Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival har fokus på brasiliansk film i år

by

trash

Stockholms filmfestival fyllr 25 år i år och det firar festivalen bland annat genom att starta ett samarbete med brasiliansk film, Cinema do Brasil.

Genom samarbetet med Cinema do Brasil kommer publiken att få se brasilianska filmer och få möjlighet att möta regissörerna.

Ett pressmeddelande berättar:
I samarbete med Cinema do Brasil kommer Stockholms filmfestival i år att visa sex brasilianska filmer – Obra, Praia do Futuro, Captive hearts, Trash, Almost Samba och The way he looks. Festivalpubliken kommer få möjlighet att möta några av regissörerna som kommer på besök för att presentera filmerna och svara på publikens frågor. Utöver de sex filmerna ovan, visas även en brasiliansk kortfilm, No Caminho dos Pés i sektionen iFestival.

– Det är med stor glädje vi presenterar ett större utbud av brasiliansk film på Stockholms filmfestival. Att vi dessutom kan erbjuda att publiken får möta ett flertal av regissörerna och för filmbranschen att knyta närmare kontakter med Brasilien är mycket tillfredställande, säger Git Scheynius, festivalchef

André Strum, Cinema do Brasil säger i en kommentar:
“Möjligheten att ha ett urval av brasilianska filmer på Stockholms filmfestival är ett fantastiskt tillfälle att visa nya produktioner till en ny och medveten publik. Festivalen har en tradition av att presentera nya talanger som sedan blir internationella stjärnor.”

Stockholms filmfestival kommer även göra ett samarbete med den brasilianska konstnären Laura Lima. I Cinema Shadow skapar hon en unik och magisk situation där en långfilm spelas in och samtidigt visas i realtid på en biograf. När inspelningen är färdig försvinner också möjligheten att se filmen. Verket tar sin början i Stockholm och slutar 8 timmar senare på stranden Praia do Diablo, ”Djävulsstranden”, i Rio deJaneiro.

Här finns mer information om Cinema Shadow.

Filmrecension: Ceasar måste dö

by

Ceasar måste dö
Betyg: 4
Visas under Stockholm Filmfestival, 7-18 november

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Ceasar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Filmrecension: Caesar måste dö

by

Caesar måste dö
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär 7 december

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Caesar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

The We and the I – En studie I rullande gruppdynamik

by

The We and the I
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär den 14 december

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Michel Gondry. Det går från poetiska dagdrömmar insvepta i cellofan till halvtöntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny överraskning. Trots det kan man alltid lita på att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. Kärleken till det barnsligt analoga kan han omöjligen släppa, och det är också det som gör hans filmer så speciella. Även i hans nya The We and the I blir detta tydligt. Överraskningen denna gång är emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hjälp av ett gäng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig själva. Platsen är en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever på väg hem till sina sommarlov. Handlingen är diffus. Det är en iakttagelse av ett myller som sakta finfördelas i små konkreta bitar av kött och blod. Hierarkin är tydlig, men också bräcklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad på och under den tid som bussen rullar hinner många olika omstruktureringar av makten ske.

Filmen är delvis improviserad vilket känns som det enda sättet att göra den här sortens film på. Jag sitter inte och funderar över trovärdigheten i det jag ser och hör utan glömmer snarare stundtals bort att det är en spelfilm jag tittar på. Jag följer bara spänt med i de snabba, hårda replikväxlingarna.

Jag förvånas över hur framgångsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. För det är vad det är. Ett experiment, en undersökning. En nyfiken näsa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i rörelse. Även om filmen tar upp allvarsamma teman så slås jag främst av hur entusiastiskt utforskande den är. Det är dessutom imponerande att se hur Gondry, på ett ytterst varsamt sätt, har handskats med historien så att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Trådar lämnas lösa, men alltid för att senare plockas upp igen. När filmen är slut har jag en känsla av att någon berättat något viktigt för mig, men jag kan inte säga vad det är. Det är helt enkelt något som jag vet nu, som jag inte visste innan. Något tyst och osynligt som har flyttat in.

Text: Josefina Linde

Oslo 31 augusti av Joachim Trier vann Bronshästen på Stockholms filmfestival, hurra hurra

by

Joachim Trier, som Kulturbloggen intervjuade under filmfestivalen, vann det stora festivalpriset Bronshästen för sin film ”Oslo 31 augusti”.

Stockholms filmfestival berättar i ett pressmeddelande:
Efter ett otroligt starkt startfält har juryn nu gjort sina val och presenterar vinnarna vid den 22:a upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den 7,3 kilo tunga Bronshästen för bästa film går till ett generationsporträtt perfekt tecknat med intelligent dialog, fantastiskt foto och enastående skådespeleri.

Kulturbloggens filmskribent Fredrik Gertz var på plats under prisutdelningen och berättar mer om alla prisade filmer:

Jameson iFestival
Little Theatres: Homage To The Mineral Of Cabbage av Stephanie Dudley

Silver Audience Award
50/50 av Jonathan Levine
Detta starka dramat om livet med cancer, stark vänskap och relationer överlag som centrala teman röstades fram av festivalbesökarna som årets film. Vilket kanske inte är så konstigt. Rörande drama med utströdd komik lyfter filmen flera snäpp, och det vore inte alls konstigt om filmen även ror hem en Oscar eller två vid nästa gala.

L’Oréal Paris Rising Star: Malin Buska
Medverkande i den nya svenska storfilmen Happy End (som jag själv gav betyget 5/5 när det begav sig) visade Malin Buska att hon är ett nytt stjärnskott att räkna med. Förhoppningvis leder den rollen och detta pris till flera stora roller för henne personligen.

Stockholm Film Fond: Förvaret av Lisa Aschan
Inför denna års upplaga av filmfestivalen satte man upp en ny kategori, enbart för kvinnor mer tänkt som ett stipendie där vinnaren får en stor summa pengar för att kunna slutföra sin film och säkerställa dess distribution. Först ut som vinnare blev regissören till storfilmen Apflickorna som hade premiär tidigare i år, Lisa Aschan. Juryns motivering löd: ”En modig och originell vision för en gränsöverskridande och brännande aktuell film som bara måste göras nu, nu, nu!”. Filmen kommer få premiär vid nästa års upplaga av Stockholms Filmfestival!

1km film-stipendiet: Tvillingen av Gustav Danielsson
Bland tio nominerade kortfilmer blev tillsist Tvillingen utsedd till vinnaren, med motiveringen: ”För ett högst unikt regissörskap som i såväl text som bild väver samman surrealism, filosofi, teknisk briljans och värme med egensinniga karaktärer. Trots ett tydligt släktskap med den egna konstnärliga skolan, uppvisar regissören en egen stark och djupt originell röst på den högsta internationella nivån.”

Fipresci – The International Film Critics Prize for Best Film: Tinker, Tailor, Soldier, Spy av Tomas Alfredson
Med ett något oväntat steg från vampyr-inspirerad ungdomsfilm till en internationell spionthriller med 1970-talsestetik lyckades man charma de internationella kritikerna. Filmen har bland annat kallats för ett ”klaustrofobiskt mästerverk” men för mig personligen är det mer yta än innehåll. Bland annat lyckades man inte ens rucka på ytspänningen och lät både intrigen och dess spänning gå förlorad. Slutresultatet blev halvintressant.

Telia Film Awards: Silver Tounges av Simon Arthur
Telia bidrar med sin kulturgärning att lägga årets vinnare Silver Tounges på Telia On Demand och därför göra den tillgänglig för en större publik, och man gav motiveringen: ”För en svårfångad och tekniskt driven studie av det mänskliga psyket. Med Claude Chabrol, Alfred Hitchcock och en ung Martin Scorsese som tänkbara samtalspartners, närmar sig Silver Tongues vardagens futtighet med en rad icke-triviala frågor i gränslandet mellan spelteori och beteendevetenskap. Resultatet är en film som gör oss både lyckliga och djupt oroade.”

Bästa kortfilm, Beast av Attila Till
För att göra skillnad på stipendie och bästa kortfilm-priset ges det förstnämnda ut i en egen kategori, 1km film. Det här är någonting helt annat, någonting mer. Och vinnaren Beast är definitivt det. Motiveringen löd: ”Med en utsökt användning av panoramatagningar tar den här filmen oss till en miljö där vår tids slaveri exponeras. Det är ett brutalt porträtt av en patriark som faller isär, och lämnar publiken med den kvardröjande frågan: vem är odjuret – slaven eller hans herre?”

Bästa manus och musik: Vad gör vi nu?
Två kategorier, en vinnarfilm. Såväl musik som manus greppade tag i juryn och engagerade. Motiveringen för musiken löd: ”Precis som filmen i sin helhet är styrkan i musiken att den med säker hand lyckas kombinera underhållning med innehåll, det lättillgängliga med det tunga, och drama med musikal.” medan motiveringen för bästa manus löd: ”Den här filmen lyckas på ett osentimentalt sätt att engagera oss i karaktärernas öden och konsekvenserna av att leva med olikheter. Filmen får oss att skratta, att gråta och att på ett humoristiskt sätt fråga oss ”Skulle krig finnas om kvinnor styrde världen?””

Bästa foto: Jakob Ihre för Oslo 31 augusti
Här vann ett ganska mörkt och samtidigt närgånget och vardagligt foto av svensken Jakob Ihre som förstärkte den redan mörka filmen med ett allvarligt ämne. Nära sammansvetsade bildades en vacker helhet.

Bästa regidebut: Tyrannasaur av Paddy Considine
Juryns motivering: ”De fantastiska skådespelarprestationerna i denna film tar oss in i en rå och smärtsam verklighet där vreden möter sårbarheten och tillsammans försöker hitta ett lugn och en försoning. Regissören visar ett moget och skickligt hantverk genom hela filmen som gör att vi vill se mer från honom.”

Bästa skådespelare: Sergei Borisov i Twilligt Portrait
Juryns motivering: ”Vi vill hedra en man som genom sin insats lyckas visa på sitt samhälles allra innersta mörka rum. Med hjälp av en fantastisk regissör lyfter han det realistiska skådespeleriet till en ny dimension.”

Bästa skådespelerska: Yohanna Idha i Katinkas kalas
Som den enda fasta punkten i en oas av öar av osäkra personligheter bidrar Linda, spelad av Yohanna Idha i Katinkas kalas, med både humor och dramatik. Men en sak är säker: hon vet var hon har sig själv, och känner aldrig behov av att passa in i någon mall likt de andra. Hennes karaktär var huggen i berg. Och juryn verkar hålla med mig i sin motivering: ”För ett gripande och fängslande porträtt av en vild och något naiv kvinna som, under loppet av en natt, blir måltavla för hån och förlöjligande av en grupp hipsters med otillfredsställda ambitioner och brustna drömmar.Den här skådespelerskan lyckas leverera även de taffligaste banaliteter med en perfekt balans av ärlighet och komisk timing och låter därmed inte för en sekund sin karaktär bli till ett offer.”

Medverkande i den nya svenska storfilmen Happy End (som jag själv gav betyget 5/5 när det begav sig) visade Malin Buska att hon är ett nytt stjärnskott att räkna med. Förhoppningvis leder den rollen och detta pris till flera stora roller för henne personligen.


Bästa foto Jakob Ihre för Oslo 31 augusti
Här vann ett ganska mörkt och samtidigt närgånget och vardagligt foto av svensken Jakob Ihre som förstärkte den redan mörka filmen med ett allvarligt ämne. Nära sammansvetsade bildades en vacker helhet.

Bästa regidebut: Tyrannasaur av Paddy Considine
Juryns motivering: ”De fantastiska skådespelarprestationerna i denna film tar oss in i en rå och smärtsam verklighet där vreden möter sårbarheten och tillsammans försöker hitta ett lugn och en försoning. Regissören visar ett moget och skickligt hantverk genom hela filmen som gör att vi vill se mer från honom.”

Bästa skådespelare: Sergei Borisov i Twilligt Portrait
Juryns motivering: ”Vi vill hedra en man som genom sin insats lyckas visa på sitt samhälles allra innersta mörka rum. Med hjälp av en fantastisk regissör lyfter han det realistiska skådespeleriet till en ny dimension.”

 

Bästa film Oslo 31 augusti av Joachim Trier
Det var alltså inte bara fotot som imponerade på sin publik och juryn, utan även helheten. Med sin gestaltning av sitt egna Oslo men även en brutal ärlig gestaltning om ett drogberoende som inte bara tar vår huvudperson i besittning utan främst hans vänner och bekanta som inte känner tillit till honom längre. Systern vill knappt veta av honom. Och det känns. Men framförallt visar det på en destruktion som gnager i flera led, vilket påvisas på ett lika sorgligt som fint och underfundigt sätt. Och juryns motivering för årets film löd: ”I den här filmen lär vi känna mannen som hade alla förutsättningar i en fantastisk värld men misslyckades med att göra något av det. Det är en karaktär som är obekvämt ärlig; både mot sig själv och verkligheten omkring honom. Intelligent dialog med en underliggande humor, fantastiskt foto och enastående skådespeleri gör den här filmen till ett perfekt porträtt av regissörens egen generation.”

Text: Fredrik Gertz

Här är Kulturbloggens recension av Oslo 31 augusti.
Här är Kulturbloggens intervju med Joachim Trier.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , ,