Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms filmfestival

Filmrecension: Wuthering Heights

by

Titel: Wuthering Heights
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011

Baserad på den klassiska Emily Brontë-romanen med samma namn ger nu Fish Tank-regissören Andrea Arnold en respektfull tolkning av mycket hög kvalité. Men det är givetvis inte bara godset, med samma namn som filmen, som utgör filmens fond. Dels har vi flertalet intressanta personligheter, som verkligen får stiga fram och ta plats utan att tappa trovärdighet (utom i tal, språkbruket kan stundtals uppfattas som ganska.. modernt, för att vara en klassisk historieskildring), men också den ännu starkare gestaltade naturen. I ett nästan religiöst tillstånd gestaltar Andrea naturen med magiska vinklar och närgånget foto som inte lämnar mycket att önska. Man har alltså inte bara försökt fånga en tidsålder med kläder och tidigt bonde-uppförande utan med en mer tidstypisk naturalistisk världssyn. Resultatet är en konstnärlig tyngd för både öga och själ.

Till skillnad från sina författande syskon Charlotte och Anne skrev Emily med en vass svärta som återgivits med stor noggrannhet i denna film. Kärleksproblem, död och tillhörande ångest lyfts fram på ett mycket närgånget vis. Oftast bara med hjälp av en närbild på en hand som kramar om ett klädesplagg, dessa små detaljer som Andrea är speciallist på att utnyttja för att förstärka känslor och händelseförlopp på ett mer psykiskt plan.

När Andrea gestaltade Mia som med sina sociala problem både innanför och utanför hemmets gränser lämnades helt utan möjlighet att stanna upp och andas; överallt var hon utsatt för samhällets grymhet och detta smittade av sig på såväl publiken som kritikerna med en något speciell exakthet, dock mycket på grund utav den socialrealistiska känsla av beskhet Fish Tank lämnade efter sig. Och trots att det gör lite ont i kroppen när den färgade huvudpersonen Heathcliff (spelad av James Howson) blir nedslagen gång på gång och tvingas arbeta med ilska i kroppen är det ingenting som känns lika omstörtande inom en själv eftersom det inte finns någon länk till verkligheten som Andreas förra film. Vilket visserligen inte hindrar denna att vara en otroligt stark film, bara från att vara en lika lysande som hennes förra. Men å andra sidan är det rätt talande att det är det enda som finns att anmärka på i ett annars lysande verk som gör sig mer än rättvisa jämsides med årets Jane Eyre-filmatisering som gick upp på biograferna tidigare i höst.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Filmrecension: Någon annanstans i Sverige

by

Titel: Någon annanstans i Sverige
Betyg: 1
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 16 december 2011

Redan från första början, med de inledande bibliska talen, görs det klart för en att man kommer få besöka en ort av mindre karaktär. Vilket i sig är en rätt så givande tanke, rent innehållsmässigt. Men icke. Man gör nämligen ingenting mer med den formen, som att påvisa instängdhet eller grann(o)sämja. Trots att man pratar om en speciell samhörighet verkar alla vara frånskilda från varandra, utan någon speciell länk som binder dem samman. Ett mindre samhälle framstår här som en större ö där varje invånare bor långt ifrån varandra och talar olika språk. Det blir alltså rätt snabbt tydligt att regissören Kjell-Åke Andersson har haft ett stort svart hål i sin vision (och ironiskt nog läggs det ett helt svart pussel i filmen) och hur den skall gestaltas. Istället har man tyckts fokusera sig på den småroliga vardagshumorn som ändå väcker filmen till liv.

Handlingen är inte mycket att orda om. Några grupper människor gestaltas (halvdant), saker händer precis som det alltid gör när livet har sin gång och tillsist sammanstrålar de efter en serie händelser. Man knyter ihop allting i en snygg säck, enligt en säker mall, men gör knappast någon ”De ofrivilliga” av det. Verkar bara ha blundat och hoppats på det bästa, av en mindre krävande publik. Att man dessutom inte fått ut speciellt mycket ur sina skådespelare som Helena Bergström (som borde få pris för sämsta gråt-prestation i film någonsin), Mikael Persbrandt, Marie Richardson och Björn Bengtsson gör en förvånad. Det känns mer som man använt alla dessa stora namn som imponerande exteriör som ska locka publik, inte för sina nuvarande insatser utan för de som varit. De verkar liksom sova genom sina uppläsningar, för att vakna till några korta stunder då och då. Små, ointressanta, rörelser framåt. Ett i taget. Eller snarare fem steg bakåt, två steg fram. Hade betraktaren tillåtits backa undan lite kanske det hade liknat dans, men nu får publiken istället allting övertydligt presenterad och hela alltet inslängt i ansiktet.

Men på tal om humor och karaktärer, så finns det till råga på allt en konstig kuf som inte verkar ha någon större roll än att dyka upp på fel plats vid fel tidpunkt för att skapa ofrivillig humor. Få publiken att skratta lite till. Men inte med honom, utan åt. Helt avskärmad från filmens ö och övriga medborgare (så gott som, i alla fall, mot slutet ges han en motspelare) går han bara runt och lyssnar på musik. Har ingen annan roll än att bli utskrattad eftersom han är konstig med stort k. Men även om man under vissa stunder lägger tassen över ansiktet eftersom man skäms över att man ändå fnissar åt tokigheterna han hamnar i, är det inte bara svårt utan omöjligt att skaka av sig smaklösheten i att slänga med denna outsider just av denna anledning. Inte för att förstärka handlingen utan för att filmen tydligen behövde en clown. Så givet är ju att vi ska skratta åt någon som redan är utsatt i samhället, som står utanför norm och socialt accepterad plattform. Vilket känns som en mobbnings-mentalitet som snarare hör hemma på dagis, men som tyvärr följer med många vuxna människor upp i åldrarna. Till jobbet, och tillsist graven. Dit den här filmen bör ta sig utan att någonsin passera gå.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Filmrecension: Drive är äntligen här

by

Titel: Drive
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 18 november 2011

Från ett drogrusigt Köpenhamn i Pusher-trilogin till en stuntförare i Hollywood som inte bara jobbar i ett garage som reparatör utan även kör flyktbilar till kriminella som vill komma undan med sina byten; ja, nu har den danske regissören Nicolas Winding Refn verkligen visat att han hör hemma hos den enskilde kriminelle mannen som försöker ordna upp efter sig. Den här gången har han visserligen baserat sin film på en bok med samma namn från 2005 (skriven av James Sallis) men känns ändå hemmastadd i temat.

Rent estetiskt är det underförstått redan från första rutan att det handlar om en hyperestetiserad version av verkligheten. För det är nämligen inte bara handlingen som förflyttats från Danmark till staterna, utan även rent produktionsmässigt. Varje bildruta är som en reklambild i ett glossigt livsstilsmagasin. Tillsammans, i ett sammanhang, skapar de också spänning och trovärdiga personporträtt som är lika varierande som förutsägbara. Den trevliga mannen som ena stunden är på besök hos grannkvinnan, som helt plötsligt hotar mörda någon med en hammare i nästa.

Dialogen är mer än välfungerande, det finns till och med ett par utväxlingar som mycket väl kan gå till filmhistorien för sin råstyrka och funktionalitet. Det låter lika ärligt som tufft. Ändå så naturligt, okonstlat. Vilket man såklart kan säga om det mesta andra i filmen också. Varje situation känns vardaglig, men med en speciell nerv, även om det handlar om män som vill döda varandra för pengar. För den skickligheten besitter verkligen Refn, att han lyfter ned filmen så publiken inte bara betraktar den utan tillåts besöka dess värld. Just därför känns också våldet man använder sig utav så mycket starkare, för att det plötsligt blir så närvarande att man blir lätt illamående trots att det sällan blir speciellt grafiskt.

För dem som inväntat en modern heist-film som känns lika klassisk som nutida kan jag alltså konstatera att ni inte behöver vänta längre. Drive är äntligen här. Och tro mig när jag säger att den inte bara kommer köra omkull er, utan fullständigt banka in sin kaxiga överlägsenhet i era huvuden. Och ni kommer älska varje sekund utav det!

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om

Filmrecension: Ligg med mig

by

Titel: Ligg med mig
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, därefter svensk biopremiär den 9 december 2011

Med Fucking Åmål öppnade Lukas Moodysson upp dörrarna för svensk ungdomsfilm, speciellt med sin lika delar allvar och humor som tillsammans skapade trovärdiga karaktärer att relatera till. Sedan dess har det visserligen kommit en och en annan film som gått i samma fotspår, men aldrig nått upp till samma nivå. Nu är det dock dags att lämna över stafettpinnen till Norge, i och med denna komiska ungdomsskildring till Ligg med mig (originaltitel: Få meg på, for faen) som handlar om 15-åriga Alma som bor med sina ensamstående moder i en liten händelselös håla i inte så centrala Norge. Där går man i skolan, hänger på ungdomsgården för att festa och dricka öl. Röka går också bra. Hasch om man ska vara extra tuff. Invånarantalet är lågt och det blir lätt att man hamnar utanför om skitsnacket går emot en. Vilket det snabbt gör för Alma (spelad av Helene Bergsholm) efter en incident på en fest. Resan från ganska normal ungdomlig tjej till utfryst outsider går fort och är intensiv. Suget som uppstår i fallet drar även med tittaren.

Redan från första bildrutan slår man an den inte så lågmälda humoristiska tonen för filmen, och sedan blir det inte tråkigare. Tvärtom. Skämten är lika intensiva som stående. Och trots detta finns det faktiskt plats för en mer seriös ton också, även om den inte blir låst till någon jätteseriös formulering kring ungdomlig nyfikenhet kring sin egna sexualitet. Istället utforskas den via sexuella telefonlinjer som upprings så ofta att Alma blir tilltalad vid namn och får gratis bonussamtal i slutet av månaden, eller flertalet fantasier och dagdrömmar. Och det som är så slående med allt detta är inte att det är just en ungdom, utan en kvinnlig sådan. Som tillåts påvisa sin sexuella frustration utan att behöva skämmas, eller helt tvärtom fryses ut på grund utav den; för att den anses tabu trots övriga ungdomar på skolan säkerligen känner samma sak. Detta är väldigt långt ifrån den 1800-tals-fromhet kvinnor ofta porträtteras med, eller för den delen shoppingersättande Sex and the City-ladies som tillsist får krypa till korset och erkänna de vill ha fast förhållande trots att de nekat det medan de ”legat runt och haft roligt” ett tag. Här är känslorna lika stormandes, brinnande heta som osäkra. Passionerade men trevande. Som det oftast är i den naiva ungdomen.

Även om filmmusiken aldrig lär få samma betydelse för varken filmens succé eller bandens dito som tidigare nämnda Fucking Åmål där det (numer nedlagda) svenska bandet Broder Daniel inte bara lyfte filmen och dess känsla utan tilläts träda fram själva både inom filmens gränser men även utanför i än större utsträckning, så finns det ändå stunder då den verkligen lyser upp även här och förgyller helhetsupplevelsen.

Trots den välformulerade och beskrivande titeln är det faktiskt väldigt givet att filmen inte enbart handlar om sex, utan relationer över huvud taget. Vänskap och kärlek får också plats inom filmens ramar. Om att finnas där för de som behöver det. Eller våga erkänna sina brister och fel för att kunna få den man verkligen vill ha. För allting är inte av ondo i denna nedåtgående spiral. Fel begås och dumma situationer uppstår. Men genom att backa, skratta åt situationen och sedan komma tillbaka med full kraft skapas ett ljus och löfte om att det löser sig. Vilket är välbehövligt för ungdomar som kan uppleva tuffa perioder av de mest triviala händelser.

Om man slutligen ska göra ytterligare en liknelse till den svenska ungdomsfilmen, för att påvisa denna titels överlägsenhet, så är det lika enkelt som effektivt att kolla på filmernas slutknorrar där någonting extra roligt ska sägas för att få folk att skratta en sista gång och förhoppningsvis minnas filmen extra länge på grund utav den käcka slutklämmen. Till exempel har vi Fjorton suger och ketchup-flaskan men bleknar ändå i jämförelse med denna humoristiska guldklimp som det antagligen kommer gnistra om även här. För att den är lika rolig som smart som den är väldigt enkel i sin framställning för att passa en bredare målgrupp. Och i det här fallet är det absolut ingenting dåligt med det. Tvärtom. Eftersom vi alla gör dumma saker ibland, som man gör när man är kär…

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kulturbloggen tipsar inför Stockholms filmfestival

by

Onsdag den 9 november drar Stockholms filmfestival 2011 igång. Den stora öppningsfilmen är Tinker Tailor Soldier Spy, prisad film som bygger på John Le Carrés roman och är regisserad av svenske Tomas Alfredson med stora Hollywoodstjärnor i rollistan, som Gary Oldman, John Hurt, Ciarán Hinds, Colin Firth och Tom Hardy.

Som vanligt är det en enormt fullspäckad program med massor av intressanta filmer och givande seminarier och väntar.

Några av Kulturbloggens filmskribenter tipsar här om några filmer som vi inte tänker missa:

Linnea Amling:
Hysteria
Hysteria är nog den filmen jag sett mest fram emot av alla filmer. Filmen är baserad på den sanna historien om vibratorns uppkomst. Jag fnissar högt varje gång jag tittar på trailern. Filmens huvudpersoner spelas av sköna Maggie Gyllenhaal och hunkige Hugh Dancy. Så lås in pojkvännen och samla ihop tjejpolarna för att gå och titta på årets förmodligen bästa tjejfilm.
Beats, rhymes and life
Dokumentärfilm om Q-Tip från legendariska A tribe called quest. Som ett fan av gruppen har jag stora förväntnningar på denna film, efter den inställda konserten på Way out west i somras så har jag en Q-tip lucka i kroppen som behöver fyllas. I beskrivningen droppas namn som Common och Ludacris som några av kommentatorerna.
Invasion of alien bikini
En kvinnlig utomjording kommer till jorden för att hämta sperma och träffar en man med kyskhetslöfte. Jag är otroligt laddad på denna film, allt med den skriker blivande kultklassiker. Filmen är regisserad av sydkoreanske Young-Doo Oh.

 

Fredrik Gertz:
The Future (Miranda July)
Efter långfilmsdebuten ”Me and You and Everyone We Know” av Miranda July (som förövrigt vann priset för bästa regidebut på Stockholms Filmfestival 2005 och Camera d´Or på Filmfestivalen i Cannes samma år) kan man förvänta sig en vacker och käck film om intressanta människor. Ett par som ska adoptera en katt vid namn Paw-Paw får en livskris när de inser att deras tid rinner iväg. Resultatet? Internet kopplas ur, och når därmed både varandra och sin samtid! För nog har man kunnat läsa om att allt fler kopplar ned för att få kvalitetstid med nära och kära

Drive (Nicolas Wending Refn)
Den danske regissören som gett oss Pusher-trilogin och Bronson kommer nu med en mer internationell heist-film som är mycket emotsedd! Föraren, spelad av Ryan Gosling, hjälper rånare med flyktbil, men aldrig med något rån och vägrar att hålla i en pistol. Men när någonting går fruktansvärt fel tvingas han in i en lika fartfylld som våldsam karusell som lär skänka ett sug i magen på sin publik. När den recenserats utomlands har den kallats för ”den bästa Heist-filmen på mycket länge”. Och med tanke på det så kallade moderna utbudet tänkte vi inte missa chansen att ta reda på varför.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Tomas Alfredson)
Att gå från Killing-gänget och ”Låt den rätte komma in” till en internationellt hyllad spionthriller är ett mycket stort steg, som Tomas ändå verkar lyckas ta med bravur. Med lågmälda färger och förmodad spänning i varje scen kan det här mycket väl bli vinterns mesta spänningsfilm att sätta tänderna i.

Rosemari Södergren:
The Lady
Luc Bessons film om Aung San Suu Kyis oförtröttliga kamp mot diktaturen i Burma. Många världsartister, som U2, har uppmanat Burmas diktator att släppa Aung San Suu Kyu. I filmen får vi lära känna henne mycket närmare och får känna hennes svåra livsval där hon valde att stanna i Burma trots att hon har två söner i England och hennes man blev dödssjuk i cancer. Filmen är långt, drygt två timmar, men säkert värd varenda minut. Yeoh spelar huvudrollen och är porträttlik.

George Harrison: Living in the Material World
Martin Scorseses dokumentär om Beatlesmedlemmen George Harrison. Filmen är 208 minuter, men det är bara att ladda med inför den. I filmen får vi följa George Harrisons sökande efter musikens andliga mening. Genom rikt arkivmaterial, nya intervjuer och massvis med musik berättar Scorsese historien om mannen som inte enbart genom sina österländska influenser psykadeliserade världens största rockband, utan även låg bakom en av de första välgörenhetskonserterna.

Snön på Kilimanjaro
En av de vackraste filmerna om solidaritet, en film som ställer viktiga frågor om arbetarrörelsen och facket. Filmfestivalens tidning skriver: Inget hjärta i fransk filmbransch slår hårdare än Robert Guédiguian. Efter klassiker som ”Den lugna staden” är han tillbaka med ett nytt oemotståndligt utsnitt av livet i Marseilles hamnkvarter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,