Stadsteatern sätter upp Sista sommaren, som är skriven av Ernest Thompson, spelad på ett antal teatrar runt om i världen och även filmatiserad 1981 med Henry Fonda och Katharine Hepburn i huvudrollerna.
Norman och Ethel kommer till stugan vid sjön för att spendera sommaren, samma stuga som de har dragit sig tillbaka till varje sommar sedan de gifte sig för 48 år sedan.
Björn Gustafson och Meg Westergren är som klippta och skurna som det äldre paret Norman och Ethel. Man tänker knappt på att de spelar. Norman som fyller 80 år tror att det här kommer att vara hans sista sommar och kan inte sluta prata om döden. Även om det här är en ovanligt allvarlig roll för Björn Gustafson så finns det också en torr humor hos Norman som han får fram.
Meg Westergren är lika glad och god som hon brukar och passar utmärkt som den pigga och positiva Ethel. Möjligen är det lite orealistiskt att en kvinna som i åratal har fått släta över och kompensera för sin tjurige makes själviska beteende är så helgjutet glad och kärleksfull, utan minsta antydan till självömkan eller bitterhet.
Parets dotter Chelsea, som inte har hälsat på föräldrarna på åtta år, kommer på besök med sin nya pojkvän och hans son Billy. Tillsammans med 13-årige Billy lever Norman upp igen och de får under en sommarmånad en relation som han aldrig har haft till sin dotter. Sommarstället lockar fram Chelseas sår från barndomen och hon har svårt att dölja sin bitterhet över allt som inte var som det kunde ha varit.
Sista sommaren ger en fin skildring både av hur åldrandet och tidens skeden påverkar oss och om familjerelationer och hur svårt det är att komma ur gamla mönster. Bäst tycker jag skildringen av Norman är. Hur han, som varit universitetsprofessor och nu börjar glömma saker och påverkas av ålderskrämpor, inte längre känner sig behövd och har svårt att hitta ett nytt förhållningssätt till sitt liv. Hur svårt han har att öppna sig för sin dotter. Hur han mot slutet ändå verkar få en insikt om att han kan använda den tid han har kvar för att försona sig med sin dotter, så att den kärlek som så tydligt finns mellan honom och Ethel också kan få omsluta Chelsea och hennes nya familj.
Medverkande:
Ethel Thayer – Meg Westergren
Norman Thayer – Björn Gustafson
Bill Ray – Steve Krats
Chelsea Thayer – Ann-Sofie Rase
Charlie Martin – Bengt Järnblad
Billy Ray – Simon Hållén/Max Vobora
Regi: Hugo Hansén
Översättning: Björn Gustafson
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.
Relaterat:
Weismann har bloggat om föreställningen och det har Teaterbloggen också.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholm, stadsteatern, recension
