The Afghan Whigs, Debaser Strand
19 februari 2015
Betyg: 4
”I have to admit it’s getting better” upprepar Greg Dulli likt ett mantra innan bandet kliver av scenen för första gången. Dessförinnan har han stått nere i publikhavet och sjungit. Visst känns det som att han lugnat ner sig en aning, tonat ner badboy-imagen och funnit någon slags inre frid, men när han väl vrålar känns han minst lika angelägen som någon 20-åring.
I grungens kölvatten dök The Afghan Whigs upp under 90-talet, men till skillnad från många av sina Sub Pop-kollegor kom de inte från Seattle, utan Cincinnati, och de hämtade lika mycket inspiration från svart soulmusik som rock’n’roll. Kanske är det därför album som Congregation, Gentlemen — deras största kommersiella framgång — och Black Love åldrats förvånansvärt bra jämfört med så många andra band från den eran?
Efter gruppens upplösning 2001 har Dulli spelat med band som The Twilight Singers och The Gutter Twins, och det dröjde mer än ett decennium tills det att de något otippat återförenades för en serie spelningar, däribland på Way Out West 2012. Då handlade det, bortsett från tolkningar av Marie “Queenie” Lyons bortglömda låt See and Don’t See från 1970 samt Frank Oceans mer samtida Lovecrimes, om nostalgi. Men ifjol släpptes Do to the Beast, deras första album på sexton år, och givetvis kretsar deras första Stockholmsspelning sedan återföreningen kring denna.
Debaser Strand är välfyllt när sextetten kliver på scen strax efter utsatt tid och inleder med albumets två öppningsspår, Parked Outside och Matamoros, följt av Gentlemen-spåret Fountain and Fairfax. Någon i publiken ropar ”I wanna fuck your body” och en leende Dulli svarar ”you can’t use my own words against me”. Men om det till en början är något ojämnt, är konsertens andra hälft helt förkrossande bra. Kontrasten från när Dulli sitter bakom ett elpiano och de utlösande gitarrerna i låtar som Royal Cream och My Enemy ger konserten en dynamik som det inte riktigt fanns utrymme för på de tidigare festivalspelningarna. Höjdpunkten är när Dulli sjunger Across 110th Street (RIP Bobby Womack) över episka avslutningsnumret Faded och en gång för alla visar att The Afghan Whigs i allra högsta grad lever i nuet — och har stått för ett av de senaste årens starkaste comebacker.