• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Strand

The Afghan Whigs på Debaser Strand

20 februari, 2015 by Jonatan Södergren

Afghan1

The Afghan Whigs, Debaser Strand
19 februari 2015
Betyg: 4

”I have to admit it’s getting better” upprepar Greg Dulli likt ett mantra innan bandet kliver av scenen för första gången. Dessförinnan har han stått nere i publikhavet och sjungit. Visst känns det som att han lugnat ner sig en aning, tonat ner badboy-imagen och funnit någon slags inre frid, men när han väl vrålar känns han minst lika angelägen som någon 20-åring.

I grungens kölvatten dök The Afghan Whigs upp under 90-talet, men till skillnad från många av sina Sub Pop-kollegor kom de inte från Seattle, utan Cincinnati, och de hämtade lika mycket inspiration från svart soulmusik som rock’n’roll. Kanske är det därför album som Congregation, Gentlemen — deras största kommersiella framgång — och Black Love åldrats förvånansvärt bra jämfört med så många andra band från den eran?

Efter gruppens upplösning 2001 har Dulli spelat med band som The Twilight Singers och The Gutter Twins, och det dröjde mer än ett decennium tills det att de något otippat återförenades för en serie spelningar, däribland på Way Out West 2012. Då handlade det, bortsett från tolkningar av Marie “Queenie” Lyons bortglömda låt See and Don’t See från 1970 samt Frank Oceans mer samtida Lovecrimes, om nostalgi. Men ifjol släpptes Do to the Beast, deras första album på sexton år, och givetvis kretsar deras första Stockholmsspelning sedan återföreningen kring denna.

Debaser Strand är välfyllt när sextetten kliver på scen strax efter utsatt tid och inleder med albumets två öppningsspår, Parked Outside och Matamoros, följt av Gentlemen-spåret Fountain and Fairfax. Någon i publiken ropar ”I wanna fuck your body” och en leende Dulli svarar ”you can’t use my own words against me”. Men om det till en början är något ojämnt, är konsertens andra hälft helt förkrossande bra. Kontrasten från när Dulli sitter bakom ett elpiano och de utlösande gitarrerna i låtar som Royal Cream och My Enemy ger konserten en dynamik som det inte riktigt fanns utrymme för på de tidigare festivalspelningarna. Höjdpunkten är när Dulli sjunger Across 110th Street (RIP Bobby Womack) över episka avslutningsnumret Faded och en gång för alla visar att The Afghan Whigs i allra högsta grad lever i nuet — och har stått för ett av de senaste årens starkaste comebacker.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Strand, Do to the Beast, Strand, The Afghan Whigs

The Afghan Whigs till Sverige

29 oktober, 2014 by Redaktionen

afghan

– Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen, skrev vår recensent i sin recension av The Afghan Whigs comebackalbum Do to the Beast som släpptes tidigare i år.

Nu återvänder det återförenade Cincinatti-bandet till Sverige för två spelningar. Den 18 februari intar de scenen på Pustervik i Göteborg och dagen därpå kommer de till Strand i Stockholm. Så här står det i ett pressmeddelande:

”Med frontmannen Greg Dulli i täten slog The Afghan Whigs igenom i början på nittiotalet och räknas i dag som ett av nittiotalets bästa rockband med sin soulinfluerade rock. Efter att ha återförenats 2011 släppte de sitt nya album Do the Beast i våras och i februari kommer de äntligen till Sverige igen.

The Afghan Whigs bildades i Cincinatti 1986 och sin debutskiva Big Top Halloween två år senare. Efter att ha signat med legendariska indieetiketten Sub Pop släppte de uppföljaren Up In It 1990 och två år senare kom Congregation, som båda byggde upp en kultstatus kring bandet som ledde att de blev signade till majorbolaget Elektra. Deras riktiga genombrott kom året därpå med Gentleman, och under andra halvan av nittiotalet släppte de ytterligare två album innan de splittrades 2001. Det dröjde tio år, under vilka Greg Dulli hade en framgångsrik solokarriär i The Gutter Twins och The Twilight Singers, innan bandet återförenades 2011.

Efter en rad hyllade turnéer sedan återförening och med nya album Do the Beast, som möttes av lysande kritik när den släpptes, i ryggen återvänder The Afghan Whigs till Sverige för spelningar i Stockholm och Göteborg.”

Här kan du se bandets musikvideo till Algiers:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Do to the Beast, Pustervik, Strand, The Afghan Whigs

How to Dress Well till Stockholm

28 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

howto

Efter spelningen på Rondo i samband med årets Way Out West-festival står det nu klart att Tom Krell och hans How to Dress Well, vars tredje album What Is This Heart? släpptes tidigare i år, återvänder till Sverige redan i höst Den 10 november intar han Debaser Strand i Stockholm och så här skriver arrangörerna Luger i ett pressmeddelande:

”How to Dress Well uppmärksammades redan 2009 men det stora genombrottet kom i samband med debutalbumet ’Love Remains’ (2010). Hans karriär har gått spikrakt upp sen dess och det ändlösa hyllandet har fortsatt, år efter år. Lyckligtvis har detta utmynnat i fler fantastiska album och i juni följde han upp fjolårets hjärtskärande succé, ’Total Loss’, med sitt tredje mästerverk.

Allt Tom rör vid verkar bli till guld och albumet ’What Is This Heart?’ är inget undantag. Här fortsätter han att experimentera med trollbindande pop inlindad i lo-fi r&b. Han fortsätter att finslipa små detaljer i produktionen med ett gott sinne för mjuk synth och lågmäld reverb. Resultatet är hisnande och många kritiker anser det vara ett av årets bästa album. Det är unikt, tidlöst och i framkant för hur modern popmusik bör låta 2014. Hans återvändo är oerhört efterlängtad.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: How to Dress Well, Strand

J Mascis till Sverige i december

25 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

tiedtoastar

Den 25 augusti släpper Dinosaur Jr-frontmannen J Mascis sitt nya soloalbum Tied to a Star. I vinter kommer han till Sverige för två gig: den 17 december spelar han på Pustervik i Göteborg och den 19 december på Strand i Stockholm. Så här skriver arrangörerna Luger i ett pressmeddelande:

”Som ett säreget väsen på den alternativa rockscenen har J Mascis trollbundit både sin publik och kritiker i 25 år. Genom enkelt vackra, sköra sånger och geniala melodier fyllda av magiskt fingerfärdigt gitarrspel värdigt endast en sann trollkarl som på den lågmälda, akustiska solodebuten ’Several Shades of Why’, eller som låtskrivare, gitarrist, sångare i öronbedövande feedback, distortion och noise-monstret Dinosaur Jr.

Fenomenet J Mascis känns som en mäktig kraft, stilbildare och personlighet som funnits med sedan urtiden utan att någonsin förlora i närvaro, intensitet eller vitalitet. Den 25 augusti släpps uppföljaren till hyllade Sub Pop-solodebuten ’Several Shades of Why’, albumet ’Tide to a Star’, ett album som föregåtts av ljuvliga folkpoppärlan ’Every Morning’ och som är inspelat och producerat av Mascis och mixat av John Agnello (Kurt Vile, Phosphorescent).

Solo skapar J Mascis en förtrollad värld från skivornas underbart illustrerade omslag till musiken som kretsar kring Mascis och hans gitarr, backade på sina håll av av vänner som vänner som Ken Maiuri (Young@Heart Chorus), Pall Jenkins (Black Heart Procession), Mark Mulcahy (Miracle Legion) och Chan Marshall (Cat Power). Här finns drag av hippie-cowboy-kulturen runt Grateful Dead och CSN&Y men också brittiska folktrubadurer som Nick Drake och Richard Thompson men mest av allt är det den spännande fortsättningen i sagan om J Mascis.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Dinosaur Jr, J Mascis, Pustervik, Strand

Kulturbloggen möter Woman’s Hour

24 april, 2014 by Jonatan Södergren

womanshour

London-baserade kvartetten Woman’s Hour började spela ihop 2011 och det dröjde inte länge innan de började dra till sig uppmärksamhet. DIY Mag kallade dem till exempel ”the perfect 2011 indie guitar group” medan The Guardian beskrivit dem som framtidens Saint Etienne. Efter en paus släpptes tidigare i år Her Ghost — deras första singel på Secretly Canadian — och fullängdsdebuten Conversations förväntas släppas i juli. Kulturboggen mötte upp bandets frontfigur Fiona Burgess i samband med deras spelning som förband till Metronomy på Debaser Strand.

2011 släppte ni singeln Jenni, men sedan var det tyst tills att Our Love Has No Rhythm släpptes förra året. Kan du berätta lite om hur ni utvecklades under den perioden?

Släppet av Jenni och Human hände av en slump. Det var bara demos. Vi var ett helt nytt band och det var det första vi spelade in tillsammans. Vi spelade faktiskt in dem nio eller tio månader innan de ens släpptes. Vi giggade mycket och hade precis börjat skriva låtar ihop. Jag hade aldrig spelat i band tidigare, så för mig var det helt nytt. Även för de andra — som spelat i andra band tidigare — kändes det nog som en ny erfarenhet att samarbeta med tre nya människor.

Det var som en lek, då hade vi aldrig föreställt oss att vi skulle släppa något, bandet var bara en hobby. Vi repade ett par kvällar i veckan och gav några spelningar inför våra vänner. Sedan blev vi kontaktade av ett skivbolag som hade hört låtarna och ville ge ut dem. Plötsligt blev vi konfronterade med smicker, vi var så chockade och förvånade över att någon ville ge ut våra låtar att vi inte ens tänkte igenom det. Vi sade bara ”självklart”, så spelade de in den här videon med den här regissören och vi kände att vi inte hade någon inverkan. Vi sade ”visst, do it” men det kändes inte som ett medvetet val. Det var snarare en sidoeffekt av smickret.

Vi gav ut singlarna, men det var inte låtar utan demos. De borde inte ha släppts. Och sedan gjordes videon. Regissören hade gjort sin tolkning av låten som inte alls var den tolkning vi ville förmedla. Så vi förlorade kontrollen och som resultat av att vi förlorade kontrollen bestämde vi oss för att ta ett steg tillbaka och faktiskt återhämta kontrollen. Vi behövde klura ut vad vi skulle göra, vi behövde göra det privat.

Det är viktigt att känna någon slags stolthet och jag tror inte någon av oss kände stolthet över vad vi hade gjort. Vi var smickrade över att ett skivbolag kontaktade oss, men vi tyckte inte att låtarna representerade oss. Vi letade fortfarande efter vårt sound. Och eftersom de släpptes så långt senare — nästan ett år efter att vi hade skrivit dem — hade vi ju börjat skriva nya låtar. Så vi visste att det inte gav en sann bild av vår musik.

I början av 2012 bestämde vi oss bara för att ta en time-out, åtminstone tio månaders paus, och det var under den här perioden vi träffade vår producent Tom Morris. Vi klickade. Han förstod sig på oss och vi förstod oss på honom. Vi hade bokat studiotid i två dagar och jobbade på två låtar; Her Ghost och I Need You som utgör vår senaste singel. Det kändes naturligt att ge ut dem tillsammans eftersom vi skrev dem under de där två dagarna. Sedan har vi fortsatt jobba med Tom, han producerade albumet också.

Intressant att du nämnde det där med att tappa kontroll, era senaste släpp tycks ha en mer enhetlig estetik; musikvideos och artwork — det visuella ackompanjerar liksom musiken. Kan du berätta lite vad ni är ute efter visuellt?

När vi tog en time-out kände vi att vi behövde en bättre dialog kring allt vi skapade. Vi hade aldrig funderat över artworks när vi släppte vår första singel — vi hade ju aldrig ens föreställt oss att vi skulle släppa någonting — men det har kommit att bli mer än ett musikprojekt.

Personligen är jag intresserad av bildkonst, performance art och hur de båda kan höra ihop, så det skulle kännas som en missad möjlighet att inte utnyttja det och skapa något där det finns en koppling mellan det du hör och det du ser. Strax innan släppet av Our Love Has No Rhythm inledde vi ett samarbete med Oliver Chanarin och Adam Broomberg, två bildkonstnärer som jobbar mycket med fotografi. Anledningen till att vi valde att samarbeta med dem är att de använder sin konst för att problematisera kring olika frågor; de återanvänder foton de hittat för att ifrågasätta fotokonstens sociala makt.

När du tittar på något har det ett nominellt värde, men sedan kan du läsa av det på ett djupare plan, det kanske finns en historia bakom bilden som ger den en helt annan betydelse. För mig är det likadant med musik — musik kan ha så många olika betydelser för olika människor beroende på hur de väljer att tolka den. Så i princip samlade Adam och Oliver på sig massor av böcker och manualer. Mycket ”how to”-böcker; hur man försvarar sig själv, första hjälpen-handböcker, hur man tränar en chihuahua — du vet — alla dessa konstiga och underbara böcker med otroligt pedagogiskt bildspråk med syfte att undervisa, vägleda och utbilda. Vi märkte att de här pedagogiska faktiskt kan vara vackra om de tas ur sitt sammanhang. Det första vi gjorde var omslaget till Our Love Has No Rhythm med händerna som håller om varandra.

Är det samma motiv som till Conversations?

Nej, de liknar varandra men kommer från två helt olika böcker. Our Love Has No Rhythm är bara två händer som håller om varandra. Det var den bilden som startade den här serien. Den kommer från en bok om kvinnligt självförsvar från 80-talet, hela boken består av bilder på en kvinna och en kille med strumpbyxor över huvudet — en rätt skum bok — den visar hur kvinnor kan skydda sig från fysiskt och sexuellt angrepp.

Vi tog bara händerna som håller om varandra, men om du zoomar ut bilden så är det en man och en kvinna, och kvinnan skyddar sig själv från ett sexuellt övergrepp. Det ser ut som att bilden visar enighet och styrka, men om du zoomar ut visar det sig att det i själva verket handlar om motsatsen. Det startade den här serien av omslagsbilder.

Omslaget till Conversations kommer ursprungligen från en tjeckisk polishandbok. Det är en fantastisk bok från 50-talet. Den trycktes upp av den tjeckoslovakiska regeringen och innehåller några fantastiska bilder. Återigen ser det ut som att bilden föreställer enighet fast den är tagen från en försvarsbok. Jag gillar att alla våra singelomslag som lett fram till albumet har haft den här röda tråden. De kommer från olika böcker, men följer den här dialogen att man ska ifrågasätta vad man ser och hör. Till och med titeln Our Love Has No Rhythm kan tolkas på flera olika sätt, folk har kommit fram till oss och sagt både att låten är sorgsen och upplyftande. Det är viktigt att påminna oss själva att låtarna inte bara har en betydelse.

Det är som er cover på Dancing in the Dark, låten får en helt ny mening i era händer.

Ja, vi hade mycket roligt med det. Vi lade själva ut låten på internet, så hakade en universitetskompis på — och dagen efter mailade han mig och skrev ”titta vad jag har gjort”. Han är videoredigerare och på en dag hade an synkat ihop allting. Han drog ned tempot på originalet för att matcha, och vid ett tillfälle passar det ihop med beatet perfekt. Vi hade inte ens bett honom om det, han bara gjorde det. Jag älskar sådana happy accidents, när någonting bara händer.

Tidigare i år gav ni ut Her Ghost, ert första släpp på Secretly Canadian. Vad hade ni i åtanke när ni skrev låten, och hur kom ni i kontakt med Secretly Canadian?

När det gäller låten känner jag att musik är som vilken annan konstform. Varje konstnär har sin egen förklaring, vissa konstnärer gillar att skapa ett verk och berätta precis allt om dess ursprung — och det kan verkligen vara intressant — men ibland kan jag tycka att det är viktigt att kvarlämna något du som lyssnare får tolka som du vill.

Jag tror det kommer ifrån när jag var yngre och min mor brukade ta med mig på konstgallerier. Du vet all information som står intill konstverken, hon brukade aldrig läsa något av det. Hon gick bara in, absorberade allt, och först efter hon hade sett allting kanske hon kunde läsa om det. Jag gillar sättet hon alltid tog till sig saker innan någon förklarat för henne hur hon skulle ta till sig det. Vi har samma inställning till vår musik. Jag vill inte säga ”det här är vad låten handlar om”. En låt, precis som all annan konst, ska vara självförklarande. Men när det gäller hur den kom till så fick vi chansen att jobba med en producent som heter Tom Morris, vi gick in i studion och hade den här låten vi precis hade skrivit, och allt bara klickade.

Det där skiljer sig alltid, Conversations var en låt som gått igenom flera skepnader, men Her Ghost kom till väldigt naturligt och enkelt. I Need You skrevs under samma period. Det kändes som en början på någonting. Our Love Has No Rhythm var första låten vi kände representerade vårt sound, men det var med Her Ghost och I Need You som allt började falla på plats. Jag började känna mig mer säker i mitt skrivande.

Vi hade fört en diskussion med Secretly Canadian i ungefär ett år innan vi signade till dem. Det är ett stort beslut att ansluta sig till en skivbolag. För oss är det här en potentiell karriär, så vi var tvungna att känna att det var rätt drag. Vi ville inte skynda oss in i det. Vi såg engagemang från dem över ett år. När vi väl signade till dem hade alla på skivbolaget träffat oss och visat sin entusiasm — inte en entusiasm att förändra något, utan en entusiasm för vad vi gjorde. Det var huvudsaken, vi behövde vara säkra på att de plötsligt inte skulle be oss ändra på något, för vi har redan varit med om hur det känns att förlora kontrollen. Skivbolaget är där för att förse oss med nya möjligheter, inte tala om för oss vad vi handlar om och vad vi borde skapa.

Kan du berätta lite om er låtskrivarprocess? Finns det några särskilda ämnen ni brukar inspireras av?

Det känns fortfarande nytt för mig, jag är ingen skolad låtskrivare eller musiker. Det är svårt att peka ut exakt var en inspiration kommer ifrån. Hjärnan är abstrakt; ibland poppar en tanke upp i ditt huvud och du vet inte vad som inspirerade den tanken. Det är inte alltid självklart. För mig finns det ofta ett element av reflektion, flera av låtarna är ett sätt för mig att förstå mig på saker. När du skriver ner dina tankar — beskriver en känsla eller reflekterar över det förflutna — är det ett sätt att förstå.

Som i Her Ghost när du sjunger ”I’ve nothing to say to her ghost”?

Jag antar att vi har lärt oss mycket om oss själva i processen att skriva de här låtarna. Vi har lärt oss att vara sårbara. Albumet heter Conversations och jag antar att låtarna är sammanlänkade på något sätt… ibland kan det vara konversationer du vet att du borde ha, som du bara skjuter fram och skjuter fram, eller konversationer du har med dig själv — ibland känns det som att konversationerna jag har med mig själv är överväldigande. Dessutom handlar det om kommunikation och att erkänna för sig själv hur svårt det är att vara öppen. Hur lätt det är att försöka gömma sin sårbarhet och försvara sig själv. Självförsvar och allt, artworken binder verkligen ihop musiken på så sätt. Fast det behandlar bara fysiskt självförsvar, det känslomässiga kan skada dig minst lika mycket, och det nämns inte ens.

När det gäller låtskrivandet så är Woman’s Hour ett kollaborativt projekt. Vi har alla så olika approacher till musikskapandet, det finns ingen färdig mall, men ofta är det någon som kommer med en idé som vi sedan utgår från och bygger vidare på. Ofta bygger vi på och på tills vi tar ett steg tillbaka och ser efter vad som inte behöver vara kvar. Det är nästan som att bygga med klossar.

Vilken inverkan skulle du säga att er producent Tom Morris har haft på ert sound?

Vi har inte så mycket erfarenhet från att jobba med producenter, tidigare har vi bara jobbat med en handfull under korta tidsperioder. Tom är den enda personen vi har jobbat med på det här sättet. Det har alltid varit vår musik och Tom har aldrig försökt ändra på den, men han har definitivt en röst och den rösten är väldigt intuitiv — ibland uppmanar han oss att vara lite modigare. Om han känner av något kan han pusha oss och få oss att ta det där steget, om han känner att något inte stämmer kan han be oss att tänka på det och återvända när idéen är mer färdigformad.

Men processen är inte svart eller vit, det är mer suddigt än så. Det är inte som att det är Toms roll att göra det där och vår roll att göra det här. Allting går in i varandra, för han är så delaktig i projektet. Självklart har vi kommit med låtidéer utan honom, så när vi kommer till honom har vi redan gjort grundarbetet, men när vi väl börjar jobba med honom har han ett stort inflytande på vilken typ av musik vi skapar.

Du och din bror Will kommer ursprungligen från Kendal, eller hur? Kan du berätta lite om hur bandet grundades?

Vi bildade inte bandet förrän vi hade flyttat ifrån Kendal. Vi gav nyligen en spelning i Kendal och då påmindes jag plötsligt om hur osäker jag kan känna mig i en småstad. Jag hade bott i London i tre år och Will höll precis på att flytta dit när vi bildade bandet. Min bror har alltid hållit på med musik, han samarbetade mycket med en annan kille men det tog slut. Så en natt när vi satt på bussen hem pratade han om hur han ville starta något nytt, då sa jag att jag skulle vilja testa att sjunga. Det lät absurt, jag hade ju aldrig sjungit tidigare, men jag hade en känsla av att jag skulle vilja testa. Jag tror inte jag hade vågat säga det till någon annan än min bror, han skulle antingen börja skratta eller så fanns det en chans att han skulle ta mig seriöst. Vi två började jamma fram lite saker, jag antar att det blev någon slags eskapism, det är ju det som är det vackra med konst; det kan vara en befrielse från vardagens tristess.

Sedan visste Will att Nick också bodde i London, de brukade spela i olika band ihop när de var yngre, så han bjöd in honom att komma och spela bas med oss. Kort därpå bjöd jag också in Josh, som jag lärt känna genom en vän, att komma på våra rep. Det var väldigt avskalat med bara min röst, en trummaskin, min bror på gitarr och Nick på bas — vi behövde något drivande och jag visste att Josh spelade synth. Han har en examen i ljudlära, det är hans grej, och han hade alla de här hemmgjorda syntharna så jag tänkte att han skulle kunna bli en nyttig addering. När Jenni och Human släpptes hade Josh knappt gått med i bandet, så det är därför de känns som demos. De låtarna inkluderar inte Joshs inverkan på bandet.

Ett av de mest karaktäristiska elementen i ert sound är ju kombinationen av din röst och de elektroniska texturerna.

Exakt, det förändrade vårt sound från grunden, det var vad som hade saknats.

Jag läste att ni tog namnet Woman’s Hour efter ett radioprogram, men — kanske i synnerhet här i Sverige där vi har val senare i år och feminsismen är en av frågorna som får störst medieutrymme — det känns som att namnet kan ha en politisk laddning. Var det något ni hade i åtanke när ni valde bandnamn?

Radioprogrammet som heter Woman’s Hour är en möjlighet för kvinnors röster att bli hörda — ett sätt att uppmärksamma kvinnorna i samhället. Intervjuerna och konversationerna är designade utifrån ett tydligt feministiskt ställningstagande, anledningen till att programmet existerar är för att främja jämlikhet, så radioprogrammet kan definitivt kopplas till feminism.

När vi spelade in demos hade låtarna inga titlar — och vi behövde ju kalla dem någonting så min bror döpte dem efter olika radioprogram. När det sedan var dags för vår första spelning hade vi inget namn, vi hade bara lagt ut några låtar på MySpace och visste inte vad vi skulle kalla oss. Vi hade ingen låt som var döpt efter Woman’s Hour så vi gick på det. Namnet har inga medvetna associationer till feminismen, men vi har växt upp med att lyssna på Woman’s Hour och självklart är det viktigt att prata om jämställdhet. Det är intressant, vi har turen att få jobba med många kvinnor i musikbranschen, för tjugo år sedan hade det nog inte varit lika vanligt.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Conversations, Her Ghost, Metronomy, Strand, Woman's Hour

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 11
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Hösten 2023 öppnar konstmuseet Prins … Läs mer om Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Asteroid City Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Barracuda Queens Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Nightwish Medlemmar: Tuomas Holopainen … Läs mer om Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Sweden Rock Festival 30 år

På onsdag brakar det loss! Årets upplaga … Läs mer om Sweden Rock Festival 30 år

Dansmuseet 70 år

3 juni 2023 var det på dagen 70 år sedan … Läs mer om Dansmuseet 70 år

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Normal Betyg 3 Svensk biopremiär 3 juni … Läs mer om Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Jon … Läs mer om Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

The Boogeyman Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Spider-Man: Across The … Läs mer om Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in