• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skönlitteratur

Bokrecension: Sveket – Birgitta Trotzig

19 mars, 2018 by Robert Salmela

Sveket: En berättelse
Författare: Birgitta Trotzig
Utgiven: 2016 (1966)
ISBN: 9789176458242
Förlag: Modernista

Vad är svek? Sviker gör man när man viker undan för förväntningar. Dessa förväntningar kan komma från en själv eller andra människor. Man kan förråda sina ideal eller fly undan snarare än finnas till när närstående lider. Sant är att vi i allmänhet inte ser med blida ögon på svek och det sammanflätas ofta med karaktärsmässiga brister: man kan kallas för ynkrygg, feg, en ärelös jycke eller en fullblodssvinpäls. Att betraktas som en svikare kan nog bringa den starkaste av självkänslor i gungning. Svek är emellertid ett sammansatt begrepp och kanske alltför enkelt att slänga sig med. Nystar man lite i det inser man snart att en svekhandling sällan föregåtts av enkla val. Vad har spelat in? Vilka var bevekelsegrunderna?

Läsningen av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en av mina starkare läsupplevelser. Misären som skildras är inte unik men jag stöter sällan på ett lika vackert och uppslitande språk annorstädes. Trotzig var så skicklig på att som i förbifarten driva berättelsen framåt med små laddade, ödesmättade och livsavgörande ögonblick vars korta brinntid knappt gjorde dem märkbara. Sveket, som gavs ut 19 år innan Dykungens dotter, är inte annorlunda i detta avseende. Vi är i Sverige strax före Första världskrigets utbrott och boken sträcker sig över kriget och in i nästa. Det är en liten familjehistoria kan man säga. Svärtan mörkare än typsnittet.

Jag drar mig lite för att skriva om boken. Det känns som att det inte riktigt går att göra den rättvisa med egna ord. Den behöver upplevas. Visst kan jag beskriva ramberättelsen, men ni behöver inte veta mer än att boken – inte helt överraskande kanske – är en stilstudie av sveket och dess olika former. Människor överger varandra, sig själva; vi hör dödsrosslingar från en bortglömd bädd, kanske ett och annat självmord, nyckelord: dy, sött – – – ett motsatspar? Det är det söta som tränger in i mig, dydoften är uthärdligare.

Det finns ömkliga människoöden i boken. Utsatta människor. Det finns om inte onda så åtminstone uschliga livsval. Och liksom i Dykungens dotter finns där människor som är än mer utsatta. De är en formlös och blek massa, inte individer. Detaljer som namn och härkomst är det inte så noga med. De förblir skuggor, nej aningar, nej rena gissningar. Deras härbärge var ett

…stort magasinartat förfallet hus strax bakom järnvägen där kringflyttande och kringdrivande individer fann en tillfällig tillflyktsort eller ofta en sista hamn – det var alla sorters folk, utländska säsongsarbetare ibland, men mest tillfällighetsarbetande utan särskilt namn eller mantalsskrivning. Det var ett släkte av lösa grumliga individer, släktskapsförhållanden var ofta outrannsakliga: för trakten i övrigt tedde sig detta slags folk som inbegreppet av allt som inte är att lita på, där grunden viker, upplöser sig – inte finns.

Det slår mig hur de sociala mekanismerna med inkludering och utträngning är så skoningslösa. Elände är mer uthärdligt om man bestämmer sig för att det måste finnas dem som lider mer. Människorna i boken blir inte sällan främmande inför sig själv och världen.

Nyckelmening: ”Men hon hade valt honom själv, ingen hade bestämt för henne – det var hennes val, ingen annans”. Den dyker upp två gånger, kanske stöpt i olika tappning, jag minns inte. Ytterligare en: ”Han svek, kunde inte annat?”. Det fatalistiska i det drar ned mig. Man kan alltid annat. Eller: ”Han talade om tiden med den döda farmodern, nu när hon var död var det som han slutligen upptäckt att allt hans liv hade legat förborgat i henne…”

Trotzigs samlade verk kommer med start i år ges ut i etapper på Faethon. Pass på.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: historia, klassamhället, misär, samhälle, Skönlitteratur

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

6 mars, 2018 by Robert Salmela

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Dostojevskij, Gogol, novell, noveller, översättning, Ryssland, Skönlitteratur, Svetlana Aleksijevitj

Bokrecension: Trädet och vinrankan av Dola de Jong

7 februari, 2018 by Robert Salmela

Trädet och vinrankan
Författare: Dola de Jong
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188155405
Förlag: Nilsson Förlag

Det här en bok man skall vara tyst om. Inte tyst som i att inte vilja att andra skall läsa den, utan som i att inte förtälja särskilt mycket om handlingen. Jag håller mig till vad som avslöjas på baksidan. Premisserna: platsen är ett Amsterdam strax innan Andra världskrigets utbrott och två kvinnor flyttar ihop i en liten lägenhet. Jag vill inte berätta eftersom det skulle förta lite av läsglädjen. Det är de små händelserna berättelsen livnär sig på och dessa vill jag därmed lämna obenämnda.

Läser man efterordet förstår vi att boken var kontroversiell när den kom: kärlek mellan två kvinnor var ingenting annat en beskrivning av ett patologiskt tillstånd! Dola de Jong, själv från Arnhem, avled 2003 och lämnade bland många andra denna bok efter sig. Hon är värd att framhävas och introduceras för en nutida publik. Sällan har jag läst en bok som har ett lika realistiskt, komplext, förtätat och engagerande persongalleri. Bea och Erica är om inte motsatser så åtminstone diametralt olika som människor. Förhållandet dem emellan – här inte förstått som ett konventionellt kärleksförhållande utan som det förhållande som råder mellan alla människor som känner varandra – är sprakande. Boken är inte lång men rymmer två karaktärer som med de Jongs säkra penna formas till människor. Det blir verklighetsnära på ett vis man sällan stöter på annorstädes än utanför litteraturen, i sitt eget liv om man så vill.

Jag tänker mig att de flesta läsare kommer finna sig själv i både Erica och Bea. Hur och varför vet man kanske inte bestämt, men tillsammans blir de en representation för de slitningar som uppstår i själen när man både vill och inte vill. Ericas strävan efter frihet befriad från gränser, plikter och kanske uttråkande stabilitet möter Beas till synes uppstrukturerade tillvaro med plikter och gränser som är boende, matlagning, arbete och måttlighet.

Bea är bokens röst och det kommer sig naturligt att vi får läsa mer om hennes intrapersonella konflikter. Och dessa är många, hon våldför sig på sig själv och det är inte lite hälsovådligt. Hon berättar i retroperspektiv efter att skärskådat och analyserat det som skedde. Hennes förståelse har blivit klarare med den nödvändiga distansen och blicken är inte grumlad av känslor eller koncentrerad på händelsernas omedelbara konsekvenser.

Och än i denna dag, nu när jag kan överblicka detta människoöde i dess helhet, frågar jag mig om det som jag på håll kunde uppfatta som ett spirande träd i själva verket bara var en livlös stam, vars egen grönska blev kvävd i en yppig.

Många gånger ler jag när jag känner igen mig alltför väl, exempelvis när Bea efter ett nyårssamkväm:

Det blev en kväll av det slag där man efteråt, mitt bland alla fulla askkoppar och klibbiga glas, frågar vad ett dylikt företag kunde ha för mening och varför man över huvud taget gav sig in på det. Då blir man något beklämd till mods, som om man inte lyckats motsvara allas förväntningar.

Så tänker man väl varje afton efter man krupit ner under täcket, när dagen avlidit och sömnen nalkas? Nå, kanske inte varje kväll.

Hur som haver, det får vara hur det vill med den saken. Trädet och vinrankan är förvisso en kärlekshistoria men än mer en berättelse om en relation påverkad av otaliga små händelser och känslor. Dess dragningskraft kommer sig antagligen av att kärleken samtidigt är både subtil och härskande; uppenbar och undflyende; en eller två gånger framfusig men allt som oftast blyg. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så – kanske kan du hjälpa mig?

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Bok, Bokrecension, Förbjuden kärlek, Recension, Skönlitteratur

En omogen och briljant roman.

20 oktober, 2017 by Robert Salmela

 

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Eckehart, nietzsche, Polen, Polsk författare, roman, Skönlitteratur, ulf i. eriksson

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
casino utan licens i Sverige
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Ladda för Oscarsgalan med tidigare vinnare

Natten till måndag 26 april sänds … Läs mer om Ladda för Oscarsgalan med tidigare vinnare

SVT ska göra en nyinspelning av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan i en ny historiesatsning

Finns det någon ny Tjorven? Och Båtsman … Läs mer om SVT ska göra en nyinspelning av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan i en ny historiesatsning

Dramatens vårprogram blir tre premiärer på tre olika sätt: en digital, ett audiodrama och en i salong för åtta personer

Flera av Dramatens produktioner går att … Läs mer om Dramatens vårprogram blir tre premiärer på tre olika sätt: en digital, ett audiodrama och en i salong för åtta personer

20TAL bjuder in till digital kulturnatt

20TAL bjuder in till Kulturnatt … Läs mer om 20TAL bjuder in till digital kulturnatt

Stefan Sundström släpper nytt album 30 april

Stefan Sundström nytt album, ÖSTAN … Läs mer om Stefan Sundström släpper nytt album 30 april

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in