Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Christine Owman – Throwing Knives

by

Christine Owman – Throwing Knives
Trots att hon har turnerat i ett antal länder (England, Kanada, Tyskland, Italien, Island och
Ryssland) och varit förband åt ett så stort namn som Robert Plant har den ukulelespelande
Malmösångerskan Christine Owman förblivit i mörkret och ännu inte nått några större framgångar i Sverige.
Men nu, efter hela 7 år, har äntligen hennes nya skiva, Throwing Knives, blivit klar, vilken kanske kan ändra på det.
Man kan tydligt höra hur mycket tid som lagts ner på finslipning och redigering av skivan i ett strävande efter perfektion. Trots det försvinner inte personligheten, vilket ofta fallet blir när ett ljud bearbetats mycket.
Stark variation mellan låtarna gör skivan riktigt intressant och spännande. Som bland annat övergången från melankoliska Ffwd till Jenny Wilson liknande Circles.
Rekommenderas.

Christine Owman – The Conflict

Relaterat:
Recension i Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Small Black – New Chain

by

Small Black – New Chain
Elektropop som stundvis blir väldigt mänsklig och djup men tyvärr inte håller kvalitén rakt igenom
och faller ner i den där ytliga röran som gör sig mest passande som bakgrundsmusik. New Chain kämpar för att vara allt på samma gång men det rinner över och kvar blir bara lite av ingenting. Men även om skivan som helhet inte riktigt faller mig i smaken måste jag ändå erkänna att öppningsspåret ”camouflage” och tittelspåret faktiskt lyckas stå ganska bra på egna fötter.

Small Black – Photojournalist

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Avey Tare – Down There

by

Avey Tare – Down There
Dave Porter från Animal Collective har nu släppt sin första soloskiva under artistnamnet Avey Tare.
Down There är inte lika lätttilgänglig som Animal Collectives senaste skiva och riktar sig istället till mer etablerade fans av genren.
Öppningsspåret skapar en riktigt mörk atmosfär som resten av skivan till en viss grad fortsätter att bygga på. Ljudspåren är atmosfäriska, ganska djupa, och sångarens röst blandar in i bakgrundsmusiken och låter som ännu ett instrument, snarare än som sång.
Man kan inte säga att det finns någon riktig genomslagskraft i låtarna, då de går in i varandra hela skivan igenom, och de tenderar att variera ganska lite. Musiken låter stundom som angenäm bakgrundsmusik, stundom som hopblandad gegga av olika ljud och effekter, vilket kan ge ett ganska platt intryck. Men då och då rycker den upp sig och lägger in ett nytt, fräscht sound över det gamla, så man tröttnar inte alltför snabbt på skivan som helhet.

Avey Tare – Lucky 1

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,