Stockholms filmfestival

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom ”Om Eli” var enastående är ”Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill ”söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I ”Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.

Girls of the sun
Betyg: 4
Regissör: Eva Husson
Visas på Stockholms filmfestival

I den franska filmen Girls of the sun (Les filles du soleil) skickas vi till ett Kurdistan i brinnande inferno. Tillsammans med den franska, enögda krigskorrespondenten Mathilde tas vi med på en helikopterfärd från Turkiet rakt in i Islamiska Statens helvete, där en kvinnlig bataljon bestående av tidigare IS-tillfångatagna håller ställningarna i periferin av en stadskärna nu kontrollerad av den mordiska terrorsekten.

Den katastrofsökande Mathilde anländer med samma helikopter som de sista journalisterna på plats använder för att ta sig därifrån, när hennes skjuts har lämnat igen är även luftvägen totalt avskuren. Hon är fast med de kvinnliga Peshmergakrigarna som vakar över aktiviteten i staden, ledda av den karismatiska Bahar (Golshifteh Farahani) – en tidigare advokat i trettioårsåldern som talar flytande franska efter att ha studerat i Frankrike. Det är med Bahar Mathilde kan kommunicera, hon frågar henne om hon saknar att arbeta som advokat. ”Det är inte det jag saknar”, svarar Bahar.

Hennes svar följs av en tillbakablick på sitt liv i staden nedanför henne med sin man och deras son. Samma stad hon nu riktar en Kalashnikov mot. Men den Bahar som nu visas på skärmen håller inte i något vapen; hon sitter i kavaj vid en stol och ler åt sonen som säger att han hellre vill läsa än att vara med sina vänner. I fina kläder går de på födelsedagskalas. På kvällarna sover de i sängen alla tre; hon, hennes man och sonen. Denna berättarteknik kommer sedan att användas i resten av filmen.

Varvat med nuets bilder av kvinnor i uniform och med vapen i händerna visas hur IS tar över staden, skjuter männen och fraktar kvinnorna i buss för att därefter bli sålda till diverse invånare i ”Kalifatet”, för att hållas som sexslavar. Historien berättas med kraft: och jag blir totalt slagen av det fullständigt paradoxala av kvinnor som i ena scenen är fullkomligt undergivna, förslavade och utlämnade åt dessa rentav djävulska mäns våld – för att i nästa med vapen i hand och till gälla krigstjut attackera sina demoner snarare än att ta sig långt därifrån.

Girls of the sun är en film som berör på djupet. Med ett fantastiskt foto visas de närmast oförståeliga fasorna från detta avlägsna krig, men också det mod och den styrka som föds mitt ibland dem. Det är kanske just detta som får den att beröra mig med sådan kraft, dessa paradoxer: förskräckelse och skönhet – förödelse och kraft som spirar upp ur askan. Golshifteh Farahani står för en enastående skådespelarinsats som den beundransvärda Bahar – som leder sin bataljon i frontlinjen för de kurdiska styrkorna mot samma terrorsekt som hon själv lyckades fly ifrån. Scenerna är rörande: kvinnor i kamouflerade uniformer med AK47or i händerna som dansar och sjunger, som flätar varandras hår om morgnarna och som springer rakt mot döden istället för vända åt motsatt håll.

Girls of the sun är en film som trots sin nominering till Guldpalmen på Cannes i somras, fullständigt har drunknat i mediebruset kring filmer som Birds of Passage, Cold War och Jesus på årets filmfestival i Stockholm. Och det finns visserligen brister, som när Bahar envisas med att avfyra sin Kalashnikov med vänsterhanden greppande om magasinet eller när Mathildes utläggande monolog i filmens slut blir för lång. Men allt detta förlåter man och det blir i slutändan ovidkommande när de sätts mot de starka känslor och den skönhet som Eva Husson lyckas frammana. Detta är en film som under dess lopp flera gånger snuddar på att bli en fullträff. Den förtjänar ett större erkännande.

Birds of Passage
Betyg: 4
Regissörer: Ciro Guerra och Cristina Gallego
Visas på Stockholms Filmfestival

Birds of Passage (Pájaros de verano) är Colombias officiella Oscarsbidrag inför 2019 års gala och nästa film av Ciro Guerra, sedan hans El abrazo de la serpiente nominerades i den icke-engelskspråkiga kategorin 2016. Likt den förra filmen koncentrerar sig även denna på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen.

Colombia, i början på sextiotalet.
I filmens öppningsscen befinner vi oss hos Wayuufolket i norra delen av landet; i en liten samling hyddor i ett ökenlandskap förbereds en stor fest för att byns överhuvud och schamankvinnas (Úrsula) dotter har blivit kvinna. Den vackra Zaida är klädd i röda skynken och är målad i ansiktet, hon är i de yngre tonåren och folk har kommit långa vägar för att delta i festen. En av dem är Rapayet, en ung man med stora ambitioner. I en speciell ritual där vinden blåser och den unga kvinnans kläder fladdrar som en fågel dansar han med Zaida och efter att ha gjort imponerande ifrån sig viskar han till henne: ”Du är min kvinna nu”.

Så är händelseutvecklingen igång och för att få ihop den enorma hemgift som krävs för att få be om brudens hand tvingas Rapayet använda sin uppfinningsrikedom. Tillsammans med sin vän och affärspartner Moíses investerar han i marijuana som han sedan säljer till amerikaner som är i landet med sina Peace Corps. Denna gröna guldgruva odlas av Rapayets släkting och efter att ha levererat till amerikanerna som utlovat kommer nya beställningar. Snart har Rapayet gift sig med Zaida och är tillsammans med sin odlande släkting mycket rik, Wayuufolket har det bättre än någonsin men i takt med den växande rikedomen följer girigheten.

Birds of Passage är en vacker film med fantastiskt foto. Hela storyn är i sig mycket intressant, här får vi följa den groende marijuanahysterin med fokus på ursprungsbefolkningen, vilket senare fullständigt exkluderas i den romantiserade bilden av Pablo Escobars Colombia Vice. Majoriteten av filmen är på Wayuuspråket och inte på spanska, berättelsen är fängslande och filmen är på förhand extremt hajpad – inte minst för att en bild från den valts till omslaget för hela festivalen.

Birds of Passage påminner för mig om en antik grekisk tragedi. I utsökt skönhet känner man snart på sig att allting inte kan gå någon annan väg än rakt ned i Hades. Snart spelar valen individerna tar inte någon som helst roll, det är som att en okänd kraft styr allting åt helt fel håll och om misstagen som görs kunde förhindras skulle andra göras i deras ställen. Den gröna planta som bidrar till plötsligt välstånd visar sig snart vara som Kung Midas förbannelse och leder tillsammans med girigheten som ständigt kretsar kring den till att slå en urgammal kultur – vilken lyckats stå emot både holländare, engelsmän och spanjorer – i spillror.