Sun Kil Moon, Södra Teatern
30 november 2014
Betyg: 2
I det knappa ledljuset på scenen kan man skönja tre människor vandra in och sätta sig vid sina instrument. Sekunder senare lufsar en gestalt in, ledigt klädd i skjorta och jeans, fattar en mikrofon, börjar ringla loss sladden från stativet och vandrar fram mot scenkanten. Rösten avslöjar att vi kommit rätt, och att det är Mark Kozelek som står där i det ledljus som får råda fram tills allt är över. Han berättar snart att han är sömnig, och han verkar en aning avtrubbad, minst sagt. Efter två låtar startar han en dialog med publiken och undrar om vi har några frågor. Ingen förvånas över att någon undrar om han kommer att spela War On Drugs: Suck My Cock, än mindre över att han avger ett halvt löfte om saken.
Ingen förvånas heller över att han — med en uns hjärtlig humor, skall sägas — delar ut ett par kängor till sina betalande gäster. Snarare räknas det som en del av paketet. Dels fnyser han åt att alla är 55-plussare. Så småningom även åt att han får så risig respons på sina försök att slänga käft att han jämför oss med ett dåligt ligg. Det där med att “slänga käft” var verkligen en överdrift, för oavsett hur vacker och saktmodig hans musik är så håller han själv ännu lägre tempo. Han är en svår man att sätta fingret på, Mark Kozelek. Oberäknelig, cynisk, vänlig, hånfull, självironisk, dåsig, karismatisk, skojig, prosaisk, narrativ, nonchalant. Allt detta och mer därtill innan ens halva spelningen passerat.
I dess mittparti kommer så önskelåten, antihyllningen till hans minst älskade bandkollegor från Philadelphia, och efter att först ha gjort ett par misslyckade försök med “Aaron Neville”-versionen ger han upp och kör den Joy Division-style. Därefter finlandsfärjekaraoke med en modig tjej ur publiken där de tillsammans framför Sonny & Chers I Got You Babe som finns med på coveralbumet Like Rats. Självklart förstår jag att han vill sjunga ett par julsånger också, han gav ju ändå ut ett julalbum för en månad sedan. Men man får intrycket av att det är en mellanstadieorkester som repar dem i aulan i sällskap av vaktmästaren som läser sångtexten innantill. Jag förstår det inte. Här reser en, tja, åtminstone halvt geniförklarad (och halvt psykopatförklarad) artist och berättare världen runt för att dela med sig av sin musik för sina uppskattande fans, men det mesta den här kvällen sjabblas bort frånsett I Can’t Live Without My Mother’s Love, Carissa och Caroline som lyfter till ett knappt godkänt totalbetyg. När jag sitter och blir tårögd i Carissa är jag osäker på om det verkligen är för att den är årets mest känslosamma låt eller för att den indikerar hur mycket mer vi kunde ha fått uppleva.
Räddningen hade varit alltid pålitliga Carry Me Ohio, men extranumret blir blott två låtar kort eftersom Kozelek är för pissnödig för att fortsätta. Ridå. På väg ut genom Södra Teaterns foajé passerar jag merchandisebordet där CD-utgåvor av hans olika album ligger travade som ett monument över konserten som kunde ha varit.
Som ett dåligt ligg, var det.
Text: Tommy Juto
