Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

by

 

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och  begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

 

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

by

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Teaterrecension : Äga rum – en dröm om framtiden

by

Äga rum
Manus: Karin Bjurström och Elin Almén efter tolv tjejers berättelser
Regi: Karin Bjurström
Scenografi o kostym: Frej Wells
Premiär på Arena Satelliten Sollentuna den 18 maj 2018

Teater Norras första projekt för ungdomar är en pjäs skapad efter 12 tjejers berättelse om livet som ung och drömmen om framtiden.

Här handlar det mycket om killar och tjejers roller. Om utseende och förväntningar om hur man skall vara. Om sex och längtan efter kärlek, om attityder och förväntan. Om kaxiga killar i flock som blåser upp sig. Men också tjejer med självförtroende som vågar ta plats.

Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.

Jag tycker det är en härlig föreställning som speglade många frågor. Man skrattar igenkännande till mycket, men blir också lite fundersam över att så mycket är sig likt sen förr. Att så lite har hänt i förhållandet mellan könen. Fortfarande är det killarna som jagar tjejerna. Och man har samma
fördomar om kvinnligt och manligt medan mycket annat blivit öppnare. Kanske framtiden blir bättre?

En härlig ensemble av bara tjejer skapar en värld av olika typer, både killar och tjejer. Alla är bra i sina roller även om man naturligtvis deltar olika mycket.

Den mest tragiska blir den vuxna grannen, Inger Nilsson som naturligtvis får dras med alla vuxnas problem. Och lärarinnan som offrade sin dröm om en advokatkarriär för att serva sin pojkvän som sedan blev advokat. Samt den något jobbiga gympaledaren som dyker upp i olika sammanhang. Jämfört med dem så tror man att de här starka unga tjejerna kommer att få en bättre framtid.

Som vuxen känner man att ungdomarna har mycket energi och kraft och när hela ensemblen springer ut i det fria så blir det en perfekt avslutning på en dynamisk och roande föreställning.

Koreografi: Stina O´Connell
Ljusdesign: Philip Öhlund
Ljustekniker: William Sidfäldt
Ljud: Dante Wiechel

Foto: Hermine Werner

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

by

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Teaterkritik: Ilya – En seg minnesförlust utan klarhet med ett förlorat barn i centrum

by

Foto: Bengt Wanseliu

Ilya
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik Frida Hyvönen
Scenografi Robin Wagner
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Camilla Nässström, Johan Ehn
Stockholms stadsteater, föreställning söndagen den 4 mars 2018 (urpremiär 2 mars 2018)

När livet krisar, när allt går åt skogen och vi tappar fotfästet, så är vi i Sverige inlindade i en falsk förhoppning. Vi tror villkorslöst att nära, kära eller samhället kliver in och reder upp allt åt oss. Vi tror att om vi går till polisen så kan de lösa alla brott, vänder vi oss till sociala myndigheter så försvaras de värnlösa och går jag hem så kan någon krama mig lugn och lycklig igen. Vi glömmer de mänskliga faktorerna, det mörka i oss och att varje människa trots allt står sig själv närmast. Ingenting är fullkomlig eller perfekt, framförallt inte när det krisar.

Mary hamnar på en polisstation och har tappat minnet. Hon minns enbart att hennes dotter är borta och hon minns inte ens vad hon heter. Hon får arbetsnamnet Ilya efter en gammal bortsprungen hund. Polisen förstår sig inte på henne dessutom och är upptagen i byråkratiska processer. Hemma har Mary en pojkvän (barnets far) som är våldsam och som suger ur henne kraft och energi. Var ska man börja för att göra det bortsprungna barnet rättvisa? Avstånden mellan de ena och andra processerna är alldeles för långt. Ingen början eller slut på något, leder till något väsentligt för 8-åringen, ”…folk pratar bara sönder en…” och ”har jag rätt till en advokat för jag känner mig lurad…”. Föreställningen tar upp ett viktigt problem och det är hur chock och förtvivlan påverkar oss. En minneslucka kan drabba oss alla om påfrestningen i verkligheten blir för stor. Man behöver vara oerhört frisk och allert för att kunna försvara sig i tuffa stunder. Modern tas inte på allvar någonstans och barnet försvinner mellan stolarna.

Scenografin har innerligt funnit sina amerikanska toner och unikt vackra lösningar i grått. Det gör att tempot mellan de skilda platserna går att lösa genom genialiska skjutdörrar och tydliga skyltar och möbler. Att ensemblen är så stor och rollerna så många, höjer också möjligheten till tolkningar av historien. Tack vare antalet människor på scen orkar man hålla nyfikenheten uppe.

Mest förunderligt i föreställningen är de hat mot idrott som en socialsekreterare påvisar i samtal, i kombination av en vulgär styvpappa som från ingenstans vill knäppa upp byxorna och uttrycker att oknullade kvinnor är det värsta han vet. Förutom att enbart försöka chocka, vet jag inte riktigt var all den passiva aggressiviteten hör hemma. Självklart vinner tillfälligheternas hysteriska uttryck skratt bland nervösa åskådare. Däremot känner jag mest sorg över att man inte kunde hittat på något annat än att stereotypt slå ner på kvinnors eventuella ointresse för sport och mäns förtryckande sexualitet.

Föreställningen innehåller rytmisk och vacker musik. Samtliga i ensemblen gör individuellt unika sånginsatser där ord och musik är i full harmoni med varandra. När även dans tillförs, ger de helhetsbilden just den där extra finessen som gör byråkratin lättare att acceptera om ej respektera. Lättsamheten gör det tragiska något komiskt. Samhällsapparater sviker oss ju när den inte främjar och räddar. Satiren slår hårt eftersom det är människan som är den största felande länken. Hur skyddar vi oss mot oss själva?

Mary skadas och hjälps lika mycket av de som menar väl och de som vill skada henne. Jag lämnas med känslan att behöva ifrågasätta den goda- och den onda gärningen. Gör vi gott när vi gör väl för någon och vår egen vinning är lika stor? Är något en ond handling om vi slumpmässigt råkat skada någon annan eller är det syftet som räknas? Stackars Mary far dock illa oavsett och det gör dottern också.

Manuset är allt för långt och vid många tillfällen känns det som om syftet är att utmatta oss gång på gång i samma frågeställningar kring dotterns försvinnande och moderns förtvivlan. Metoden leder dock inte till fler insikter, utan snarare till avskärmning från tidens gång. Publiken är vid några tillfällen beredd att ge upp och gå därifrån. En känsla av tjat och undervärdering av publikens intelligens infinner sig. Kanske är manuset att för ambitiöst och uppfattas därmed som något pretentiöst? Kasten mellan nu- och dåtid gör inte heller att handlingen håller ihop. Jag kan inget annat än tänka, ”…finns det ingen tråd som håller samman allt…”

Medverkande skådespelare Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman/Hilda Söderman (antingen eller i föreställningen d.v.s. dottern som 8 åring)