en föreställning som ligger helt rätt i tiden och borde ses av alla som har tankar kring sjukvård

by

Avdelning 305
Teateretablissemanget i Stockholm
Urpremiär: 23 november 2011

Premiären för Avdelning 305, en pjäs om arbete, makt och skuld, hade knappast kunnat äga rum vid ett lämpligare tillfälle än just nu med tanke på de vårddebatter som pågår i de svenska medierna. Det är en liten pjäs, både i avseende på lokalerna den tar i besittning och med avseende på pjäsens längd (en dryg timme). Ändå har den oerhört mycket att säga om vår samtid.
Den hade urpremiär av den nystartade, fria teatergruppen Teateretablissemanget i Stockholm.

Karin läser strökurser på universitetet i Uppsala under terminerna och hoppar in på äldrevårdsavdelningen 305 som vikarie under en sommar. De konflikter med den ordinarie personalen som hon stöter på tror jag att många känner igen från sin ungdoms semestervikariat. Ålderdomshemmet blir ett tydligt exempel på en arbetsplats dit unga människor söker sig under korta perioder. De är fulla av energi och vet att de snart kommer att fortsätta vidare i livet. Den fasta personalens bitterhet blir en stark kontrast.

Gertrud Larsson står för manus och regi. Pjäsen bygger på hennes egna erfarenheter från en sommar inom äldrevården. Pjäsen lyckas vara både specifikt inriktad på äldrevården och allmängiltig på samma gång. Den mobbning som äger rum i fikarummet hade kunnat ske i vilket fikarum som helst, men karaktärerna och dialogerna känns imponerande branschspecifika.

I centrum för handlingen står en tidigare händelse. Ett påstått slarv från undersköterskan Lenas sida anses ha orsakat en gammal mans död. Detta, bland mycket annat, viskas det om bakom Lenas rygg. Lena är ensamstående mamma och borta från arbetet lite väl ofta. Är det inte barnen som är sjuka så är det visst hon själv. Inget läkarintyg har någonsin visats. Antagligen så dricker hon lite för mycket. Med sitt perspektiv utifrån ser Karin den mobbning som den ordinarie personalen blundar för.

Jag har aldrig tidigare sett så högkvalitativ teater i så litet format.

Vid ingången fick man välja mellan att ta av sig skorna eller sätta på sig ett par blåa skoskydd. Tre rader stolar stod uppradade i rummet. Längst fram stod ytterligare en rad med vita, låga badrumspallar. Det småskaliga formatet gjorde mycket för upplevelsen, dels kom handlingen nära inpå, och dels blev det en väldigt trevlig stämning bland publiken, där alla hjälptes åt och flyttade på sig tills alla var nöjda och kunde se ordentligt.

De medverkande skådespelarna är Anne Kalmering, Anne-Li Norberg, Anna-Lena Efverman och Helena Sandström.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,