Inneboende
Konstnärlig ledare Anders Carlsson
Koreografi Andriana Seecker
Scenografi och kostym Linnea Carlsson
Kompositör Stefan Rausfält
Kompositör Andreas Catjar
Teoretisk konsult Ervik Cejvan
Teater institutet på Kilen, Stockholms stadsteater den 4 oktober 2015
Det är något som gå sönder i en när man mitt under en föreställning måste lämna lokalen, för att man av olika anledningar inte klarar av att vara kvar. Man lämnar lokalen trots att man känner ett svek mot de skådespelare som står på teaterscenen den här kvällen och försöker göra ett jobb. Trots att man vet att de borde tro på det de gör, var jag för första gången på flera år tvungen att gå därifrån. Det gick inte att var kvar. Jag försökte, men jag var tvungen att gå efter 45 minuter (hel speltid var 1 timme och 40 minuter, utan paus). Jag stod helt enkelt inte ut.
Föreställningens ljudnivåer var under första halva olidlig för öronen och psyket. Det var alldeles för höga ljud med jämna mellanrum, många för monotona ljud som påminner om ljud man använder för att hjärntvätta människor och sedan återkommande ord/ljud/ rörelser som inte direkt fyllde någon mening. Jag säger som en 5-årig sa till mig en gång, ”måste det vara konstigt, för att vara konst!?”. Mitt svar nu blev som då om än för vuxna öron ” Nej och falsk marknadsföring vinner man inte på i längden”. Någonstans kändes alltihop som ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå. Trodde de verkligen på det här själva, eller försökte de enbart göra något så konstig så att vi skulle tro att det var konst!?
Att karaktärerna på scen hade någon typ av inbundenhet och psykisk instabilitet tog det enbart några minuter att förstå. Den vrede och skrik på samhällets ansvar kan väl i någon form av en förlängd arm då sträcka sig till att samhället och våra föräldrar/mödrar är ansvariga för den psykiska hälsa vi utvecklar. De tre karaktärerna gick i samma mönster och det verkade helt klart som om de var fast i sina egna världar av vrede, psyke eller fysik. Två satt fast i varsitt rum och den tredje kom på besök och gjorde samma sak där varje gång
.
Jobbigast av allt att se under kvällen, var den överviktiga kvinna som presenterades. Den scenkostymen var mycket verklighetstrogen gjord, där valkar, svullnader och celluliter fick spela fritt. Det smärtade oerhört att se hur hon fick kämpa sig ur sängen. Jag förstod dock inte syftet med att man behövde återge henne helt utan underbyxor. Väldigt få kvinnor går omkring med liten tröja men inga byxor. Kanske ville man påpeka hur klibbig den ”livmoderliga omfamningen” skulle kunna vara? Vilket antyddes i programmet var en av syftena med uppsättninge. Det kändes dock utstuderande, avslöjande och utmanande på ett elakt vis. Visst ligger det en unik tanke i att livmodern inte är den varma och vackra plats vi alla kommer ifrån. Dock fanns det ingen logik i varför det skulle vara så att hela vår biologi är en vidrig plats att växa upp i.
