Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

socialdemokraterna

30.000 kronor för ett arbetstillstånd i Sverige: var det så Reinfeldt ville ha det?

by

Regeringen Reinfeldts lag om arbetskraftsinvandring har blivit en lönsam affärsidé för samvetslösa företagare. Från 30.000 kronor och uppåt tar de betalt för ett svenskt arbetstillstånd, erfar DN. Och då är inget jobb garanterat.
Dagens Nyheter har granskat hur det har gått med arbetskraftsinvandringen enligt högerregeringens riktlinjer.

Det är fruktansvärt att denna möjlighet att sko sig på andras hopp om ett bättre liv har öppnat sig.

Många företagare, ofta själva med utländsk bakgrund, ägnar sig åt att sälja tillstånd, ibland utan att ens erbjuda något arbete, säger en källa till DN Ekonomi.

Alternativet är inte att stänga möjligheten för människor att komma till Sverige och att få jobb här. Tvärtom. Om det var lättare att komma hit och lättare att få jobb, lättare att starta eget – ja överhuvudtaget smidigare på arbetsmarknaden och det fanns jobb: då skulle en sådan här girig svartmarknad inte kunna gro.

En annan fråga som hör till arbetsmarknaden är LO-fackens samverkan med Socialdemokraterna.
LO-tidningen redovisar en undersökning som visar att tre av tio tillfrågade vill att denna samverkan ska fortsätta:

LO:s stöd till Socialdemokraterna har svag förankring bland medlemmarna. Bara tre av tio LO-medlemmar anser enligt en opinionsundersökning att LO ska fortsätta att ge pengar och lojalitet enbart till Socialdemokraterna.

LO och Socialdemokraterna startade historiskt sett som två grenar av samma rörelse, för att förbättra arbetarnas situation i samhället. Också folkbildningen och nykterhetsrörelsen var starka grenar av detta träd.
Den så kallade fackligt-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna är något som i demokratisk ordning också röstas om på LO-kongresserna.

Vad är det då exakt som alltså sju av tio är skeptiska emot?
Det ligger nog en del i det här som LO-tidningen tar upp:

Lars Ekdahl, professor i historia vid Södertörns högskola, har skrivit flera böcker om fackföreningsrörelsen.

– Att bara tre av tio står bakom stödet till Socialdemokraterna speglar ett missnöje med att LO är så otroligt lojalt mot partiet, säger Lars Ekdahl.

– Under Rudolf Meidners tid var LO en stark kraft som kom med nya idéer och påverkade partipolitiken. Nu är LO osjälvständigt och uppbundet.

LO kom till som en gren av S, eller rättare sagt: S kom till som en politisk gren av LO, för att kunna förändra samhället i den riktning som är bra för människor inom LO-yrken krävs det att också ha politiskt inflytande.

Jag tror att LO måste vara tuffare, stå upp mer för sina medlemmar och våga säga till mot S också. Men jag tror framför allt att facket liksom S måste fånga upp de människor som arbetar på alla de arbetsplatser där de maktlösa finns.

Johan Westerholm har också bloggat om detta liksom Peter Andersson .
Mer om fackliga frågor och hur facket trakasseras hos Alexandra Einerstam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?

by

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?
En fråga jag fick idag. Det är en högst relevant fråga till en person som är med i Öppna Kriskommissionen. Fast jag haft häcken full av annat och inte hunnit tillföra så mycket än.

Det är väl till den frågan som alla kriskommissioners arbete så småningom ska mynna ut i. När valet analyserats, när vi fått en bild av varför så många valde att inte rösta på S, då måste det vara dags att på allvar tänka igenom hur Socialdemokraterna ska kunna bli det största partiet – och dit hör frågan om S kan bli det igen. En variant på det är: i så fall varför? Varför är kanske den första frågan som måste besvaras..

Om S är det parti som bäst utjämnar klyftor – då är det den väg för ett samhälle som är bäst för alla, tror jag. Som boken Jämlikhetsanden tar upp:

Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.
Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Två tredjedelar i samhället idag har fasta jobb och känner tillhörighet till samhället, en tredjedel hamnar mer och mer utanför. Även om den tredjedelen engagerade sig politiskt skulle det inte räcka för att bli samhällsbärande. Medelklassen måste med på vagnen.

Jag skräms av den ideologi som tar över många politiska diskussioner idag: att allt handlar om var och ens egna vinning. Som Moderatledaren Fredrik Reinfeldt sade om och om igen under valrörelsen: “Jag tror att den där femhundringen extra i plånboken är viktig.”

Ja, 500 kronor betyder mycket för alla oss som inte tillhör de välbeställda. Men det måste finnas ännu viktigare bevekelsegrunder för synen på politiken och samhället. Allas möjligheter till ett bra liv. Ett samhälle där det alla oavsett bakgrund kan utbilda sig, kan få bostad, kan få jobb, kan byta jobb, kan ha något skapande att syssla med på fritiden, kan hitta jobb de trivs med, ha bra arbetsmiljö, ha få bra vård vid sjukdom, bra omsorg när de blir äldre, ha tid för nära och vänner …

Jag vägrar att tro att en politik som bygger på att den ekonomiska vinningen är det centrala kan skapa goda samhällen. Vad jag vill åt: en ny syn, att ideologierna, att diskussionerna om meningen med samhället, ja till och med att politiken har plats för de existentiella frågorna. Vad är det för mening med arbetslinjen om det inte ger lyckliga liv?
För mig har det som klassiskt kallats arbetarrörelsen, med både dess politiska gren, dess fackliga gren och folkbildningen varit verktyg för att förverkliga ett sådant samhälle, med mer jämlikhet och fler möjligheter.
Men det är långt kvar. Vem tjänar fortfarande mest på arbetet och vem bestämmer fortfarande mest och vem har störst frihet och vem har fortfarande bäst arbetsmiljö? Inte är det människor inom det som klassiskt kallas LO-yrken.

Det har till och med skett en urholkning av människors arbetsrätt där alltfler arbetar inom bemanningsföretag av olika slag, telemarketingföretag och små privata hemtjänstföretag utan fast anställning, utan fast lön och där de kan sparkas på dagen.

S måste fånga in dessa människor, få dem med i processen att forma politiken. Om något ska S vara ett parti för alla de som hamnar nederst i makthierarkin.
Samtidigt måste de som tagit sig högre upp i maktstrukturen känna och inse att mindre klyftor det är i ett samhälle, desto bättre för alla.

Hur komma dit? Hur få ideologierna att komma tillbaka istället för att diskutera plånboksfrågor?

Jag tror att ett verktyg är kultur – på många sätt och vis. Ju fler som kan delta i samhällsdebatten, ju fler kan göra sina röster hörda och tränga igenom den starka över medelklass som idag äger rätten att formulera samhällsproblemen.

Folkbildningen måste satsas på: mycket.

I veckan kom en rapport som visade att 50 procent av medborgarna känner att de står utanför informationssamhället. Det är allvarligt.

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?
Det är en gigantisk fråga och jag har bara skissat lite kring vad jag tänker.

Martin Moberg har varit inne lite på vad han tänker:
S ) ska inte apa efter nyliberalt gallimattias …
Rebellabloggen har också tagit upp detta.

Nu lämnar jag över de här frågorna till er.
Jag skulle vilja se många fundera kring detta och svara på i sina bloggar.
Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?

Läs även andra bloggares åsikter om

Vilket parti är till för de maktlösa?

by


Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på oändligt lång tid i år, 2010. Nu pågår valanalyser och en kriskommission ska utreda varför det gick som det gick. Jag tänker att grundfrågan tappats bort. För vem finns socialdemokratin?

När arbetarrörelsen startade, politiska partier, fackliga organisationer och samverkande bildningsförbund och nykterhetsrörelser, då var de lågavlönade och utnyttjade arbetare som slöt sig samman och kämpade tillsammans för att förbättra sina villkor.
En del av dessa grupper har fått det bättre, mycket bättre. En del av de traditionella arbetarklassyrkena tjänar som en tjänsteman.
Fast oftast har tjänstemannen fortfarande bättre villkor på sin arbetsplats, bättre arbetsmiljö och sliter inte ut sin kropp på samma sätt som betongarbetare, gruvarbetare, sjukvårdspersonal inom långvård, med flera.

Matteoni berättar i sin blogg om slavarbetare ute i världen som jobbar på företag som ger svenskar stora vinster:

Enligt Sveriges Radio P1 idag har runt 300 kambodjanska textilarbetare blivit avskedade sedan de strejkat för högre löner. Många av textilarbetarna arbetar för klädjätten H&M.
Textilarbetarna, mest kvinnor, säger att deras minimilön på motsvarande 410 kronor i månaden inte går att leva på.

H&M lägger ut större delen av sin tillverkning på underleverantörer i fattiga länder. Underleverantörerna betalar sina anställda minimilöner som inte går att leva på. Arbetsförhållandena i dessa företag motsvarar de europeiska på 1800-talet.

Vi lever i en global värld. Vi kan givetvis inte frånsäga oss vårt ansvar ur globalt perspektiv.

Men vi behöver inte se utanför de svenska gränserna. Det finns många grupper som inte har så bra arbetsförhållanden.

Låt mig berätta om Jamil. Han är 40 år och utbildad filmregissör i den allra finaste filmskolan i sitt hemland där han gjorde filmer men en dag tyckte regimen att han var en fara för landets diktatur och han fick fly för sitt liv. Nu försörjer han sig som personlig assistent i Sverige. Försörjer och försörjer. Det är lågavlönat. Och det är helt utan trygghet. Hemtjänsten på orten har lagts ut på entreprenad och de anställda är alla tillfälligt anställda. I åratal. Jamil kan inte få hyreskontrakt. Som tur är har hans fru fast anställning så de har fått lägenhet åt familjen.
Hur går jobbet till?
Hos en kund måste Jamil jobba 15 timmarspass, utan rätt till rast. Patienten bor hos en nära anhörig som inte vill att dagarna ska bli uppsplittrade på olika personer som kommer och går.

Jamils kompis, Alexandra, har dock ännu värre. Hon är anställd hon en psykiskt handikappat äldre kvinna som själv är företagaren som anställer sina personliga assistenter. Det är också ett val en svårt sjuk kan göra, att han/hon kan välja att få pengar från kommunen och som egenföretagare anställa sina personliga assistenter. Problemet är att denna svårt sjuka person också är psykiskt sjuk och rätt som det är kan få raseriutbrott och ge någon sparken.

Eftersom hemtjänsten privatiserats på många håll i landet finns det människor som jobbar som personliga assistenter eller inom hemtjänsten som inte får fasta anställningar. Det är vardagslivet för många i Sverige. Idag. Och det blir värre och värre.

Bland journalister finns en stor grupp också som är utan inflytande på arbetet, alla frilansare.

Ett annat område där arbetarna är utan skydd är alla de ungdomar som jobbar med försäljning inom telemarketing har sällan fast anställning, sällan ens en fast lön. Det är inte bara ungdomar som jobbar så förresten. Är det ett sådant samhälle vi vill ha där en stor grupp människor inte har fast månadslön, inte har trygghet, inte kan teckna kontrakt på lägenhet?

Det finns många många yrkesgrupper i Sverige som har usla villkor. Fast dessa människor kommer aldrig till tals i medier. De kommer inte till tals i de politiska partier heller.
Förr slöt de sig samman och bildade partier. Men det har egentligen blivit sämre idag. De maktlösa är minst lika maktlösa idag och de är splittrade, de är inte med i politiken.
Jag tycker det är där vi ska börja.
Vi måste få med alla i det politiska samtalet.

Bland hundratals bloggare knutna till Socialdemokraterna finns ett missnöje med att inte dessa grupper har bjudits in till den socialdemokratiska kriskommissionen och dess analysgrupp.

Vi är några Netrootsbloggar som tar upp detta i en debattartikel i Aftonbladet idag:

När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.

De enskilda personer som ingår är var och en för sig utmärkta, skarpa och progressiva tänkare men helheten – sammansättningen – blir en annan dessvärre. Fram tonar en strategi om att gå alla till mötes, som riskerar att begränsa perspektiven och hindra en fri idéutveckling.

Vi har därför startat en egen Öppen kriskommission.

Fast, det är inte säkert detta kommer att räcka. Vi har tagit på oss ett stort ansvar nu. Vi måste nu de grupper som ingen lyssnar på idag, de maktlösa, de som utnyttjas för att andra ska göra stora vinster.
På ett sätt är det samma gamla klassiska fråga. Vem har makten och vem ska tjäna på arbetet?
Det är bara det att det är nya grupper som är de som utnyttjas idag.

PS. För att vidga perspektivet ytterligare ett steg och komplicera ännu mer:
Det finns tyvärr också slavarbetare i Sverige. Jag ser dem dagligen, de sitter på knän och jobbar som tiggare. Eller så går de i pendeltågen och delar ut lappar där de står att de har svårt sjuka barn, eller gammal sjuk mamma och de ber att vi ska ge dem några slantar.
Jag är helt övertygad om att det här är människor som far väldigt illa och som utnyttjas av hänsynslösa personer. Måste det vara så? Har vi fått ett samhälle där en del människor är så lite värda att de bara kan sitta på knä på gatan och tigga?

Är det inte allas vårt ansvar att det finns människor som inte har möjligheter till ett annat liv?

Relaterat:
Valanalysbloggen och Peter Högberg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

DN och Brors kommer inte att lyckas med sin kampanj för att avsätta Mona Sahlin

by

Tänk att få köra i gräddfilen och ta sig förbi alla andra som står i kö för att få debattera på DNs debattsida. Det fick givetvis Carl Tham när han var beredd att skriva att partiledningen i Socialdemokraterna bör ställa sina platser till förfogande.
Till och med jag skulle få komma före hela kön till debattsidan om jag vore beredd att skriva något som kräver Mona SahlinLäs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , s avgång. Varenda tomte som ligger gömd bakom en stubbe och som är s-märkt och beredd att säga något negativt om S-ledningen kommer att få gräddfilen direkt in till DN Debatt.

Nu kräver inte Carl Tham att Mona Sahlin ska avgå. Att partiledningen efter ett val som inte gått bra låter partimedlemmar ta ställning till situationen är väl naturligt.

Efter ett nederlag av denna omfattning är det nödvändigt att partiledningen snarast inkallar en extra kongress, till nästa år. Partiets högsta organ måste få tillfälle till en fri och öppen debatt om partiets läge och framtid och ge startskottet för ett fördjupat programarbetet i några av de centrala frågorna. Det kan bli en bra grund för den ordinarie kongressen 2013.

En fri och öppen debatt kan mycket väl mynna ut i ett fortsatt och dessutom stärkt stöd för Mona Sahlin. Jag har sett hur stödet för henne inom rörelsen växt veckorna före valet. Det enorma stöd och bifall hon fick på valnatten visar också detta. Jag tror att om partiledningen ställer sina platser till förfogande blir Mona Sahlin omvald.
Hur det är med övriga ledningen vet jag inte. För att vara ärlig har det varit kvar lite för många av Göran Perssons gamla gossar. Nu är det inte nödvändigtvis dåligt att ha varit med under Göran Perssons tid, bara ledningen består av en bra blandning av människor med olika erfarenheter. En del ur det yngre gardet är inte bra bara för att de är tjugo år yngre.

Det är ändå typiskt att DN:s politiska skribenter läser debattartiklar som fan läger Bibeln. DN:s Henrik Brors väljer förstås att försöka vinkla på att det är kris i S:

Vad innebär det att Socialdemokraterna ska hålla en “mellankongress”?
– Det är nog bara Ibrahim Baylans nyspråk för att det ska bli en extrakongress efter katastrofvalet. Han vill väl inte att det ska låta så dramatiskt som det egentligen är.

Det är faktiskt så att många inom S reagerat på orden kriskommission och kriskongress. Arbetarrörelsen är på tillbakagång i hela Europa och högervindar samtidigt med med främlingsfientliga partier tar för sig mer och mer.
Att S-sympatisörer och S-medlemmar vill ta tag i situationen och försöka nå ut bättre och mer och få med folket är självklart. Det hade varit dåligt om det inte snabbt bildades en analysgrupp och snabbt också en mellankongress.

Carl Tham formulerar för övrigt vissa delar i sin debattartikel mycket bra:

Den socialdemokratiska solidaritetstanken är ekumenisk, allomfattande; den vill binda ihop klasser och grupper, arbetande och sjuka, i medvetande om att människor har olika förutsättningar och behov i olika stadier av livet. Vad mera: solidaritet och effektivitet går inte bara att förena, solidariteten och jämlikheten får samhället att växa.

Vi kommer att få se mer av hur det här med att försöka samla människor för solidaritet och jämlikhet kommer att motarbetas av högermediers kämpar som Brors med flera. De kommer att försöka vrida till allt för att försöka jaga bort Mona Sahlin.

Förmodligen för de vet hur populär hon kan bli. De vet vilken potential till att bli folkkär den kvinnan har. Och det skrämmer förstås högern.
—————-

Förresten:
Varför pratas det inte i högermedier om krisanalys för Centern? Visst backade de en del i valet? Eller? Maud Olofsson kan nog tappa sin post som vice statsminister. Det är rätt skrämmande att ett parti som inte ens har 6 procent av folkets röster kan ha en vice statsminister. Det om något är odemokratiskt.

För övrigt: Röda Berget bloggar om inbördeskriget inom borgerligheten.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladets Martin Jönsson som inte kan se hur medier vinklar artiklar, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2

Högern försöker styra de rödgrönas analys, så känns det i alla fall

by


Att majoriteten av svenska medier ägs av högerpolitikens sympatisörer är ingen hemlighet. Att dessa medier styrs av en välbärgad övre medelklass som har det så kallade problemformuleringsprivilegiet är också ett faktum. Att dessa medier drivit en medveten kampanj för att försöka svärta ned förtroendet för de rödgröna i allmänhet och Socialdemokraternas partiledare i synnerhet, är väl inget särskilt förvånande. Det är klart att de har sin politiska agenda, de har väl alla.

Redan på valnatten började mediefolk som KG Bergström hävda att Mona Sahlin kommer att avgå före nästa val. DN:s Hanne Kjöller slår också fast att Mona Sahlin kommer att avgå:

Det har gått så långt tid att etikettsstölden satt sig. Mona Sahlin har kämpat för att återerövra beteckningen, men har inte lyckats. Med vilken strategi Socialdemokraterna ska försöka återfå makten återstår att se. Liksom vem det är som ska leda den.
Men en sak är klar: Mona Sahlin blir det knappast.

Jag minns i början av 1990-talet när jag jobbade på en tidning på en medelstor ort, det var valrörelse och Mona Sahlin var på besök. Hela centrumet var fyllt av människor, det var knökfullt och alla ville träffa och skaka hand med Mona Sahlin. Hon var jättepopulär.
Hon har inte nått ända fram dit än, men hon är på väg.
Jag såg hur människor i Göteborg var stolta över att ha henne som partiledare på Götaplatsen i Göteborg 18 september, på valmötet dagen före valet.
Jag känner flera personer som haft för sig att de inte gillar henne, men efter att de hört henne tala live har de ändrat uppfattning och stöder henne och bär t-shirt med texten “Mona for president”.
Jag tror att högern vet hur populär hon kan bli – och därför vill de inget hellre än att få bort henne.

Jag kan tänka mig att medierna blev besvikna när de ringde runt dagen efter valet och inte lyckades hitta ett enda valdistrikt inom S som ville ha bort Mona Sahlin,.

Att alla högerstyrda medierna nu kommer att göra allt de kan för att få bort Mona Sahlin tror jag vi kan vänta oss. De som står på den rödgröna sidan måste se till att hitta andra sätt att få fram med vår bild av världen och andra kanaler för att lyfta fram andra verkligheter än över medelklassens problem med att hinna städa.

Johan på Mitt i steget har börjat posta om sin valanalys:

En faktor dock, som inte har analyserats tillfräckligt, eller alls, är medias agerande i valrörelsen. Jag vill vara noga med att socialdemokraternas urusla val endast kan lasta oss och inte någon annan. Ansvaret för valresultatet kommer sannolikt att klarna vid en sammanställning av alla de analyser som nu strömmar in till valledningen för att sammanställas. Men medias agerande tål att granskas ur ett folkbildningsperspektiv. Jag hävdar att den politiska journalistiken och analysen har haverat helt under senare år och dess totala härdsmälta blev uppenbar under denna valrörelse.


Broderskaps ledare har skrivit sina tankar i en debattartikel i DN:

Men alla analyser som söker svaren bakåt i tiden kommer att fördjupa vår kris och påskynda vår kräftgång. Vårt problem är att vi är fångna i vår historiska framgång och slutat att gå i takt med tiden. Den förnyelse partiet behöver är en ny samhällsanalys, en modern politik och en i grunden förändrad partikultur och självbild.
Mona Sahlin har de erfarenheter, värderingar och styrkor som behövs för att leda organisationen och politiken till förnyelse. Men hon behöver ett parti som är berett att förnyas.

Just nu har högermedierna sitt fokus på räkningen av de sista rösterna, som ska avgöra om högerblocket får egen majoritet eller inte.
Men räkna med att så fort det är klart och det börjar bli lite med val i luften kommer dessa medier att försöka leta i alla hörn och skrymslen för att hitta någon liten sosse bak någon stubbe som säger vad högermedier vill att han/hon ska säga.

Vi som vill ha ett annat samhälle än högerns, vi måste börja bygga andra mediestrukturer, fler röster måste bli hörda. Netroots är ett litet steg i rätt riktning. Men mer måste till, mycket mer.

Björn Andersson har också börjat sin eftervalsanalys.

Relaterat: Aftonbladet, Dagens Arena.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,