Sweden Rock Festival

En solig eftermiddag i Blekinge, tre äldre herrar (samtliga fyller 70 år i år) som har spelat bluesrock tillsammans i femtio år. De kan hantverket och de gör det oantastligt. Visserligen hörs det att rösterna åldrats men det känns ändå rätt stabilt. Inget att bråka om egentligen. Det gungar på i lite drygt en timme. Det räckte fint.

Listan av hits är lång och publiken sjunger med i nästan varje låt. Folk har trevligt, solen skiner varmt och ölen är good enough för festival. Men det är såklart ingen spelning att skriva hem om. För min del handlade den här konserten mest om att pricka av ett band till på listan över band man borde ha sett. Nu har jag gjort det. Blev jag lyckligare? Nä, men inte heller olyckligare. Som Björn Afzelius skrev i en låt: ”Det gjorde ingen skada och det gjorde ingen nytta”. Vidare till nästa programpunkt.

Lite så tror jag herrarna i ZZ Top också kände. De avslutade konserten lite abrupt tio minuter innan deras speltid var över, de sa inget tack och inget hej, de gick bara av scenen och så var det slut.

Vi samlar ihop oss för en bildspecial.

Amon Amarth, vad ska man säga? Vikingarock går ju alltid hem på en ölstinn rockfestival. De är skickliga på sina instrument. Growl är en märklig konstform. Men det blir lite mycket. Mycket av allt. Vikingametaforerna är oändliga. Vrålen likaså. Jag gillar musiken men skulle vilja redigera bort rätt mycket för att kunna njuta av musiken.

A*C*T är ett helt annat sorts band. En smörjelse för öronen, ett balsam för själen. Ett gäng avslappnade killar som trakterar sina instrument med fantastisk precision. Humoristiska, trevliga och varma är omdömen jag kommer att tänka på. En sann spelglädje som smittar publiken. Härligt befriat från poser och vrål.

Def Leppard är inte ett band som berör mig. Jag tycker de är ganska tråkiga. Men publiken verkar ha kul och bandet gör sitt jobb som de ska. För den som gillar det här bandet bjuds det säkert på en trivsam stund.

Vår kväll på Sweden Rock avslutas med en spännande bekantskap ur Studiefrämjandets projekt NEMIS, New music in Sweden. Artisten kallar sig Scarlet och bjuder på tung domedagshårdrock, med dans och lyrik framförd som spoken word, rap och vacker sång. Tillsammans med tre dansare och tre musiker spelar de intressant och berörande musik.

När Geezer Butler, legendarisk basist och textmakare i Black Sabbath, gått in i ett nytt projekt växer mina förväntningar skyhöga. Utöver Butler består det här bandet av idel välkända namn: På sång, Franky Perez från Apocalyptica och Scars of Broadway, Steve Stevens på gitarr, från Billy Idol Band och trumslagaren Matt Sorum från Guns N’ Roses och Velvet Revolver.

Bandet är såpass nytt att de bara har ett par egna låtar med sig i bagaget, men vad gör väl det när de kan spela låtar från sina tidigare band. De egna låtarna varslar dock om god potential för framtiden. Här kan det komma en hel del gott vad det lider. Men det är självklart så, att det är när bandet spelar välkända låtar ur Black Sabbaths katalog som det blir riktigt bra tryck. Även Rebel Yell av Billy Idol möts av publikens jubel.

Rytmsektionen med trummor och bas är det som lyfter bandet. Sångaren känns inledningsvis tunn och nonchalant, men han blir bättre ju längre bandet spelar. Gitarristen är klart duglig även om jag tycker han gör en del missar och blir lite sen i vissa passager. Även han blir bättre efter hand. Att han dessutom spelar theremin tillför en extra spänning till musiken.

Behållningen av den timslånga konserten blir för min del, främst att återigen få höra Geezer Butler framföra några av sina klassiska Black Sabbath-låtar. Konserten inleds med Symptom of the Universe och vi får också höra Neon Knights, Sweat Leaf och War Pigs. Tänk vilken befrielse att gå på en Sabbathrelaterad konsert och slippa Paranoid som obligatorisk avslutning! Inte för att Paranoid är en dålig låt men så himla bra är den inte heller.
Sanning att säga så är det här givetvis ett coverband men det är sannerligen ett i den högre skolan.

Egentligen är Arch Enemy lite för hårda för mig, jag är ju en mjukisrocker, men jag faller tungt för den här skickligt framförda dödsmetallen. Sångerskan Alissa White-Gluss äger scenen från första minuten och dompterar publiken skickligt.

Egentligen är det lite orättvist att ett så här hårt, tungt och mörkt band ska spela i solskenet. Den utsmyckade scenen och ljusriggen hade sannolikt kommit mer till rättvisa rejält sent på kvällen, men det är inget som hindrar musikerna på scen. De ger verkligen publiken full valuta och det är inget snack om att folket är med på noterna.

Det har gått ganska många år sedan jag första gången kom i kontakt med det här bandet men jag återkommer ofta till spellistan där deras äldre låtar ligger. Dock tycker jag de nyare låtarna är minst lika bra, det här är ett band som förtjänat sin framgång.

Lite kryptiskt beskrivet som ett keltiskt-influerat rockband från Köping visade sig ett fantastiskt bra band i samma anda som Flogging Molly och Dropkick Murphys. Tänk vad man kan hitta lite avsides en torsdagseftermiddag i Blekinge.

Bandet bjöd på en timmes sjuhelsikes ös i traditionell irländsk stil med mycket attityd och humor. Publiken, som inledningsvis kändes gles och fåtalig, fylldes snabbt på och dansen spratt i benen på gammal och ung.

Hur roligt som helst och mycket kompetent hanterat. Det här bandet vill jag se igen, allra helst på någon obskyr pub med tvivelaktigt klientel. Shit vad roligt det skulle vara. Men i brist på mörk, rökig, whiskyosande pub duger ett soligt fält i Blekinge alldeles utmärkt.