Sweden Rock Festival

Dream Theater har kämpat på troget sina ideal och sin publik i över trettio år så det är inga duvungar som äntrar scenen en halvtimme efter midnatt den här fredagsnatten. Att det här är festivalens skickligaste band tycker jag står klart redan efter en liten stund. Med så sanslöst skickliga musiker och en sångare som är mäktigt tonsäker blir det en konsert utöver det vanliga. Trots den sena timmen och det kylslagna vädret samlas en stor publik framför scenen. En publik som spelar luftgitarr, lufttrummor, luftpiano och som sjunger med i de komplexa texterna på sant progmetal-manér. Man blir lite lycklig av att se en sådan genuint musikintresserad publik.

Att ha ett förband som Kiss är säkert inte något bandet är vana vid men i år blev det så här på Sweden Rock Festival. Kiss drog till och med över sin tid med nästan tjugo minuter så det blev sen entré för Dream Theater. Men de förvaltar sin tid utmärkt och lämnar ingen besviken.

Den här sortens progressiva metal är tveklöst den mest intressanta musiken som bjuds på rockfestivaler, men det är också musik som kräver lite mer av sin publik. Det är inte lättsmält utan avsevärt mer konstnärligt. Allt har sin plats och sin tid och just den här natten var det absolut Dream Theaters tid och plats. Tack för den bokningen.

Varför Disturbed inte är ett av årets headline-band är en gåta. De har ett modernt sound, en stabil publik och en megahit med Sound of Silence. De visar också att de inte är ett one hit wonder utan att de har mycket bra material för en lång spelning. Dessutom visar de att de tar sitt ansvar genom att ha genomtänkta och tänkvärda mellansnack.

Jag undrar om jag sett en större publik vid Rock Stage tidigare i veckan. Det ska ha varit när Tenacious D spelade men jag undrar om inte Disturbed hade större publik. Det var rejält trångt riktigt långt bakåt i fältet. Och visst, många stod där för att höra radiohiten men de blev nedmalda av tung, metodisk hårdrock. Det var en fröjd att höra hur tajt och vältrimmat rytmsektionen tryckte på och gitarren låg på som ett sågverk i effektivitet.

Faktum är att gruppens svaga länk är sångaren David Draiman. Han har ett rörelseschema på scenen som påminner om Rob Halford i Judas Priest, men utan den teatrala pondus och vokala förmåga som Halford besitter. Det riskerar att bli lite tråkigt när det mesta låter likadant och när det inte händer speciellt mycket på scen. Men här är jag oförtjänt gnällig. Jag har kul, det är hårt och bra drag. En riktigt lyckad konsert på det stora hela.