Höstsonaten
Av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 15 augusti 2014
Regissören Åsa Melldahl har tagit sig an Höstsonaten, Ingmar Bergmans film från 1978, på Stadsteaterns Klarascen. Det är ett finstämt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pjäsen utspelar sig i prästgårdens vardagsrum, där finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till övervåningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.
Charlotte är en framgångsrik konsertpianist, som försummat sina båda döttrar i sin karriärsträvan. Den ena dottern, Helena (Rakel Wärmländer) är handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon är kvar på sjukhemmet där hon placerat henne när hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har förlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte träffat sina döttrar på sju år och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas på att kunna upprätta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara svårt. Modern gör entré som på en konsertscen och förväntar sig beundran, som hon är van vid. Första konflikten uppstår redan i början av pjäsen när det beröm som Eva hoppas på då hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motstå frestelsen att själv förevisa hur stycket ska framföras och tolkas.
Under åren som gått sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomgått betydande förändringar i vårt samhälle. I Bergmans film hade jag redan från början en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en hård och okänslig person, som bara tänkte på sig själv. I Gunilla Röörs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framför allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stubøs Eva ett starkare intryck än Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldkänslor gentemot sina barn, vilket framgår tydligt i en typiskt ”Bergmansk” sekvens där Helena i slingrar sig i ett kvävande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardröm.
Även i stadsteaterns uppsättning är bristen på kommunikation ett bärande tema och kontakten mellan människorna känns obefintlig. I första akten är Charlotte kraftfullare och högljuddare, i den andra krymper hon ihop inför dotterns anklagelser och har svårt att värja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens död verkar längta efter ett hem och en tillhörighet medan Eva vill konfrontera modern för att bli fri från sina tvångstankar. Men konfrontationen blir starkare än hon beräknat på grund av att vinet som hon druckit fördunklat omdömet. I stället för försoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som sörjer henne mest är den handikappade och ordlösa dottern Helena.
Varför kan vi inte bara ta hand om varandra och vara snälla och omtänksamma? Vad är det som hindrar oss?
Den klassiska musiken som spelas i föreställningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hjälper oss att förstå känslorna bakom orden.
Text: Vivian Gustin
MEDVERKANDE:
Christer Fant
Kirsti Stubø
Gunilla Röör
Rakel Wärmländer
PRODUKTION:
Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
Foto: Petra Hellberg