Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

socialdemokraterna

Om jag fick välja vem som blir partiledare i Socialdemokraterna

by

Det har varit många spekulationer fram och tillbaka och till och med de högerstyrda tidningarna som DN har försökte lägga näsan i blöt och styra och ställa i frågan. Frågan om vem som ska ta över som partiledare i Socialdemokraterna.
När ledarredaktioner som stödjer högerregeringen lägger sig i och tycker till vet man ju inte om deras förslag är personer de tror ska vara bra eller dåliga för socialdemokratin. En ledarredaktion som vill ha ett borgerligt högerstyrt samhälle torde ju rimligen vilja ha en svag ledare för S?

25-27 mars ska Socialdemokraterna ha extrakongress och välja ny partiledare. Valberedningen har mycket att göra nu med att vaska fram ett enande, samlande namn.

Mikael Damberg har gått ut tydligt nu och sagt ifrån att han vill vara med i toppen på S. Det är bra att det äntligen är någon som vågar träda fram och säga att han är intresserad, även om han i och för sig lindade in sin intresseanmälan i ett mer allmänt ordalag. Hn uttryckte inte att han vill bara just partiledare utan att han vill vara med och ha ansvar för S.

Tyvärr finns det alldeles för många missunnsamma personer inom politiken och också inom S som glatt gör vad de kan för att motarbeta en kandidat, ifall han/hon träder fram lite för tidigt. Det handlar om att ha timing där.
Synd att det ska vara så, att det finns så mycket intrigerande inom ett parti.

Aftonbladets ledarredaktion har nu tagit fram tre namn som får ledarredaktionens stöd. På ett sätt ser jag deras utspel mer som en attack mot Östros och Österberg är för dessa tre som de för fram.

Thomas Östros och Sven-Erik Österberg var centrala i att utforma den politik som Socialdemokraterna förlorade valet på. Det finns en könsdimension i dessa mekanismer – att Mona Sahlin ifrågasattes och avgick, medan den manliga maktstrukturen bakom nu belönas – som är djupt obehaglig.

Aftonbladets tre namn är:
Mikael Damberg, Folksamchefen Anders Sundström och Leif Pagrotsky.

Personligen tycker jag argumentet för Damberg, att han är ung, är det sämsta. Det är ytterligare ett exempel på den åldersdiskriminering som styr över politiker och över redaktionerna inom svenska medier.

En person som jag vet har stöd av många inom S är Lena Sommestad. Arbetarbladet i Gävle går ut starkt med detta.

Aftonbladets argument för Sundström:

Anders Sundström har som chef för Folksam visat att han inte är rädd för att ta risker och tänka nytt. Han har mycket att bidra med i diskussionen om jobb och tillväxt. Han skulle kunna ena partiet och ge Fredrik Reinfeldt en match.

Det är absolut bra att han visat att han kan tänka nytt. Fast jag tycker Folksam ändå inte är något exempel på nytänkande.

Min kandidat är: Leif Pagrotsky

Dels med samma argument som Aftonbladet lyfter fram, som hans ekonomiska kunnande, men också för att han är dynamisk, snabbtänkt, rolig, har hög integritet och känsla och förståelse för hur viktig kultur är.

Tyvärr tycks det råda sådan åldersdiskriminering att ingen som fyllt 50 år har någon chans nu. Leif Pagrotsky är född 20 oktober 1951. Tyvärr verkar majoriteten inom S nu för tiden vara så extremt förblindade av illusionen att endast människor under 40 duger något till.

Fast nu tror jag inte att Pagrotsky kommer att ställa upp. Tyvärr.
Några av de andra förslagen kan växa in i rollen och göra ett godkänt jobb, absolut.
Några av de som det surras mest om just nu är inte alls mina favoritkandidater, men några är jag positiv till och några känner jag till för dåligt för att ha någon säker uppfattning om.

Relaterat:
Jinge stöder Pagrotsky, Peter Högberg har tidigare talat om att han vill ställa upp (vilket jag tolkar mer som en uppmaning att få de verkliga kandidaterna att träda fram).

Media: Ekot, Ab, Ab2, Ab3, DN, SvD, SvD2.
Bloggat: Peter Johansson och Peter Andersson och Tokmoderaten och Alexandra Einerstam och Peter Högberg, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Är Ylva Johansson korken som drogs ur ketchupflaskan?

by

Att det gått utför i opinionsundersökningar för Socialdemokraterna sedan valförlusten är inte konstigt. Sedan Mona Sahlin meddelade att hon hoppar av som partiledare har det varit ett parti som farit runt i stormen utan någon kapten som styr och med besättningsmän som rusat kring som yra höns.
Det har troligen varit en nödvändigt process. Lock har lyfts och unkenhet har vädrats ut eller åtminstone blivit synligare, som att ett antal ledande s-politiker lyft lön från uppdrag från Svenskt Näringsliv för att de ska påverka Socialdemokratins kurs mot höger.

I helgen kom då ett utspel som kan vara en vändning. Ylva Johansson talade och sade att hon kan tänka sig vara med i Socialdemokraternas ledning.
Äntligen någon som vågar stå upp och vara tydlig.

Magnus Tankar skriver:

Den förste av socialdemokratins koryféer med ansvar för de senaste årens politik har så till slut rest sig upp och förklarat att hon är beredd att leda socialdemokratin in i framtiden. Det är ett välkommet besked från Ylva Johansson.

Fast så klart, det räcker inte med att som person deklarera att man är intresserad. Någon form av programförklaring efterlyses, som Magnus skriver:

Men det räcker inte med att säga att man vill leda. Det krävs ett politiskt program också. Åt vilket håll vill Ylva Johansson leda partiet? Vågar Johansson ta nästa steg och faktiskt låta medlemmarna ta ställning till henne baserat på innehåll och inte bara själva hennes kandidatur.

Ylva Johansson är en av de bättre som varit med i S-ledningen under längre tid, enligt min åsikt.
Jag gillar inte hennes klädstil, den är för mycket dam och tant för min smak. Jag är mycket mer åt att det ska vara bekvämt och rockigt och gärna en del svarta kläder.

Nu är det inte kläderna som avgör. För övrigt går hennes klädstil säkert hem mycket bättre i många av de sammanhang som personer i en partiledning förekommer i.

Det som räknas och är viktigt är innehållet i en människans politik. Vart vill hon gå och vad har hon för vision om samhället?
De gånger jag hört Ylva Johansson debattera live har hon imponerat på mig.
Jag har framför allt hört henne i några debatter kring sjukvård.

Hon har varit kunnig och tydlig i dessa debatter.

Peter Andersson har också skrivit om saken.

Jag hoppas nu att Ylva Johansson ska vara som en kork som dras ur en ketchupflaskan. Jag hoppas att fler ska våga träda fram och sluta vara fega. De som vill vara med i ledningen för Socialdemokratin behöver vara modiga personer: träd fram och tala om att ni finns och berätta vad ni vill med S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om Sahlin övertalar Bodström – kanske inte så smart

by

I december åker Sahlin till USA. Då ska hon bland annat träffa förre justitieministern Thomas Bodström (S) och försöka få honom att återvända till svensk politik.
Berättar Svenska Dagbladet.

Med tanke på att Bodström sedan länge tillhört samma gäng i S-ledningen som styrt partiet bort från dess kärnväljare låter inte det som någon särskilt brilljant idé.
För att tala klarspråk.

Bodström är populär bland folk. En trevlig man som skrivit deckare och spelat fotboll.

Men Sverige behöver en socialdemokrati som bygger från grunden, som blir ett parti som driver frågor för alla de som arbetar hårt men inte får ut särskilt mycket av det, eftersom de inte tillhör chefskapet.
Ett parti som värnar om den arbetsrätt som monteras ned.

Egentligen vill jag inte alls diskutera personfrågor, eftersom det är politiken som är det viktiga. Men personer står för olika politik, så det går inte att undvika persondebatten.

Många har bloggat kring partiledarfrågan de senaste dagarna:
Rebellabloggen och Peter Högberg och Monica Green och Peter Andersson och Anna Ardin Björn Andersson och Martin Moberg och HBT-sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sagan om när medierna blev kungamakare – eller när blev medier valberedning för S?

by

Veronica Palm eller Mikael Damberg? Eller jokern Sundström, vd på Folksam? Eller Sven-Erik Österberg? Eller Stefan Löfven?
Vem ska efterträda Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna?
Varenda person som är tänkbar har redan fått frågan. Dock inte av valberedningen utan inför helt öppen ridå av svenska medier.

Inte en redaktion med självaktning kan avhålla sig från att försöka bli kungamakare. Eller vad den nu ska kallas.

Visst. En fri press är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Men samtidigt: finns det inget annat medierna kan använda sin energi och sina resurser på?
En sak är säker: ingen som tillfrågas av valberedningen kommer att svara ja till medierna först.

Mona Sahlin fick aldrig någon riktig chans av svenska medier. Hon jagades på ett sätt som inte någon annan politiker gjort av svenska medier.
Nej, det är inte någon bortförklaring. Valet förlorades av en massa orsaker. Men att medier tjugo år efter Toblerone-affären fortsatte att älta den var inte vettig journalistik, det var politik. Sedan må Expressens chefredaktör Mattsson säga vad han vill i debatter om det.
Men det är historia nu.

Det finns väl ingen av kandidaterna till posten som partiledare för S som är lika jagad av medier. Det kan bli bara bli bättre på den fronten nu.

Jag håller helt med Johan Westerholm som under rubriken ”Socialdemokraterna: När media förolämpar en gruppledare” skriver Johan Westerholm på bloggen Mitt i steget.
Jag anser att media ser för mycket till person istället för att se till vad hela ledningen skall arbeta med och symbolisera.

En partiledare är en symbol för mycket och ett viktigt val. Valberedningen har ett stort ansvar att vaska fram ett bra och noga genomtänkt förslag.
Sverige behöver ett pånyttfött Socialdemokratiskt parti som värnar om de många, ett parti som bärs upp av ett engagemang av många. Ett parti som värnar om arbetsrätten så den inte fortsätter att urholkas. Alla människor som jobbar har rätt till bra arbetsvillkor.

Alexandra utvecklar detta i sin blogg:
Självklart ska vi vara ett parti för de maktlösa, men vi borde ha högre ambitioner än så. Jag vill att Socialdemokraterna skall vara ett parti som främjar det goda samhället.

Nåväl, en sak är säker: medierna må vända på varenda sten och fråga varenda medlem inom s: ingen kommer att ge sitt svar till dem först.

Blogginlägg med anknytning till detta:
Johan Westerholm: Socialdemokraterna: 2/3 nytt blod i ledningen
Röda berget om alla hycklare.


Min debattartikel hos Newsmill.

Socialdemokraterna måste bestämma sig: för vems skull finns de?

by


Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta år på oändligt lång tid. Socialdemokraterna har tillsatt en stor grupp som ska analysera resultatet och hitta vägar att gå vidare. Gruppen har fått namnet kriskommissionen. De som sitter med representerar olika delar av arbetarrörelsen. En del är mycket kloka personer.
Men det finns ett stort misstag: samtliga är djupt inrotade i den socialdemokratiska rörelsen som gjort ett katastrofval.

Mona Sahlin har avgått efter en vecka fylld av krismöten. Men om det ska bli en förändring måste vi vända på allt och börja underifrån.

82 procent av de röstberättigade i Sverige röstade i valet. Internationellt sett är det förstås ett stort deltagande i valet. Men ändå: det betyder att 18 procent som hade rösträtt valde att inte rösta. Javisst, en del av dessa är förmodligen så svårt sjuka eller så dementa att de inte kan rösta. Exakt hur många som valt att inte rösta har säkert statistiker bättre koll på, men det är väl rimligt att anta att åtminstone 10 procent inte var förhindrade av hälsoskäl.
Det är tio procent som inte känner någon tillhörighet med något av de partier som finns att rösta på.

Här är några människor som jag känner, som inte känner att deras frågor togs upp i valrörelsen:

Anna-Greta, 56 år, som arbetar som personlig assistent. Företaget hon är anställd vid vann upphandlingen i kommunen och alla anställa är korttidsanställda. Ingen har fast anställning.
Två gånger i veckan har Anna-Greta arbetspass som är på 15 timmar utan rast. De anhöriga till kunden vill inte ha för många som kommer och går i bostaden till den sjuke.
När hon inte byter på den sjuke eller lagar mat måste hon sitta på en liten pall, redo att leda patienten till toaletten.
Äta eller ta en kopp kaffe får hon bara göra när de anhöriga säger till.

Jafar, 44 år, är utbildad i ett akademiskt yrke i sitt hemland, men var tvungen att fly för sitt liv för han hade offentligt sagt att han ville ha ett demokratiskt samhälle med flera partier.
Han talar bra svenska men har inte fått något fast jobb inom sitt yrke utan har startat egen pizzeria och jobbar från tidiga morgonen till sena kvällen där tillsammans med sin son.

Jonna, 23 år, har jobbat som försäljare inom telemarketing sedan hon gick ur gymnasiet. Där har hon alltid provisionsbaserad lön, aldrig någon fast lön. Det gör att hon haft svårt att få egen lägenhet, men nu har hon träffat en pojkvän, som inte heller har fast jobb, men de har fått tag på en lägenhet de hyr i tredje hand. De vet att de får bo där i sex månader nu.
Vissa perioder går det jättebra att sälja och hon får bra inkomst, andra månader sämre. Hon jobbar väldigt många timmar per dag.

Melker, 62, har gått i förtidspension, efter att hans rygg kraschade på bygget.

Josef och Marca, 10 år och 34 år.
Du har dem sitta på knä och tigga när du rusar förbi på gatan, eller så har sett dem när de spelar dragspel och flöjt på tunnelbanan eller pendeltåget.
De är ute tolv timmar eller mer varje dag och tigger, tvingade av de män som tagit hit dem.

Alla arbetar hårt. Många timmar per dag. Utom Melker då, men han har jobbat hårt hela sitt liv innan ryggen knäcktes. De om några borde räknas in bland de arbetare som moderaterna säger sig värna om. Men de upplever det inte så. Tvärtom tycker de att andra fått stora vinster genom deras arbete, medan de själva sliter utan att de ser att de får det bättre.

Högeralliansen var inget alternativ för dem i valet.

Men det var tyvärr inte de rödgröna heller. Ingen upplever att de lever i möjligheternas land. De jobbar hårt, men det är inte de som skördar vinsterna av sitt arbete. Ingen av dem tyckte att en butler i tunnelbanan skulle lösa något av deras problem i tillvaron.

Ingen av dem har någon representant i den socialdemokratiska kriskommissionen.

Politiker stiftar lagar som påverkar allas våra vardagar. Ändå är det många som inte ens tyckte det var värt att rösta på något politiskt parti. De vände politiken ryggen.

Jag tycker att vi måste göra tvärtom nu. Istället för att partipolitikerna börjar med att formulera politiken: börja med att få med alla de maktlösa, få med alla de vars arbete utnyttjas av andra.
På ett sätt är det samma gamla historia som går igenom i människornas historia. Några tar sig upp på maktens piedestaler och de skördar frukterna av de mångas arbete. Så egentligen är det inget nytt under solen. Under arbetarrörelsens början tyckte många att nu var det nog och de tog i hand och bildade politiska partier, fackförbund, bildningsförbund, nykterhetsorganisationer med mera.
Men idag har de maktlösa fallit isär. De politiska partierna liksom medierna domineras av helt andra grupper i samhället.

Socialdemokraterna måste bestämma sig: för vems skull finns de?
Varför finns inte de maktlösa med i kriskommissionen?

Mona Sahlin har avgått. Men det löser inte problemen om inte Socialdemokratin blir ett parti för alla de som jobbar hårt men ändå inte får del av arbetets vinstresultat.

För politiken ska styras av människor och jag vill att arbetarrörelsen ska hitta tillbaka till de många vars röster inte hörs idag och vars livsvillkor inte syns i medier och i debatten idag.

Jenny Wennberg skriver klokt också i Arbetarbladet:

Jag tror på socialdemokratin och dess förmåga att än en gång bli en radikal rörelse med bärighet i de breda folklagren. Jag tror på
solidaritet, rättvisa, jämlikhet och frihet. Och jag tror inte att jag är ensam om att tro på det.

Därför tror jag inte på alla de individer som gjort Socialdemokraterna till Socialdemokraterna AB. Som lovat förändring utan att leverera
just detta. Som lovat förnyelse men mest av allt vill behålla den makt de själva har. Som tycker att den som inte är med dem är emot
Socialdemokraterna. Trots att det inte alls är så.
Socialdemokraterna förtjänar inte beröm.
Socialdemokraterna förtjänar långt mycket mer än så.
För jag tror inte att människor är trötta på Socialdemokraterna.
Jag tror bara att vi är trötta på en socialdemokrati som inte vill något.Bryt ihop. Och gå vidare.

Mona Sahlin har haft ett otroligt motstånd av högermedier, men det är som det är. Om s hade haft förankringen i grunden från alla de människor vars arbetstid inte ger den lön och de trygga arbetsvillkor de borde få, hade högermedierna inte kunnat fälla henne ändå.

De som pratar om att det inte finns någon tydlig efterträdare har väl rätt. Men människor kan växa. Blir det en människa som har förankringen bland gräsrötterna då kan det bli ett roligt val 2014.

Uppdatering: Newsmill har publicerat en debattartikel där jag skrivit kring samma tema.
Martin Moberg har bloggat om detta också.

Relaterade bloggar: Johan Westerholm och Anna Vikström och Peter Högberg.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.