Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Neil Young – The Monsanto Years

by Leave a Comment

themonsantoyears

Artist Neil Young
Titel The Monsanto Years
Betyg 3

Den kanadensiske rocklegendaren Neil Young är onekligen produktiv. Nu har han släppt sitt 36:e studioalbum som är ett osande politiskt inlägg med titeln “The Monsanto Years”. I flera av sångerna går han hårt åt det multinationella företaget Monsanto och dess genmodifierade produkter.

Albumet har kommit till genom att samarbete med countrymusikern Willie Nelsons söner Lukas och Micah, samt Lukas bandmedlemmar i “Promise of the Real”.

Visst, det är bra att stora artister sticker ut hakan och ryter till om samhällsfrågor. Neil Young är inte rädd för att sätta ned foten och säga vad han tycker  och han har gjort det ett par gånger tidigare som med 2006 års  attack på president Bush och invasionen av Irak med albumet ”Living with war”. 2009 år släppte han ”Fork in the road”, där Neil Young försökte konvertera en miljövidrig raggarkärra till en grön hybrid.

Dock krävs det mer än ett gott syfte för att skapa en mästerligt album – och där är vi långt ifrån med “The Monsanto Years”. Det blir aldrig så där riktigt, riktigt bra som det kan bli med Neil Young. Det glimtar till ibland som i favoritlåten “Wolf Moon” men de flesta låtarna flyter i varandra och är för lika varandra, ingen sticker ut speciellt. Albumet är brötigt och rått producerat. Det är säkert medvetet för att det ska kännas och låta rebelliskt men det låter illa av och till. Det är förstås inte uselt eller dåligt, det är kul att lyssna på och fartfyllt och ibland rätt roligt – men det är inte ett av Neils största album.

Inspelningen av albumet och några livespelningar inför studioarbetet filmades av Don Hannah och släpps som en film som också har titeln “The Monsanto Years”.

Albumets omslag är en parodi på konstnären Grant Woods målning från 1930, “American Gothic”, där Neil Young och hans partner Daryl Hannah har tagit de centrala platserna på målningen.

Jag såg att albumet fick betyg 3 också av Svenska Dagbladet där Dan Backman skriver:
”The Monsanto years” är ett stökigt, bökigt och rockigt album. Neil Young har kvar bettet och engagemanget, men budskapet verkar viktigare än själva musiken.

Spåren på albumet:
1. “A New Day for Love”
2. “Wolf Moon”
3. “People Want to Hear About Love”
4.”Big Box”
5. “A Rock Star Bucks a Coffee Shop”
6. “Workin’ Man”
7. “Rules of Change”
8. “Monsanto Years”
9. “If I Don’t Know”

Skivrecension: Nino Ramsby – Du kan och sov nu

by Leave a Comment

ninoramsby

Artist: Nino Ramsby
Titel: Du kan och sov nu
Betyg: 4

Under namnet Nina Ramsby hittar vi ett antal skivor med klang av allt från egna visor till jazz, en synnerligen begåvad och intressant artist. Nu lyssnar jag på Nino Ramsbys första utgivning som manlig musiker, ”Du kan sova nu”. Det är fortfarande samma djupa och musikaliska engemang som inte hör samman med att personen bytt namn. Nina eller Nino kommer aldrig att göra något slätstruket eller lätt glömt.

Här är nio spår av visvariationer från huvudlåten ”Du kan sova nu” – finstämd vislyrik med sprött gitarrkomp till låten som ”Morsan & Farsan” i jazzton, där medverkar Jonas Kullhammars kvintett för övrigt är det suveräne Martin Hedby som skickligt kompar henne genom skivan. Det som fastnar är orden och lyriken i texterna, de är så otroligt vackra och personliga. Innerligheten i sången, det väl avvägda kompet. Avskalat vilket är nödvändigt för att lyssna på vad som sjungs.
”Ett liv” skivans åttonde spår, är den tyngsta av låtarna. Det finns något i det oerhört långsamma och vemodiga som slår an, orden, skörheten, rösten omgiven av stråkar, är svårlyssnad – men ja …det känns att det är Ninos liv och känns så oerhört personligt och privat. Lite som att titta in genom ett fönster.

Avslutningen på skivan ”I en grön liten skog” är lite öppnare precis som den glänta han sjunger om och det behövdes. En person med så generellt tung reportoar behöver lägga något lättlyssnat till sin samling.

Skivrecension: Ellen Sundberg – White Smoke & Pine

by Leave a Comment

ellensundberg

Artist Ellen Sundberg
Titel White Smoke & Pine
Betyg 4

Ellen Sundberg är tjejen som bara 20 år gammal erövrat de stora tidningarnas musikkritikers hjärtan. Hon har på bara tre år blivit ett hett namn inom genren Americana. Nu är hon rykande aktuell med skivan White Smokes & Pines, inspelad i Texas hemma hos Israel Nash.
Ett lyckat projekt där Ellens personlighet och uttryck får fullt spelrum och där man kan känna att Israel Nash och Ellen Sundberg vävt samman den jämtländska naturen med det mer karga Texas.
Helt okända var de dock inte för varandra, eftersom Ellen Sundberg turnerat med Israel Nash i Sverige.

Ellen kommer från Bjärme sex mil utanför Östersund, där hon fram till helt nyligen jobbade i en lanthandel. Bjärme är den vackraste platsen på jorden, säger Ellen och det är där hon hämtar inspiration till sin musik.
I kilometer räknat är det långt mellan Bjärem och Texas, men steget är betydligt kortare i musiken. The road are long, vägen är lång, sjunger hon på skivan ett av de spår jag fastnat på, och där hon blandar både svenska o engelska i samma text.

Debutalbumet, Black Raven (2013 var en debut som väckte kräsna recensenters nyfikenhet och de annars så sparsmakade drakarna insåg att här fanns något utöver det vanliga. Nu hyllas hon igen och väcker förvåning över den mognad hon genomgått på så kort tid. Men det tror jag å andra sidan beror på att hon står med bägge fötterna på jorden och vet exakt vad hon vill.

Med andra ord: Ellen Sundberg är ingen dussinartist, och jag tror att hon hellre stå på fjället och sjunger än köar till Idol. MEllen kan musik, hon är musik och kommer att gå långt.

I Texas hade hon Israel Nash musiker på skivan, här hemma finns stödet i hennes band The Widosmaker, vilka också kompade Doug Seeger på hans sverigeturné. Förstärkt är hon inför den blivande turnen med Nik Lee som turnerat med Israel Nash och även finns med på skivan.

Jag såg henne första gången 2013 på en liten scen på Söder, redan då kunde man känna att här var något stort på G. Att jag är långt ifrån ensam om mina lovord visar PO Tidholm i DN som bl.a skrev “Sundberg är kassörska på en lanthandel i södra Jämtland och har varken en konventionell röst eller ett inställsamt uttryck… Ellen Sundberg satsar och vill, svajar lite men härmas aldrig. hennes röst både bär och övertygar.”

Ellen rör sig inom en genrer som kallas Americana, en musikstil med rötterna I det amerikanska arvet. Men musik har inga gränser och på andra sidan spelas svensk folkmusik så varför kan vi då inte ha Americana i Sverige. Ellen finns på Rootsy som har en otrolig fingertoppskänsla för såväl duktiga svenska- som utländska musiker.
Favorit på skivan är Swedish Inland, Headlights och titelspåret White Smoke and Pines.

Skivrecension: Pink Floyd – The Endless River

by 2 Comments

pinkfloyd_theendlessriver

Artist: Pink Floyd
Titel: The Endless River
Betyg 2

Pink Floyd 15’e och sista album, The endless river, är baserad på material som blev över ifrån det tidigare albumet Division Bell 1994 och är en svanesång för den postumt medverkande keyboardisten Richard Wright som avled i cancer 2008. Det är det tredje albumet sedan Pink Floyds egentliga överhuvud och främste låtskrivare Roger Waters lämnade bandet – som sedan dess har levt på konstgjord andning under gitarristen David Gilmours styre.
Bandet har inte haft ett riktigt lyft under den senare eran, speciellt inte om man jämför med bandets glansdagar, och detta faktum finner vi komprimerat i detta album.

Albumet bjuder på en medioker lyssningsupplevelse och lyfter aldrig riktigt. Det är ett instrumentalt och ambient – sånär som på sista spåret – konceptalbum med ”brist på kommunikation” som huvudämne. Produktionen är som alltid när det gäller Pink Floyd mycket bra och keyboardisten Simon Wrights postuma medverkande framgår tydligt och väl. Men man kommer inte ifrån en känsla av att hela albumet är gjort på mer rutin än med hjärta, och framförandet känns trött och dåsigt.

Efter ett antal spår blir man desorienterad då låtarna går in i varandra, detta är alltså inget album man har favoritlåtar på, utan det är gjort för att lyssnas igenom under en sittning. Man kan då och då, särskilt i början av albumet, finna små referenser och nickar i musiken till tidigare milstolpar i bandets karriär men det försöket till att väcka nostalgi hjälper tyvärr inte för att lyssnarens upplevelse ska bli tillfredsställd.

Musiken är mellan varven drömsk och vacker på ett meditativt vis, men det saknas djup.
Återigen får man känslan av att detta är gjort på rutin och att man har hört det förr.
Kanske är skivan riktad till de allra mest hängivna fansen som förstår att ta till sig allt utav bandet.

Skivan är sammanfattningsvis ganska blek och platt, den lyckas inte skapa det djup och den värdighet man förväntas få ifrån ett band som Pink Floyd – en gång i tiden den progressiva musiken och art rockens främsta band – speciellt inte då det är deras sista album. Detta må vara deras officiella avslut, men inofficiellt tog Pink Floyd, som de allra flesta känner dem, slut vid Roger Waters avhopp 1985.

Pink Floyd gör med detta album inte en grand finale, utan endast en finale.
Text: Fredrik Lind

Skivrecension: Elin Ruth – Here Comes the Storm

by Leave a Comment

elinruth_herecomesthestorm
Artist: Elin Ruth
Titel: Here Comes the Storm
Betyg: 4

Jag fastnade för Elin Ruth från första gången jag hörde något av henne. Då var hennes artistnamn Elin Sigvardsson. Hennes stämma som rymmer så mycket känslor, som får mig att höra och känna så mycket när hon framför sina låtar, var speciell redan vid debuten. Nu har hon sedan några album och turnéer tillbaka namnet Elin Ruth – och nu i höst har hon släppt sig sjätte album, “Here Comes the Storm”. Och ja, det är en storm som drar fram genom spåret: det är ett starkt album som tar tag i lyssnaren direkt från förstaspåret “Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruth har en fot i bluesen och en i soulen och så pepprar och kryddar hon låtarna med poptoner. Hon har jämförts med artister som Mavis Staples, Bonnie Ratt, Linda Ronstadt och Eva Cassidy som alla kan konsten att vaska fram pärlor ur musikhistorien och göra dem till sina egna. Men med Elin Ruth är det en stor skillnad: hon har oftast skrivit sångpärlorna själv.

Låtarna på nya albumet skrev hon under något hon kallar sina “vita månader” och då handlar det inte bara om att hålla sig helt från alkohol utan också från myllret i New York, där hon numer bor. Hon berättar i ett pressmeddelande:
– Jag stängde av den sociala kranen och tillbringade tiden i Queens. Gick promenader, pratade med min katt. New York pockar ständigt på uppmärksamhet och jag hade åkt med i karusellen och hamstrat intryck i flera år, men aldrig fått tillräcklig ro att stanna upp och faktiskt skapa.

Att hon tog sig denna tid att skapa är nog alla hennes fans glada över. “Here Comes the Storm” är utan tvekan ett av årets bästa svenska album. För debutalbumet, som producerades av Lars Winnerbäck, fick hon Grammisnominering. Det kan du säkert bli nu igen.

Hennes starka stämma, så fylld av både ilska, frustration, lycka och skörhet – är helt perfekt till dessa låtar. Jag har svårt att välja vilka spår jag gillar bäst. Förstasingeln “The Storm” är förstås en låt jag lyssnar på om och om igen, likaså förstaspåret”Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruths musik är soul och blues i en särskilt blandning som jag vill ge ett eget namn, en helt egen kategori som bäst förklaras med två ord: Elin Ruth.

Albumet fick betyg 4 i Göteborgsposten.