sorg

Filmrecension: Me and Earl and the Dying Girl – en fin berättelse om sorg och stark vänskap

8 december, 2015 by Rosemari Södergren

Me and Earl and the Dying Girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 december 2015

Vad som i inledningen kan verka en flåshurtig high school-film visar sig vara en fin berättelse om sorg och stark vänskap. Filmen bygger på romanen med samma namn av Jesse Andrews. Romanen släpptes 2012 och handlar om Greg som
går sista året i highschool och måste börja söka till college. Han bor i ett vitt medelklassområde och har föräldrar som bryr sig. Hans föräldrar är lite av hippiegenerationen. Greg har dåligt självförtroende och avskyr tillvaron i skolan där han lyckas hålla sig rätt osynlig. Han upplever att det är stenhårda gränser mellan olika grupperingar och han har valt att smälta in överallt genom att inte synas.

Han har en bästa vän, Earl, som bor i det mer ruffiga området för svarta. Deras stora fritidsintresse är att göra kortfilmer som är parodier på klassiska filmer. Greg har svårt för att knyta någon till sig och kallar därför Earl för sin kollega. Han kan inte förmå sig att förstå eller erkänna att Earl är en god vän, ja hans bästa vän.

Handlingen börjar då dottern till en väninna till Gregs mamma fått cancer, en svår leukemi. Dottern, Rachel, går också i samma skola. Gregs mamma tycker att Greg måste träffa och umgås med Rachel när hon nu blivit sjuk. Greg stretat emot, han känner ju henne knappt, menar han. Dessutom är han inte typen som har vänner. Han håller sig helst undan vänskap och ägnar sin tid åt att göra film med sin kollega Earl, menar han. Mötet med Rachel förändrar honom, mer än han själv förstår. En vänskap mellan honom och Rachel växer fram och fördjupas och också Earl dras in i gänget.

Det är en helt underbar historia om när livet möter det svåraste som finns: död och sorg. Den är finstämd men ändå rolig, den är varm och den berättar mycket också mellan raderna.

För den som upplevt en svår sorg i livet är filmen stark. Den har ett ganska lugnt tempo – som sig bör, och den faller inte i de värsta sentimentala fällorna heller. Däremot den som bara vill se lättsam underhållning på bio ska väl hålla sig undan den här filmen. Den som inte vill att film ska handla om svåra saker i det verkliga livet kommer förmodligen att ha långtråkigt.

En sak är säker, de tre unga skådespelarna i de ledande rollerna, Thomas Mann som Greg, RJ Cyler som Earl och Olivia Cooke som Rachel kommer vi att se igen i andra filmer. De kommer att slå igenom i och med denna film. Romanen släpptes 2012 och filmen hade premiär på Sundance Film Festival där den vann två pris: he Audience award (Dramatic) and the Grand Jury Prize (Dramatic)

Den har fått bra betyg på den internationella filmdatabasen också. När jag kikade hade 42.200 röstat och genomsnittsbetyget låt på 7,9 av 10 möjliga.

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten – ett mästerverk i all sin unika enkelhet

24 mars, 2015 by Rosemari Södergren

dethararhjartat

Det här är hjärtat
Poet Bodil Malmsten
Utg.datum: 2015-03-10
Förlag: Rönnells Antikvariat och Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100154196

Det är det som är döden
Det att du aldrig svarar igen
Men att förstå det

Tre rader ur Bodil Malmstens första diktsamling på 22 år. “Det här är hjärtat” utkom den 24 mars, 2015.

Dikterna är naturliga, de enklaste och allra ärligaste dikter jag läst om en stor sorg. Bodil Malmsten har en särdeles unik förmåga att fånga det exakta, det vardagliga, så enkelt och chosefritt – och hon säger precis det jag känner igen mig själv i. När något ser ut att vara enkelt skapat, då är det oftast ett mästerverk och det ligger mycket kunnande bakom. Bodil Malmsten är en mästerlig poet.

Diktsamlingen handlar om en människa som har stor sorg. Hon berättar om möten med en sorgecoach i Ropsten:
Hur ont?
På en skala från ett till tio
Hur ont gör det?
Hur ont har du
nu?

Det är sorgecoachen i Ropsten
varje helgfri onsdag
för tusen kronor i timmen
…

Bodil Malmsten skriver om vardagliga saker som trängseln på bussar samtidigt som hon på ett enkelt sätt formulerar den ilska mot universum som vi alla som drabbats av en stor sorg kan uppleva:
Svindeln inför världsalltets
likgiltighet
Det finns astronauter
som aldrig kommer tillbaka
från rymden
Space oddities det var vi

Lite längre in i diktsamlingen börjar dikterna dock bli lite dubbeltydiga. Kanske är det inte alls någon stor sorg efter förlust av en älskad nära som Bodil Malmsten skriver om, kanske är det en kommande död, en kommande förlust av sitt eget liv hon skriver om. Eller så är det båda delarna. Ja visst är det allas vår Aniara-resa i rymden hon skriver om.

Diktsamlingen är inte tjock, det är en tunn bok i pocketformat på 69 sidor. Men det är tung på ett annat sätt. Den läses lätt igenom, men håller att läsas om och om igen. Bodil Malmsten har formulerat så mycket av precis det jag tänkt, känt och upplevt sedan jag för två år sedan förlorade först min yngste son och sedan min mamma fyra veckor efteråt. All den ilska och smärta jag känt, finns formulerat i denna diktsamling och framför allt har hon också så enkelt beskrivit hur omöjligt det är att någonsin hitta de ord som säger det vi söker.

Det här är hjärtat ges ut av Rönnells Antikvariat och Albert Bonniers Förlag i ett unikt samarbete. Anders Ljungman står för typografi och omslag.

– Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den, skriver Bodil Malmsten om diktsamlingen.

Relaterat:
Svenska Dagbladets recensent Josefin Holmström skriver:
Bodil Malmstens första diktsamling på 22 år är en sorgesång och anklagelse mot universum. Det är sällsynt vackert och mycket melankoliskt.

Elin Grelsson Almestad i Expressen läser en smärtsam och trösterik bok om det ofattbart ofrånkomliga.
——-
Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 24

Samtal med David Grossman

28 september, 2014 by Rosemari Södergren

davidgrossman_portrait

David Grossman har skrivit en stark bok om sorg och förlust – “Fallen ur tiden“- som skildrar några människor som möts och alla har förlorat ett barn. Boken är speciell, den är en hybrid av flera litteraturformer: den är både ett drama, en dikt, manus till en radiopjäs och en magisk berättelse. David Grossman samtalade på Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg den 28 september med kulturjournalisten Erika Hedenström.

De började samtalet med att David Grossman läste ett stycke ur boken på israeliska och Erika Hedenström läste samma stycke ur den svenska översättningen. Det var ett känslofyllt avsnitt som handlar om en man som i en gryning då han ännu en gång undkommit natten sträcker sin hand mot ett bröd och mitt i detta vardagliga som att äta frukost känner hur han är bara en skuggas skugga av den man han en gång var och han minns den stund då han visste att från och med nu kommer allt bara att vara ett genljud av det som varit.

Det är en beskrivning av en av de karaktärer i romanen som förlorat ett barn. David Grossman skrev boken då han själv förlorade sin son Uri som dog i Israels krig mot Hizbollah. Att boken skapats från djupa och svåra känslor är uppenbart. Själv blev jag starkt berörd när jag hörde detta stycke och hade nära till tårar. Boken betyder mycket för författaren själv också.

– Det är få passager jag klarar att läsa inför publiken, berättade David Grossman.

Han har tidigare uttryckt att han bara skriver böcker som är absolut nödvändiga. Att skriva detta verk var i allra högsta grad nödvändigt.

– Det var åtta år sen då min son dog. Jag kände att det omöjligt att gå vidare med mitt liv som det varit och därför började jag skriva den här boken, som är som ett rekviem, med olika röster från föräldrar som mist barn, sade han.

Fallen ur tiden är en berättelse om människor som liksom David Grossman själv varit med om det allra svåraste. De har förlorat ett barn och har olika sätt att hantera sin smärta. ”Mannen som går” beger sig hemifrån för att leta efter sin döde son ”där borta” och får sällskap av bland andra Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet och Kentauren. Den beskrivs av bokförlaget som: … en märkvärdig blandning av drama, prosa och poesi – inte bara fylld av sorg, utan också av vrede och en drastisk humor.

Hertigen i boken är stadens härskare, inte ens han som är så mäktig är skyddad från tragedin att förlora ett barn. Det kan drabba vem som helst. Gud är inte rättvis där på något sätt, som David Grossman påpekade.

Karaktärerna promenerar för att de letar efter ett ord eller något sätt att beskriva sorgen och de har olika sätt att försöka säga samma sak. Ingen av dessa sörjande föräldrar är i äkta kontakt med sin förlust, de kan inte få tröst innan de är i kontakt med dessa känslor med förlusten, menade David Grossman.

För de som drabbats av samma tragedi i livet, förlusten av en barn, finns det för alltid en sekund som delar upp livet i livet före och livet efter.

– I början är du paralyserad, du kan inte röra dig nånstans, sade David Grossman. Men författaren i mig tillät mig så småningom att börja röra mig igen.

David Grossman talade om hur viktigt det är att försöka hitta de ärliga uttrycken.
– Att beskriva din tragedi med dina egna ord är den frihet var och en har. Att beskriva med äkta ord och inte i klichéer. I dessa svåra smärta behöver vi inte klichéer, vi behöver äkta ord. Jag har försökt hitta de ord jag kan känna mig äkta med.

Han berättade att han försökt hitta platsen där liv och död existerar samtidigt och hans svar är: Den platsen är kulturen. Det är med kultur i alla olika former som vi kan försöka förstå dödens slutgiltighet och livets fullhet.

– Det finns kanske många sätt att hantera det, men jag hittade bara kulturen, sade han.

Här är kulturbloggens recension av Faller ur tiden.
Och här är en recension i Svenska Dagbladet.

Tankar om “Leftovers” – den nya serien av skaparen till Lost

30 juli, 2014 by Rosemari Södergren

“Lost” är en av de stora kult-tv-serierna. Utan tvekan. Nu har skaparen till denna mytiska och magiska tv-serie skapat en ny tv-serie: “Leftovers”. De tio avsnitten i första säsongen visas på HBO Nordic.

Jag såg att Svenska Dagbladets tv-kritikerElisa Björkman gav betyg 4 av 6. Han skriver bland annat:
Om Tom Perotta, som även skrivit tv-seriens romanförlaga, och Damon Lindelof, en av upphovspersonerna till ”Lost”, strösslar väl mycket med övertydliga drömsekvenser, djurmetaforer och det vackra men sentimentala Max Richter-soundtracket lyckas de trots allt att skapa en stämningsfull, emotionellt mogen serie där även tittarna snart bryr sig mer om sorgeprocessen än om den spektakulära centralhändelsen. Det gör ”The leftovers” till en skicklig människoskildring utan snabba svar.

Handlingen utgår från att två procent av världen befolkning plötsligt bara försvinner, som om de lyfts undan av Gud. Handlingen utspelar sig framför allt i småstaden Mapleton, en arketypisk småstad på den amerikanska östkusten. När serien startar har det gått tre år sedan alla dess människor försvann. Människor försöker på olika sätt hantera att de förlorat personer de älskar. Det handlar om småbarn, gamlingar och alla åldrar däremellan och särskilt logiskt är det inte heller. En del av de som försvunnit var brottslingar och inte särskilt goda människor.

I de artiklar jag läst om serien är syftet inte att ge svar på vad som hänt de två procent som lyfts bort utan det handlar om, som titeln så tydligt också säger, om de som blivit kvar, “Leftovers”.Hur reagerar människor inför djup sorg och oändlig saknad?

Serien kretsar framför allt kring sorgsna polischefen Kevin Garvey, spelad av Justin Theroux. Han har förlorat sin fru och son, men dock inte genom att de förts bort utan för att de reagerat så kraftigt på det stora bortförandet att de gått med i var sin skum sekt. Hustrun Laurie har gått med i en sekt där alla är vitklädda, alla kedjeröker och ingen yttrar ett ord. De anser att allt är meningslöst och att alla som blivit kvar är skyldiga och det bästa sättet att leva vidare är att strunta i känslor och att inte tro på något mer än meningslösheten. De är rätt skrämmande, dessa sektmedlemmar. De ställer sig ofta i vägen för andra människor, de står där vitklädda och kedjeröker och stirrar på människor.

Kevins son Tom har blivit följeslagare till Holy Wayne, en självutnämnd messiasfigur som hävdar att han kan bota människors sorg endast med sina kramar. Kvar i familjen är Kevin och dottern, en tonåring, som mår rejält dåligt av att ha mamman och storebror övergett familjen.

På IMDB, International Movie DataBase, har serien när detta skrivs fått betyg 7,2. Själv är jag kluven. Jag älskade Lost och var helt fast för den serien, öven om några mellansäsonger var mer transportsträckor. “Lost” hade flera lager i berättelsen och kan tolkas på en mängd olika sätt. Den är fascinerande. Det är nog orättvist att jämföra. Det måste vara rätt hopplöst att vara med och skapa en sådan kultserie – för nu har vi förstås hela tiden förväntningar på något liknande.

För mig kommer “Leftovers” inte upp i samma nivå. Jag har nu sett fem avsnitt – och efter fem avsnitt av “Lost” var jag definitivt fast. När det gäller “Leftovers” är jag tveksam till om jag kommer att se hela säsongen. Är det värt den tid det tar?

Det finns dock saker som är intressanta. Den vitklädda sekten menar att allt är meningslöst och de finner en befrielse i att inse det. Jag förlorade tre av mina närmaste under en period på tolv månader, bland annat min yngste son och min mamma. Sedan dess har jag insett att det är meningslöst att kämpa för något. Jag kan förstå de vitklädda. Jag kan aldrig bli riktigt stressad över något eftersom jag vet att till slut går det ändå åt helvete.

Låt oss tänka att vi lever i en tid då två procent av världens befolkning bara lyftes undan under några sekunder, de fördes bort, kanske av en gud. Jag tänker mig att den sorgen som kommer då måste ha en hel del andra delar i sig än sorgen efter att ha förlorat en nära i sjukdom eller i en olycka. Om vi förlorar någon i något som skulle kunna ha andliga dimensioner blir det ytterligare problem att brottas med. Varför lämnades jag kvar – och betyder det att vi för evigt är åtskilda? Det måste vara värre. För när vi förlorar våra älskade nu har vi ändå hoppet att någon gång ses i någon form av dimension. Men om våra älskade blivit bortförda till gud för att vi andra ska stanna kvar och bli dömda: då är åtskillnaden total. “Leftovers” ger absolut en del att tänka på. Förmodligen kommer jag ändå att se återstående fem avsnitt. Även om ingen av karaktärerna ännu fångat mitt engagemang.

Jag tror att en stor anledning till att jag inte alls fastnat för “Leftovers” är att ingen av karaktärerna tilltalar mig. De vitklädda är obehagliga, sonen Tom verkar rätt dum i huvudet, Kevin har ingen utstrålning, tonårsdottern är svår att engagera sig i och för att inte tala om mamman Laurie som ger ett så egotrippat intryck att jag inte alls kan känna för hennes situation.

“Leftovers” imponerar inte på mig än. Kanske tar det tid för serien att komma igång. Jag får se vad jag tänker efter alla tio avsnitten. Om jag nu orkar se alla kommande fem avsnitt. Fast en del scener har varit intressanta, som hur en galning har en självpåtagen mission att skjuta alla hundar som blivit förvildade när deras ägare lyfts bort.

Att skildra människors reaktioner inför sorg kan vara en bra utgångspunkt för mycket bra drama. Jag har själv gått igenom några av de största sorger en människa kan möta i sitt liv. Kanske är det därför jag är väldigt känslig för när sådana skildringar inte känns äkta. Jag har nyligen sett tv-serien “Broadchurch” som verkligen skildrar ett samhälle och en familj som drabbas av sorg på ett fängslande, engagerande och dramatiskt skickligt vis. Här skriver jag om Broadchurch. Också “The Killing” tar över ämnet sorg på ett bra sätt, även om den sorgdrabbade familjens reaktioner i de första två avsnitten går för snabbt för att vara äkta, men det har väl med dramats form att göra. Sorg tar tid att gå igenom när det är en så djup sorg som ett barn som ryckts ur tiden. Här skriver jag om “The Killing”.

Filmrecension: Trädet med Charlotte Gainsbourg

13 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Trädet
Betyg: 3

Fransk-australiska “Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete där det ändå är svårt att känna att man sett något annat än ett godkänt stilprov, skriver TT Spektra i en recension som publicerats hos BLT.

Trädet handlar om en familj som bor ute på landsbygden i Australien. När pappan dör då han kör in i ett träd vid huset där de bor blir det en tuff uppgift för mamman – spelad av Charlotte Gainsbourg – att vara ensamstående med barnen i den australiska vildmarken. Ena dottern hade en nära relation till pappan och ser sig själv som det av barnen som stod pappan närmast. Hon upptäcker att pappans själ flyttat in i det stora trädet som växer tätt invid huset. Hon tillbringar mer och mer tid där. Hon avslöjar också för mamman att pappans själ finns där. Men ingen annan får veta eller kan förstå.

Det är en vacker film, men duktiga skådespelare och bilder och det svåra i livet att leva med en sorg och gå vidare. Den har många fina delar och träffande skildringar av grannar som inte orkar med trädet som förstår marken och som blir ett hot mot alla hus i grannskapet.
Jag tycker också om den respekt som ändå visas av många vuxna gentemot den lilla flickan som vägrar låta trädet huggas ned. En respekt för ett barn som inte visas alltför ofta i verkliga livet, skulle jag vilja säga.

Fast ändå känns det som om filmen inte riktigt kommer igång. TT Spektra formulerar det rätt bra:

“Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete, där det på ytan inte händer mycket och åskådaren själv måste fylla i luckan mellan tårarna och livets långsamma pånyttfödelse. En film som mycket sakta arbetar sig fram till ett starkt klimax men som inte efterlämnar andra känslor än att man sett ett godkänt stilprov.

Film.nu skrev om filmen:
Filmen som avslutade årets ståhej i Cannes heter “Trädet” och har Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. En “Avatar” för de som föredrar familjedramer framför actionspektakel.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet
Betyg 4 i MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om Trädet, film, recension, sorg, Australien

sorg

Footer

Om oss