• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stadsteatern

Inneboende på Stockholms stadsteater – ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå?

6 november, 2015 by Lotta Altner

inneboende

Inneboende
Konstnärlig ledare Anders Carlsson
Koreografi Andriana Seecker
Scenografi och kostym Linnea Carlsson
Kompositör Stefan Rausfält
Kompositör Andreas Catjar
Teoretisk konsult Ervik Cejvan
Teater institutet på Kilen, Stockholms stadsteater den 4 oktober 2015

Det är något som gå sönder i en när man mitt under en föreställning måste lämna lokalen, för att man av olika anledningar inte klarar av att vara kvar. Man lämnar lokalen trots att man känner ett svek mot de skådespelare som står på teaterscenen den här kvällen och försöker göra ett jobb. Trots att man vet att de borde tro på det de gör, var jag för första gången på flera år tvungen att gå därifrån. Det gick inte att var kvar. Jag försökte, men jag var tvungen att gå efter 45 minuter (hel speltid var 1 timme och 40 minuter, utan paus). Jag stod helt enkelt inte ut.

Föreställningens ljudnivåer var under första halva olidlig för öronen och psyket. Det var alldeles för höga ljud med jämna mellanrum, många för monotona ljud som påminner om ljud man använder för att hjärntvätta människor och sedan återkommande ord/ljud/ rörelser som inte direkt fyllde någon mening. Jag säger som en 5-årig sa till mig en gång, ”måste det vara konstigt, för att vara konst!?”. Mitt svar nu blev som då om än för vuxna öron ” Nej och falsk marknadsföring vinner man inte på i längden”. Någonstans kändes alltihop som ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå. Trodde de verkligen på det här själva, eller försökte de enbart göra något så konstig så att vi skulle tro att det var konst!?

Att karaktärerna på scen hade någon typ av inbundenhet och psykisk instabilitet tog det enbart några minuter att förstå. Den vrede och skrik på samhällets ansvar kan väl i någon form av en förlängd arm då sträcka sig till att samhället och våra föräldrar/mödrar är ansvariga för den psykiska hälsa vi utvecklar. De tre karaktärerna gick i samma mönster och det verkade helt klart som om de var fast i sina egna världar av vrede, psyke eller fysik. Två satt fast i varsitt rum och den tredje kom på besök och gjorde samma sak där varje gång
.
Jobbigast av allt att se under kvällen, var den överviktiga kvinna som presenterades. Den scenkostymen var mycket verklighetstrogen gjord, där valkar, svullnader och celluliter fick spela fritt. Det smärtade oerhört att se hur hon fick kämpa sig ur sängen. Jag förstod dock inte syftet med att man behövde återge henne helt utan underbyxor. Väldigt få kvinnor går omkring med liten tröja men inga byxor. Kanske ville man påpeka hur klibbig den ”livmoderliga omfamningen” skulle kunna vara? Vilket antyddes i programmet var en av syftena med uppsättninge. Det kändes dock utstuderande, avslöjande och utmanande på ett elakt vis. Visst ligger det en unik tanke i att livmodern inte är den varma och vackra plats vi alla kommer ifrån. Dock fanns det ingen logik i varför det skulle vara så att hela vår biologi är en vidrig plats att växa upp i.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Inneboende, Scenkonst, Stadsteatern, Teater, Teaterkritik

And then … och sen på Stockholms stadsteater: Jag njuter lekfullt och härligt

17 oktober, 2015 by Lotta Altner

andthenochsen

And then … och sen
Iscensatt av Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Musikarrangemang Mikael Svanevik
Ljus Olof Carlsson
Premiär på Kilen, Stockholms stadsteater, den 16 oktober 2015

Att många vuxna har svårt att leva i ”här och nu” borde inte vara en överraskning för någon. De få av oss som klarar av det till någon nivå har nog skapat en viss livskvalitet som andra kan avundas. Vi går ofta och väntar på självklara skottet som ska ge oss den start på en början vi känner vi behöver. Det är dock en start som aldrig kommer och vi går och väntar på något som aldrig kommer att blir. En föreställningsvärld utan en konkret föreställning. Istället borde vi ta till vara på de livskvaliteter som hela tiden är och som man bara kan plocka upp som små röda bollar i vardagen. Inget borde vara för litet eller för stort, för att ge oss möjligheten att faktiskt vara där vi är, då. Många barn har den förmågan. När skådespelarna här ställer frågorna, ”men sen då” eller ”och sedan”, då svarar många av barnen helt fritt och rakt ut. Man testar till och med gränserna med att försöka chocka och ropar, ”Bajskorvar”. Härligt att man inte censurerar dem tråkigt vuxet och etiskt. För vi vet ju alla att bajskorvar både kan vara här och nu, men också sedan i våra liv.

Den här barnföreställningen ger en stor insikt i fenomenet, ”och sedan …?”. För vad är det som händer när vi hela tiden väntar på att något mer ska hända. Inte njuter vi av stunden och överraskningen av det som händer här och nu.
Det är med stort lugn och tillförsikt jag ser föreställningen. Med en gång upplever jag att vi enbart kommer att hänga kvar i just föreställningens ”… och sedan”. Vad befriande att slippa en början, mitt och ett slut med självklara övergångar.

Skådespelarna, som är lika bra dansare, jonglörer, magiker och pantomimartister, lyckas att under nästan en timme hålla fenomenet vid liv. För visst ligger det en spänning i det faktumet, att snart och väldigt snart ska just precis det där hända som vi väntat på. Flera gånger under föreställningens gång lyckas skådespelarna en att faktiskt glömma det där ”and then …” och jag njuter lekfullt och härligt av det som bara är där och då. Barnen framför mig skrattar glatt och det är inte förrän 45 minuter senare som de inte längre riktigt orkar vänta på att det ska hända något mer. Den magiska gränsen är därmed nådd. Jag önskar således att föreställningen slutar då, inte senare.

Clownen i mig, kan dock inte låta bli att fullkomligt spritta av glädje när röda små bollar trollas fram, till och från under föreställningen. Det är väl möjligen föreställningens röda tråd … ”röda boll”. Jag ser att barnen ler och skrattar lika mycket som jag. Där har vi känslan av härligt, här och nu, aldrig någonsin sedan. Njutningen är genuin och äkta. Scenografin är i den här föreställningen också är oerhört fascinerande. Alla dessa geometriska former, skuggor och balanser gör att kreativiteten i mig, vill bygga andra former med det som ges och då gärna på en gång. Inget och ”sedan” för mig, nej tack. Nuuuu!

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Mira Björkman, Viktor Gyllenberg, André Kaliff och Emelie Garmén
Foto: Mats Åsman

AndThen…OchSen…Teaser! from Rasmus West on Vimeo.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: kilen, Scenkonst, Stadsteatern, Teater, Teaterkritik

Momo – eller kampen om tiden: får liv, lust och färg efter paus

23 augusti, 2015 by Redaktionen

Momo

Momo – eller kampen om tiden
Av Michael Ende
Regi Allan Svensson
Scenografi Sören Brunes
Kostym Maria Gyllenhoff
Ljus William Wenner och Philippe Bookmar
Mask Ulrika Ritter
Dramaturg Bengt Järnbland
Musik Adam Fietz
Sångtexter Thomas Andersson Wij
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 22 augusti 2015

Stockholms Stadsteater sätter upp Momo – eller kampen om tiden, en föreställning som bygger på en bok skriven av den tyske författaren Michael Ende, (1973). Boken, som riktar sig till barn och ungdomar, handlar om den föräldralösa Momo, en liten flicka som rymt från ett barnhem till en amfiteaters ruin i en okänd stad. Momo har en ovanlig förmåga, hon kan lyssna som ingen annan kan. Folket som bor i närheten av amfiteatern upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med henne. Men, till Momo och hennes vänners olycka, kommer hemliga män klädda i grått och stjäl deras tid. Momo måste ta upp kampen mot tidstjuvarna för att rädda sina vänner. Till sin hjälp har hon sköldpaddan Kassiopeja som kan se en halvtimme framåt i tiden och Mäster Hora (efternamnet betyder ”timme” på latin) som bor på den plats tiden kommer ifrån.

Första akten är tyvärr en ganska seg förflyttning in i historien och karaktärerna. Det hela är för stillastående och saknar gnista och nerv. Huvudpersonen Momo lyckas inte förmedla sin magiska förmåga att lyssna, kanske för att hon inte har några repliker för att hon just lyssnar och ett stillastående och slutet kroppsspråk. I scenografin saknar jag den magi som genomsyrar berättelsens budskap om människans behov av fantasi, glädje och lek. Karaktären Beppo lyfter dock första akten med sina underbara sång- och dansutflykter med sopkvasten. En guldstjärna till musik och sångtexter av Adam Fietz och Thomas Andersson Wij, som besjälar hela föreställningen.

Andra akten är mycket bättre. Momo börjar leva när hon får börja använda sin röst i ord och sång. Och det visuellt magiska som jag saknade i första akten blomstrar. Hela pjäsen får liv, lust och färg.

Mitt tolvåriga teatersällskap tycker att föreställningen är jättebra och spännande och hon uppskattar scenografin i de mer genomarbetade miljöerna som till exempel i frisörssalongen och andra aktens eldnummer och blomsterkaskader.

Föreställningen känns som att se en julkalender där vi får se alla avsnitten på en gång. Och berättelsen skulle verkligen passa för en kommande julkalender med budskapen om att vuxna inte får glömma barnen och kärleken i livet.

MomoFöreställningen vänder sig till barn över sju år och det är bra eftersom vissa scener kan vara skrämmande för små barn.

Även om föreställningen lämpar sig bäst för barn så fångar ändå berättelsens djup alla åldrar. Hur människans försök att rationalisera och spara tid gör livet grått och trist. Hur vi tappar närheten till våra kära och kontakten med glädjen i livet. Vi blir tomma.

Hur skönt låter det inte när hennes vänner beskriver Momo: ”Hon har all tid i världen.” ”Hon önskar sig ingenting.” ”Hon är nöjd.”

Skådisar som lyfter föreställningen är Beppo, gatsoparen, mäster Hora och sköldpaddan Kassiopeja. Ulrika Ritters masker är också något alldeles extra.

Enligt föreställningen har vi levt drygt en miljard sekunder när vi fyller 42. Hur många av ögonblicken har vi ägnat åt något meningsfullt? Att se sitt barn djupt in i ögonen. Att njuta av sol, vind och vatten. Att lyssna på en kär människas drömmar och önskningar. Vi slösar med tiden på det mest oansvariga sätt. Vad är viktigt i livet? Och får det viktiga det utrymme det förtjänar? Och hur väljer vi? Är det omgivningens krav och åsikter om vad som är rätt som styr vår tid på ett överdrivet vis?

När förvandlades vi från barn som kunde förnimma varje doft, till välorganiserade människor med stela ansikten och oroliga själar?

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Momo Polly Kisch
Gigi Per Sandberg
Beppo Göran Forsmark
Mäster Tid Sten Ljunggren
Kassiopeia Åke Lundqvist
Fusi Mats Qviström
Nino Jan Mybrand
Nicola Ralph Carlsson
Liliana Lena B Eriksson
Agent BLW Morten Løvstrøm Olsen
Agent XYQ Lars Göran Persson
De gråas ledare Lars Edström
Grå man 1 Kristofer Kamiyasu
Grå man 2 Patrik Hont
Grå man 3 Anders Johannisson
Grå man 4 Joakim Sædén

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: familjeföreställning, Momo, Scenkonst, Stadsteatern

Starka kvinnor pinkar stående, om Sara Lidman – premiär 15 augusti på Stockholms stadsteater

7 augusti, 2015 by Redaktionen

Sara Sara Sara - starka kvinnor pinkar stående. En föreställning om Sara Lidman av America Vera-Zavala, premiär 15 augusti på Lilla scenen.
Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående. En föreställning om Sara Lidman av America Vera-Zavala, premiär 15 augusti på Lilla scenen.

Sara Lidman, skildraren av det moderna Norrlands framväxt. Hon som bosatt i Gröndal skrev om Västerbotten. Hon som skildrade Norrlands modernisering och kolonialisering. Sara, socialisten, som reste ut i världen, såg orättvisorna och engagerade sig i kampen mot apartheid, atomvapen, USA:s krig i Vietnam och den ägande vite mannen. Sara som månade om dem som inget har, i Ecksträsk, i Hanoi och i Johannesburg.

Den 15 augusti har ett drama om Sara Lidman, en av 1900-talets stora svenska arbetarförfattare, premiär på Stockholms stadsteater.

Ett pressmeddelande berättar:
– Det var inte jag som valde att skriva en pjäs om Sara Lidman, utan Sara som valde mig, säger dramatikern America Vera-Zavala. Jag var tvungen att skriva om henne: den stora författaren, den kärlekskranka kvinnan, stjärnan från 1968 som lyste i kapp med Jean-Paul Sartre på Russeltribunalen och konverserade på perfekt franska med Vietnams kämpar, den fåfänga shopaholicen, Norrlandsaktivisten och allt annat som Sara var. Jag tror hon behövs idag!

– Sara Lidman var mina föräldrars stora idol, säger regissören Olof Hanson, hon har funnits med mig ända sen jag var liten. Författaren, aktivisten och modeförebilden, hon var på alla sätt stor i mitt barndomshem. Från att aktivt ha undvikit Sara i många år, får jag nu chansen att aktivt dyka ned i hennes liv och verk. Och jag slås av en litterär kraft av bibliska mått.

– Men det är inte förrän nu jag förstått Saras påverkan på nuet, fortsätter Olof Hanson. Jag avundas hennes engagemang i de stora frågorna och förmågan att se kopplingar mellan barnen i Vietnam och fattigdomen i Missenträsk. Det är fantastiskt och beundransvärt hur hennes blick hela tiden kunde vara så seende, avslutar regissören.

– Jag träffade Sara Lidman 1971 när jag medverkade i hennes pjäs Marta Marta på Malmö stadsteater, säger skådespelaren Claire Wikholm. Jag hittade en anteckning i en gammal dagbok: ”Idag var Sara Lidman med på hela repetitionen och jag fick ensam följa henne till tåget.”

– För mig representerade Sara Lidman DET RÄTTA, forsätter Claire Wikholm, hon var den politiska Sara som marscherade i gruvstrejker, som var för frihet och jämlikhet och mot krig. Hon inkarnerade allt jag skulle velat vara, men hon lät aldrig agitatorisk, och hävde aldrig ur sig några slagord. Jag skulle velat vara som hon!

Sara Lidman är en av 1900-talets stora svenska arbetarförfattare (1923-2004). Hon debuterade 1953 med Tjärdalen, skrev romaner, reportage och dramatik. Utnämndes till hedersdoktor och tilldelades professors titel. Fick mängder av priser och utmärkelser och är kanske mest känd för romansviten Jernbaneeposet.

America Vera-Zavala är dramatiker, kulturskribent och författare. http://americavz.com/

Olof Hanson har varit verksam som regissör på Kulturhuset Stadsteatern sedan 2009. Han är konstnärlig ledare för Fri scen och var tillförordnad Parkteaterchef 2011.

Sara Sara Sara
Starka kvinnor pinkar stående

Av America Vera-Zavala
Regi Olof Hanson
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Kompositör Stefan Johansson
Ljus Mira Svanberg
Mask Rebecca Afzelius

Medverkande:
Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson
Premiär lördag 15 augusti

Foto: Lasse Modin

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Sara Lidman, Scenkonst, Stadsteatern, Teater

Snart premiär för Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

24 februari, 2015 by Redaktionen

gostaberlingssaga_stadsteatern

Gösta Berlings saga, en av svensk litteraturs största klassiker, sätts upp i ny dramatisering, med nyskriven musik och med Joel Spira i titelrollen. Sist den sattes upp här var i Stadsteaterns barndom 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Sofia Ledarp gör grevinnan Elisabeth Dohna och i rollen som majorskan ser vi Ann Petrén. I övriga roller bland andra Samuel Fröler, Kirsti Stubø, Happy Jankell, Sten Ljunggren och Carl Kjellgren. Regisserar gör flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne som gör sin första uppsättning i Sverige. Premiär 13 mars på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen.

Ett pressmeddelande berättar:
En kall vinterdag hittar majorskan på Ekeby en utmärglad tiggare i en snödriva. Gösta Berling. Avsatt präst och fylltratt. Även i sitt förfall – så vacker.

Allt prästen önskar är att bli kvar i snödrivan. Men så möter han hennes blick. Varm, stark och medkännande.

Så kommer det sig att Gösta Berling blir en av majorskans tolv kavaljerer på Ekeby.

En julnatt kommer brukspatron Sintram från Fors på besök. Med Sintram sluter Gösta Berling ett avtal som han undertecknar med sitt eget blod.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman från 1891, har blivit en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne.

Den utspelar sig i 1820-talets djupa skogar i Värmland vid sjön Löven (Fryken). Gösta Berling (Joel Spira) vill ta sitt liv för att rädda omvärlden från sig själv men hans möte med den rika majorskan på Ekeby (Ann Petrén), som styr allt i bygden, förändrar hans liv. Han blir en av majorskans tolv uppvaktande kavaljerer, alla vilsna själar, som ägnar sig åt att festa och jaga.

– Gösta är både en representant för alla människor och en stor narcissist på samma gång, säger Runar Hodne.

– Gösta Berlings saga handlar om en frigörelseprocess från historien, normer och hierarkier. En frigörelse som leder till uppvaknande inte frihet, säger Runar Hodne.

– Selma Lagerlöfs syn på människan ger mig hopp. Hos henne kan varje människa påverka sitt liv och förändra världen, säger Runar Hodne.

– För Selma Lagerlöf var kärleken inte platonisk utan en handling. Erotiken är en fatal livskraft. Och hennes bild av arbete är intressant – det är inte som idag bara produkten som är viktig utan arbete i sig själv har ett värde.

Det har gått 42 år sen Stadsteatern senast satte upp Gösta Berlings saga. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu gör comeback på Stadsteatern för att göra en av kavaljererna, farbror Eberhard. Yngst i ensemblen är Happy Jankell som gör Kvastflickan. Hela 19 skådespelare medverkar i uppsättningen. I rollen som den gifta Elisabeth Dohna, en av alla kvinnor som faller för Gösta Berling, ser vi Sofia Ledarp. I Mauritz Stillers stumfilm (1924) gjordes rollen av Greta Garbo vilket ledde till att hon upptäcktes internationellt.

På scen finns även fyra musiker, ledda av Jon Nilsson, själv värmlänning som skrivit ny musik och arrangerat den musik som nämns i romanen. Jon Nilsson är spelman, prisbelönt operasångare (till vardags på Kungliga Operan) och kammarmusiker.

Runar Hodne och Cecilia Ôlveczky har gjort en ny dramatisering, förtätad och med ett tillägg från Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”.

– Selma Lagerlöf var en stilistiskt medveten modernist på ett sätt som imponerar stort och som får mig att tänka på Brandes, Nietzsche, Kierkegaard, säger Runar Hodne.
Gösta Berlings saga blir norske teater- och filmregissören Runar Hodnes första uppsättning i Sverige. Han har satt upp pjäser i hela Norden av bland andra Henrik Ibsen, Jon Fosse, Lars Norén och William Shakespeare och belönats med det norska Heddapriset och det danska Reumertpriset ett flertal gånger.

Joel Spira (Gösta Berling) har bland annat medverkat i Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare och Markurells. På film har vi bland annat sett honom som äldste brodern i SVTs ”Tjockare än vatten” och som Nippe i filmen ”Snabba cash”.

Sofia Ledarp (Elisabeth Dohna) har vi bl a sett som Lady Macbeth i Benke Rydmans uppsättning här och i Lars Noréns 3.31.93, som Alma i Persona och som Caroline Bonacieux i De tre musketörerna. För sin rollgestaltning i filmen ”Den man älskar” erhöll hon en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. På SVT såg vi henne nyligen i ”Blå ögon” och i ”Fröken Frimans krig”.

Ann Petrén (Majorskan på Ekeby) är en våra mest folkkära och kritikerrosade skådespelare. Bland de priser hon belönats med finns två guldbaggar (Om jag vänder mig om och Happy End), Teaterkritikernas förenings stora pris, Nöjesguidens Stockholmspris och DNs kulturpris ”för sin osvikliga inlevelseförmåga och förmåga att skapa rollfigurer vi aldrig glömmer.” Det vi senast såg henne i här på Kulturhuset Stadsteatern var som Kerstin Thorvall i Kvällarna med Kerstin.

Gösta Berlings saga
AV SELMA LAGERLÖF

Premiär 13 mars på Stora scenen
Dramatisering Runar Hodne och Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition/musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg
I rollerna:

Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg

Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

Foto: Mattias Edwall

Arkiverad under: Scen Taggad som: Gösta Berlings saga, Scenkonst, Stadsteatern, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 7
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Maestro

Maestro Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: Maestro

For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Aviciii Arena: ”For A Better Day” - … Läs mer om For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

En sommar Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Nu har Jesper Lindell släppt videon till … Läs mer om Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Klas Lindquist Nonet Alternative … Läs mer om Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Poor Things Betyg 5 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in