Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms filmfestival

Lanthimos The Favourite avslutar årets Stockholms internationella filmfestival

by

Olivia Colman och Rachel Weisz. Foto: Fox Searchlight

Yorgos Lanthimos senaste film The Favourite blir årets avslutningsfilm på Stockholms filmfestival 2018. Filmen blev nyligen tvåfaldigt prisbelönt på filmfestivalen i Venedig och kommer under Stockholms filmfestival ha chans att vinna FIPRESCI-priset för Bästa film.

Ett pressmeddelande:
Den grekiska regissören Yorgos Lanthimos fick sitt stora genombrott med filmen Dogtooth (2009) som gav honom Bronshästen för Bästa film på Stockholms internationella filmfestival. 2015 fick han sin andra Bronshäst när han tilldelades Stockholm Visionary Award i samband med Sverigepremiären av The Lobster.

Nu är Lanthimos tillbaka med den mörka komedin The Favourite med Olivia Colman, Rachel Weisz och Emma Stone i huvudrollerna. Filmen har redan tagit hem Juryns stora pris i Venedig samt Volpipokalen för bästa kvinnliga skådespelare till Olivia Colman för hennes rollprestation som den dysfunktionella drottningen Anne av Storbritannien.

Filmen utspelar sig i England under tidigt 1700-tal där drottningen Anne styr med stor hjälp av sin nära väninna Sarah. När den charmerande Abigail blir ny tjänare på slottet uppstår en bitter rivalitet mellan henne och Sarah – om vem som är drottningens favorit.

The Favourite har Sverigepremiär på Stockholms filmfestival lördag 17 november kl. 21.00 på biograf Skandia i Stockholm.

Filmen visas i sektionen Open Zone där internationella filmkritikerförbundet FIPRESCI väljer ut vinnaren av FIPRESCI-priset för Bästa film.

Filmskaparen Mohammad Rasoulof tillåts inte lämna Iran – skriv under här

by

Mohammad Rasoulof

Den hyllade iranske filmskaparen Mohammad Rasoulof har sedan 16 september nekats utresa från Iran och kan därför inte komma till Stockholms Filmfestival och presentera sin regimkritiska film A Man with Intrigity.

Tidigare i år återvände regissören Mohammad Rasoulof till Iran med sin senaste prisbelönta film A Man with Intrigity. Filmen visas även på Stockholms filmfestival i höst, i kategorin Open Zone, och Mohammad Rasoulof har med det blivit inbjuden till festivalen för att presentera den. Den 16 september fick han sitt pass konfiskerat på Teherans flygplats och har sedan dess blivit förhörd av iranska underrättelsetjänsten flera gånger. Om iranska myndigheter väljer att gå vidare med anklagelserna riskerar han att få upp till sex års fängelse.

Detta är inte första gången Rasoulof utsätts för denna typ av behandling. I november 2013 visades hans film Manuscripts don’t burn på Stockholms filmfestival och festivalen bjöd även då in regissören till Stockholm. Rasoulof nekades att besöka festivalen av iranska myndigheter då han blivit fråntagen sitt pass under liknande omständigheter. Stockholm filmfestivals gästande internationella och svenska regissörer valde då att samlas för en manifestation för det fria ordet och för att stödja Rasoulofs sak. Denna och flera andra aktioner ledde till att Rasoulof slutligen tilläts lämna Iran.

Då Rasoulof nu återigen utsätts för samma överträdelse av sina mänskliga rättigheter som 2013 vill Stockholms filmfestival uppmärksamma, och även ställa sig bakom, en namninsamling startad av den franska producenten Michèle Halberstadt med syfte att få Mohammad Rasoulof frigiven.

– Vi är tacksamma för att Stockholms internationella filmfestival kan användas som plattform för att stödja konstnärer och yttrandefrihet, oavsett var i världen dessa konstnärer verkar, säger Git Scheynius, festivalchef.

Om du vill stödja kampen för fri konst och hjälpa till att få Mohammad Rasoulof frigiven, går det att skriva under namninsamlingen här.

Mohammed Rasoulofs film A Man with Intrigity visas:

10 nov – 20:00 på Zita 1
11 nov – 13:00 på Saga 2
18 nov – 20:00 på Zita 1

Du kan se filmer från Stockholms filmfestival via filmtjänsten Plejmo

by

thegreasystrangler

Stockholms filmfestival startar 9 november 2016. För de som inte har möjlighet att komma till huvudstaden under festivalveckan erbjuds Festival on Demand – ett samarbete mellan Stockholms internationella filmfestival och Plejmo. Festival on Demand ger möjlighet att exklusivt se ett urval filmer från festivalen samtidigt som de visas på biograferna.

Ett pressmeddelande berättar mer:
I somras presenterades filmtjänsten Plejmo som ny huvudsponsor för Stockholms filmfestival. Plejmo är en digital filmtjänst som visar film via dator, surfplatta eller Smart-TV .

Nu erbjuder Plejmo och Stockholms filmfestival alla som inte har möjlighet att komma på festivalen tjänsten Festival on Demand, ett smidigt sätt att nå ut i hela landet med kvalitetsfilm. I samarbete med NonStop Entertainment har tre festivalfilmer valts ut och finns tillgängliga på Plejmo exklusivt samtidigt som filmerna visas på Stockholms filmfestival.

– Vi vill ge fler chansen att se utvalda filmer från festivalen genom att föra festivalen utanför Stockholmsregionen. Samtidigt vill vi erbjuda våra kunder en digital festivalupplevelse och ge dem tillgång till kvalitetsfilmer från festivalen, säger Mathias Eglund, Chief Sales & Marketing på Plejmo.

De tre filmerna som visas i år den redan kultfilmsförklarade The Greasy Strangler om en far och son-relation som börjar kantas av trubbel när männen förälskar sig i samma kvinna, Swiss Army Man som sedan premiären på Sundance filmfestival har varit en av årets mest omtalade filmer med Paul Dano och Daniel Radcliffe i oväntade roller och dokumentären Kate Plays Christine där skådespelaren Kate Lynn Sheil sätter sig in i den verkliga karaktären Christine Chubbuck, reportern som begick självmord under en tv-sändning på 1970-talet.

The Greasy Strangler (2016), Jim Hosking, USA, 93 min.
Swiss Army Man (2016), Dan Kwan, Daniel Scheinert, USA, 97 min.
Kate Plays Christine (2016), Robert Greene, USA, 112 min.
Hearts of Darkness (1991), Fax Bahr, USA, 96 min.

The Greasy Strangler och Kate Plays Christine finns tillgängliga på Plejmo mellan 9 november och 20 november. Swiss Army Man finns tillgänglig på Plejmo mellan 9 november och 15 november.

Stockholms filmfestival: This is England-skådespelarna om 90-talet, ravefester och The Stone Roses

by

england2

Nästan tio år har gått sedan vi först lärde känna Shaun, Milky och de andra vilsna arbetarklassungdomarna i Shane Meadows mästerverk This is England som utspelar sig 1983. Sedan dess har det hunnit komma ytterligare tre miniserier, den senaste – som utspelar sig 1990 och har svensk premiär på Stockholms filmfestival – går att streama i sin helhet via C More från och med den 1 december. Kulturbloggen träffade Thomas Turgoose (Shaun) och Andrew Shim (Milky) på Hotel Kungsträdgården.

Efter att ha spelat de här karaktärerna i så många år, känns det som att ni utvecklats med dem?

Andrew: Vi har gjort det här i tio år nu och det har gått upp och ner med våra känslor, men det har varit en fantastisk resa att få vara del av eftersom vi känt varandra så länge.

Thomas: Det är aldrig trist att gå till jobbet.

Andrew: Det är konstigt, det är det enklaste men samtidigt svåraste jobbet du kan ha. Det är enkelt eftersom vi gjort det så länge och känner karaktärerna så väl. När Milky eller Shaun reagerar på något så är våra egna personligheter sammanflätade med dem. Men samtidigt är det svårt, för vissa scener är hemska och svåra.

Känns det som att karaktärerna har utvecklats i takt med att era egna liv har förändrats?

Andrew: Jag säger nog nej, eftersom det är ett sånt avstånd mellan tiden filmerna utspelar sig i och tiden vi lever i. Vi spelar in något som utspelar sig 1990, men vi lever 2015. Våra privatliv utvecklas inte i samma takt som de gör på kamera. Så vi måste göra vår research.

En av de bästa sakerna med This is England är just att den lyfter fram populärkultur från olika tidsepoker. Nu har serien kommit till 90-talet, och Shane Meadows har tidigare gjort dokumentären om The Stone Roses. Är detta en tidsera han är särskilt förtjust i?

Thomas: Shane har alltid varit ett stort Roses-fan. Det var en vändpunkt i hans liv; när han testade E för första gången, modet och musiken som kom. Han har sagt att det är den här han har sett fram emot mest, och att kunna få med The Stone Roses var fantastiskt. De är Shanes barndomsidoler, så det måste vara stort för honom. Och Ian Brown och grabbarna är stora This is England-fans, så det var ömsesidigt.

Vad tycker ni själva om den tidseran?

Thomas: Jag föddes inte förrän 1992, men det var som att jag fick uppleva allt när vi filmade. Det var så verkligt. När vi filmade ett rave så satte vi på 90-talsmusik, satte på oss kläderna och blev fulla. Det var som att vara med om 90-talet på riktigt. Vi klev in i en tidsmaskin i sex veckor när vi filmade, sedan återvände vi till verkligheten. Det är bra att kunna gå fram och tillbaka.

Vart tror ni att era karaktärer skulle befinna sig som de existerade 2015?

Thomas: Shaun skulle fortfarande bo hemma. Han skulle bo hos sin mamma, klaga och inte betala hyran.

Andrew: Milky…

Thomas: …skulle ha trehundra barn över hela världen.

Andrew: [Skratt] Han skulle definitivt ha fler barn, utan tvekan.

Thomas: Kanske med Shauns mamma.

Andrew: Han skulle antagligen köra en BMW eller en Mercedes. Var tror du Woody skulle göra? Jobba på en fabrik?

Thomas: Han skulle jobba i en 02-butik.

Andrew: Ja, Woody skulle jobba i en 02- eller Vodafone-butik. Lol skulle fortfarande vara en låst kvinna. Harvey skulle vara i fängelset.

Thomas: …eller död.

Andrew: Smell skulle vara inlagd på ett mentalsjukhuset.

Thomas: Definitivt, och jaga djävulen.

Andrew: Vilka andra är det? Kelly, vad skulle hon göra? Hon skulle antagligen vara heroinmissbrukare.

Thomas: Så där har du This is England 2015. Vi har precis skrivit den åt Shane.

Vilka planer har ni härnäst?

Thomas: Jag har ett par jobb uppradade nästa år vilket är skönt att veta. Jag har julen ledigt för att bosätta mig. Jag och tjejen har precis skaffat vårt första hus, så vi har vår första jul gör oss själva. Därefter direkt tillbaka till filmandet. Jag vill fortsätta kunna göra det jag älskar.

Andrew: Jag är ledig över jul och börjar filma en ny film den andra veckan i januari. Och så är det några andra jobb på gång i början av året. Jag ska börja köra motorcykel igen nästa år. Jag har inte tävlat på några år, men nu har jag blivit sponsrad med ett par motorcyklar som jag ska tävla med.

Foto: Emma Andersson

Filmrecension: Carol

by

carol

Carol
Betyg: 4
Visas på Stockholms filmfestival, ordinarie biopremiär 25 december

Cate Blanchett och Rooney Mara imponerar i en av årets snyggaste filmer. Carol, som bygger på Patricia Highsmiths när den skrevs kontroversiella roman The Price of Salt, handlar om en omöjlig kärlekshistoria där de lika stilistiska som konservativa miljöerna från 50-talets New York ständigt gör sig påminda.

I filmens öppningsscen ser vi en charmig man med hatt kliva in på en bar i typisk 50-talsstil. Du tror att han ska spela en viktig roll i berättelsen, men så zoomas kameran ut och vi får se två enigmatiska, men ack så uttrycksfulla kvinnor sitta vid ett bord. Vi vet ännu inte vad som har hänt mellan dem, men likt en tavla väcker bara bildsekvenserna i sig så många tankar.

Therese, som spelas av Rooney Mara, har precis flyttat till Manhattan. Hon är ung och osäker på vad hon vill göra av sitt liv. Hon låter sig ofta ryckas med i andra personers infall, så det är ofta svårt att avgöra vad som försiggår i hennes huvud. Men hennes karaktär växer på en allteftersom, det står snart klart att hon har mycket djup och är på väg att blomma ut till en ny människa. Kanske gör Mara sin bästa rollprestation hittills.

Hon bor med sin pojkvän som vill resa iväg till Europa, och drömmer om att bli fotograf. För att ha råd med hyran jobbar hon extra som ett butiksbiträde. Några dagar innan jul kommer Carol, som spelas av Cate Blanchett, in för att köpa en present till sin dotter. De träffas bara kort, men kan inte sluta tänka på varandra.

Carol, å andra sidan, håller på att skilja sig med sin man och kämpar för att få behålla vårdnaden för sitt barn. Precis som i Blue Jasmine passar Cate Blanchett perfekt i rollen som en trasig kvinna från de högre samhällsklasserna. När de inleder en relation äventyrar de båda liven de levt fram tills dess.

I en av förra årets filmfestivals starkaste filmer, Wild, fick vi se Reese Witherspoon i rollen som resande kvinna. I år är det Cate Blanchetts tur; i Carol flyr hon undan ett konservativt samhälles dömande blickar. Men filmen blir aldrig kontroversiell för sakens skull, utan har en fängslande berättelse med bra rollprestationer (jag skulle inte bli förvånad om både Cate Blanchett och Rooney Mara får Oscars-nomineringar för bästa huvudroll), snyggt foto och 50-talsmiljöer att förlora sig i. En kul bonus är att även Sleater-Kinneys Carrie Brownstein, som just nu är aktuell med sin memoar Hunger Makes Me a Modern Girl, gör ett kort gästspel.