Foto Leonard Stenberg
Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025
Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.
Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.
Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.
Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.
Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.
Allra först ut i höst på Göteborgs stadsteater höstsäsongen 2025 är en innerlig och rörande historia om den lilla människans roll i den stora världen och politiken. En alldeles särskild dag är baserad på Ettore Scolas hyllade och Oscarsnominerade film från 1977. I rollerna som Antoinetta och Gabriele ser vi Victoria Olmarker och Johan Friberg. För regin står Mattias Nordkvist. Premiär 15 augusti 2025 på Lilla Scen. – Jag såg filmen för många år sedan och blev enormt drabbad. När jag sen läste manuset blev jag lycklig för även pjäsen är otroligt bra. Och den är viktig. Berättelsen utspelar sig en dag i maj 1938 men det skulle det kunna vara här och nu, åtminstone inom en snar framtid, säger Mattias Nordkvist. Hemmafrun Antoinetta lever utåt sett det perfekta livet, med man och många barn mitt i Rom. När Hitler i maj 1938 besöker Mussolini i det fascistiska Italien samlas folket på Roms gator för att fira. Antoinetta älskar Mussolini men kan inte vara med. Det kan inte heller hennes granne Gabriele, en berömd radiojournalist. Anledningarna till att ingen av dom kan närvara vid ceremonin är dock vitt skilda. Av en slump träffas de två och i varandras närhet blir de smärtsamt medvetna om vad som fattas dem. Trots att de till synes inte har någonting gemensamt visar det sig att detta blir en alldeles särskild dag, för både Antoinetta och Gabriele. – Scola visade oss att fascismen inte bara är marscher och uniformer – den är också den tysta acceptansen, vanans makt. Men han visade oss också på hoppet, i mötet mellan två människor. I en tid när demokratin utmanas över hela världen är teatern en av de få platser som finns kvar där vi kan öva oss – tillsammans – i empati. Det är en av våra viktigaste uppgifter, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater. Den italienska regissören Ettore Scola var delaktig i manusskrivandet och stod för regin av En alldeles särskild dag. Huvudrollerna spelades av Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Filmen, som nu visas på Svt Play (8 augusti – 7 september), var nominerad till en Oscar för bästa utländska film 1978. Mattias Nordkvist är regissör och skådespelare, och har sedan 2015 ingått i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Han har tidigare regisserat Stenen (2010), Leka med elden (2013) och Främlingen (2014-2015) på Göteborgs Stadsteater och Natten är dagens mor (2022) på Byteatern i Kalmar. Skådespelarna Victoria Olmarker och Johan Friberg ingår båda i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. En alldeles särskild dag Pelikanen Strindbergs intelligenta kammarspel Pelikanen spelas sällan på svenska teaterscener. Därför är det mycket välkommet att Dramaten sätter upp dramat. Regissören Emil Graffman förpackar elegant berättelsens stora känslor i ett litet intimt påträngande format. En skicklig ensemble gör att föreställningen verkligen berör. Det går inte att värja sig mot denna rysare om hur avsaknad av närhet och omsorg kan bryta ned människor. Pelikanen brukar kallas en bild av ett modersmonster. Självfallet är den egoistiska och fåfänga modern som grovt försummar sina barn en komplex roll värd att diskutera och analysera. Men Emil Graffman poängterar i sin tolkning att berättelsen kärna är en familj i djup obalans och att Strindbergs blick på karaktärerna är kylig men att där ändå finns medkänsla. Alla familjemedlemmar plågas av ångest är fyllda av begär och har en vild frihetslängtan i sitt inre. Dramat inleds med att maken i familjen oväntat dör. Eller egentligen börjar allt med ett skrik i mörkret som får besökare att rycka till i bänkraderna. Detta skrik anger tonläget i föreställningen. Karaktärernas nerver är på helspänn och handlingen innehåller drastiska vändningar. Ibland rycker de till som om de fått en stöt. Att Lena Endre lockats tillbaka till Dramaten för att spela modern är givetvis ett stort plus med Pelikanen. Hon är en av våra främsta skådespelare och gestaltar insiktsfullt och mångbottnat denna kvinna som är sig själv nog. Inte sedan hon gjorde Lady Macbeth i Staffan Valdemar Holms föreställning på Dramaten har hon varit så hemskt bra. Lena Endre är dessutom en skådespelare som värnar om samspelet och inte skymmer resten av ensemblen. Modern verkar aldrig ha älskat sin man och tycker kanske att det är skönt att han är död. Hon bryr sig inte heller om sina barn, rycker på axlarna åt deras oro och längtan och inleder obekymrat en förbindelse med sin nyblivna svärson. Hennes framtidsfokus är att ensam få styra hushållet. Hon tänker bo kvar i den stora salongen, medan det nygifta paret får nöja sig med mindre rum, och leva gott på de pengar maken lämnat efter sig. Sonen tänker hon kallsinnigt sparka ut och det trogna hembiträdet likaså. Men handlingen utvecklas inte alls som modern tänkt. Hon kastar alltmer desperat i sig ångestdämpande medicin mellan förtjusta och omsider lite virriga tirader om hur uppvaktad hon blev på dotterns bröllop, att alla ville dansa med henne och att hon kanske ska gifta om sig. Rollporträtten av de vuxna och själsligt förkrympta barnen är fint utmejslade av Electra Hallman och Peter Viitanen och aldrig överdrivna trots häftiga utbrott. Som publik känner man deras vånda och längtan. Syskonen är fulla av självförakt och svaga och sjukliga av att närmast ha fått svälta under sin uppväxt. Gerda säger med tom röst att hon är lycklig som fått den man hon vill ha. Men hon vet att Axel redan är trött på henne och moderns älskare. Dessutom har läkaren konstaterat att hon inte kan få barn. Så vad finns att hoppas på? Sonen saknar förtvivlat fadern och flyr in i spriten och musiken. Han vet inte vad han ska ta sig till med sitt liv. Hittar ingen riktning och skräms av ensamheten som väntar. När han läser ömsint brev i sin hand som fadern skrivit till just honom bryter han nästan samman av sorg. Desperat försöker syskonen finna tröst i varandras famn och det antyds att de kan ha ett incestuöst förhållande. En ljuspunkt i föreställningen är hembiträdet i härlig gestaltning av Anneli Martini. Margret verkar ha frid i sitt sinne, talar uppriktigt – dock för döva öron förstås – om hur modern behandlat barnen och hur det skadat dem. Hon ser nya möjligheter när tillvaron förändras. Svärsonen är en roll som främst kan beskrivas som en penninggniden och falsk person utan äkta känslor. Torkel Pettersson gör trots kort tid på scenen avtryck. Scenrummet går i gråsvarta toner med ett sängskåp i centrum och en spegel modern i början gärna dröjer vid och sedan skyr. Ljuset strömmar in när rollfigurerna tänder lampor och belyser det de vill gömma undan. Mörka ridåer dras ibland oväntat för – vilket väcker förvåning. Idag är ridåer närmast tabu inom teatern eftersom de anses skärma av upplevelsen. Modern glänser symboliskt kostymmässigt i först en vacker blå dräkt och sedan en böljande blodröd klänning. Barnen har kläder i bleka toner som de skuggfigurer i tillvaron de känner att de är. Föreställningen slutar verkligt otäckt och visar hur fruktansvärda val människor som tycker att de kränkts och förlorat allt kan göra. Pelikanen är en drabbande och mycket välspelad föreställning. Missa den inte! Fanny & Alexander När man gör teater av ett kritikerhyllat och av många älskat verk finns det i princip två vägar att gå. Antingen kan man respektfullt lägga sig nära originalet och spela på publikens förväntningar. Eller så kan man försöka hitta ett annat perspektiv som skildrar eposet på ett nytt sätt. På det sistnämnda viset har som väntat radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal tagit sig an Ingmar Bergmans film Fanny & Alexander. De har ju tidigare prisats för sina egensinniga tolkningar av klassiker – Hamlet och (”Macbeth”). Förhoppningarna på deras Fanny& Alexander – en storsatsning av Teater Galeasen- är därför höga. Det är glädjande att konstatera att de infrias. Det är både ett blixtrande skarpt, kyligt åtstramande och fantasifullt svävande drama. Så intelligent bearbetat och stringent regisserat att det blir en sinnebild av teaterns dubbelhet – den glada och sorgsna masken. Ett utropstecken är att man som publik överraskas trots att handlingen är så välbekant. Samtidigt blir det för dem som inte sett Bergmans film en lockande ingång till dess djup och rikedom. Farmodern som är navet i familjen Ekdahl gestaltas magnifikt, varmt inkännande och krasst verklighetsnära av Christina Schollin. Ta bara sättet hon resolut klipper bort makens älskarinnor från foton och hur hon talar ömt och sorgset -kanske mest för sig själv egentligen – om tider som flytt med gamle vännen Isak. I deras samtal liksom i slutet tillåts en orolig verklighet sippra in utan att det känns sökt påklistrat. Isak talar om hur samhället blir allt mörkare och har förvandlats till en rövarkula. Ett frågetecken och en brist i föreställningen är varför den i grunden levnadsglada Emilie dras till biskopen. Men hennes slutliga revolt för att rädda sin själ, Fanny och Alexander och det nya barn hon bär på ur hans förlamande makt är ett stort äntligen. Den första akten utspelas mestadels i de bakre skrymslena av det Ekdahlska hemmet. Vi får därför bara se glimtar av det överdådiga julfirandet. Det kan låta tråkigt att glansen är borta, men så känns det faktiskt inte. Det fantasieggande scenrummet och en vacker ljusdesign lyfter effektfullt fram de skräpiga förråden och utrymmena där allt som inte får synas och störa ytan av den lyckliga familjen pressas undan. I den andra akten fångas biskopsgården fängelselika boning där en stol bara är en stol och syltkakor en hemlig lyx barnen får av hembiträdet. Där hänger också rottingen som Alexander får så mycket stryk av att huden flagnar. Fanny & Alexander är ett säreget, fantasifullt drama om det mörka och ljusa i livet och hur snabbt tillvaron kan förändras och plötslig bara vara över. Det är givetvis också en kärleksfull hommage till Bergmans epos. Den vackert komponerade slutscenen visar hur familjen och den teater de driver är en glädjerik frizon när omvärlden skakar. Tre systrar En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen. Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt. Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger: Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt. De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs. En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land. Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt. Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida: Anton Tjechov Eirik StubøEn alldeles särskild dag av Ettore Scola inleder höstens repertoar på Göteborgs stadsteater
Johan Friberg och Victoria Olmarker som Gabriele och Antoinetta i En alldeles särskild dag. Premiär 15 augusti. Foto: Jonas Kündig.
Originaltitel: Una giornata particolare
Premiär 15 augusti på Lilla Scen
Av: Ettore Scola
Dramatisering: Gigliola Fantoni
Översättning: Thomas Kinding
Regi: Mattias Nordkvist
Skådespelare: Johan Friberg, Victoria Olmarker
Scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist
Maskdesign: Elin Bergström
Ljuddesign: Dan Andersson
Dramaturg: Anna Berg
Förlag: Nordiska ApSTeaterkritik: Pelikanen – Gripande rysare om en familj i obalans
Foto: Mats Bäcker
Av August Strindberg
Manus och scenografi Emil Graffman
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Kostym Helle Carlsson
Premiär 6 februari 2025 på Dramaten
Föreställning som recenseras 13 februari 2025
Medverkande Lena Endre, Electra Hallman, Peter Viitanen, Anneli Martini och Torkel PetterssonTeaterkritik: Fanny & Alexander – Blixtrande skarpt och säreget drama
Av Ingmar Bergman bearbetning Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenrum Jens Ohlin, Joakim Bayoumi Karlsson
Ljus Linus Fellbom
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Ulrika Ritter
Musik Christian Gabel
Premiär på Teater Galeasen 1 oktober 2024
Recensionen skriven efter vänpremiären 30 september 2024
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Medverkande Christina Schollin, Hannes Meidal. Lina Englund, Oskar Thunberg, Torkel Petersson, Jacob Ericksson, Elisabeth Wernesjö, Ester Claesson, Agneta Ehrensvärd, Embla Hane, Sten-Johan Hedman, Fredric Odenborg, Joey Sliwinski Ashkar/Oliver Hagenfeldt Eek, Lily Kristiansson/Maj Säll Carlén
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Rollen som Alexander är ett kraftprov för en ung skådespelartalang. Joye Sliwinski Ashkar gör den mycket förtjänstfullt vid denna premiär. Alexander har som rekvisita en ficklampa för att understryka att han likt en detektiv söker sanningen bak en låtsad verklighet. Hans lillasyster Fanny görs fint likt en spröd bokmärksängel av Lily Kristiansson.
Hannes Meidal gör en fantastisk tolkning av biskopen/en sträng icke-förlåtande gammeldags kristendom. Han får karaktären att känns farlig på allvar med sina lågande ögon, styvnackade tal och kvinnoföraktande syn att hans nya hustru Emilie ska lyda honom och följa hans regler. Hon ska dessutom komma till honom utan några ägodelar och glömma allt vad teater heter. Barnen får heller inte ha med sig varken leksaker, böcker eller egna kläder.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Det är härligt nog i dessa brista teatertider en stor ensemble. Några som gestaltar den talrika familjen Ekdahls medlemmar, deras vänkrets och tjänstefolk gör extra avtryck. Hembiträdet Maj får i Ester Claessons gestaltning en härligt skarptungad och illusionsbefriad gestaltning och Elisabeth Wernesjö gör skickligt Lydia till en rasande kvinna som står emot sin makes spyor av elakhet och förnedring för att hon vet att han behöver henne.Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.
De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.
Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.
Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.