Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Syket med albumet With Love

by


Artist: Syket
Titel: With Love
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-02-25

Vi kan börja med att konstatera det mest uppenbara: Syket är ett helt klockrent bandnamn. En annan sak som står sig helt glasklart är att Syket kan sin indie. På With Love tycker jag mig höra influenser av Stone Roses, New Order, My Bloody Valentine samt tidig brittpop. Men till skillnad från Herr Gallagher i Oasis/Beady Eye tar Syket valda ingredienser från sina idoler och blandar ihop det till något som känns fräscht.

Samtidigt som influenserna är brittiska känns With Love som urtypisk svensk indie. Det här är musik i rakt nedstigande led från Studio, The Tough Alliance och The Embassy. Syket är inte lika direkta som de här banden och musiken tar tid på sig på ett annat sätt. Det här Umeåbandet består av sju människor och det hörs på slutresultatet. Det blir ibland lite väl spretigt och jag saknar en tydlig plan. Men när Syket får till det, som på Let It Heal och Grillstugan, så är det riktigt bra och de låtarna kommer att spelas friskt på Sveriges indieklubbar i år.

With Love är en debut som har sina brister, men som ändå gör ett såpass bra intryck att jag tror att vi kan förvänta oss storheter av Syket i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Otis Gibbs – Joe Hill’s Ashes

by

Otis Gibbs - Joe Hill's Ashes

Artist: Otis Gibbs
Titel: Joe Hill’s Ashes
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2 februari

Detta är musik för trötta “indieöron”. Direkt ur den amerikanska myllan av folkligt låtskrivande väver Otis Gibbs sånger som handlar om det fattiga oglamorösa Amerika. Han skriver om resor han gjort, om människor han mött. Han gör det i personliga och mästerligt berättande sånger. Det direkta tilltalet och den osentimentala rakheten är mig ovant och det tar mig några lyssningar innan jag är hemma. Men då är jag å andra sidan väldigt bekväm med rösten och musiken.

Otis Gibbs musik är ett ställningstagande, en politisk musik och titeln på detta nya album är talande, “Joe Hill’s Ashes”- Joe Hill’s Aska. Spåren leder tillbaka till den svenska fackföreningsmannen, diktaren och sångaren Joel Emmanuel Hägglund alias Joe Hill. Denna skiva kan jag med värme rekommendera.

No one chooses to ride in a Greyhound
The only reason you’re here is you’re too broke to fly
There’s a devil named poverty who has brought us together
Now the devil is taking us for a ride.

Joe Hill’s Ashes” är Otis Gibbs sjunde album och han besöker Skandinavien för första gången nu i april.

Låtarna på Joe Hill’s Ashes
1. Joe Hill’s Ashes
2. Where Only The Graves Are Real
3. When I Was Young
4. Twelve Men Dead In Sago
5. Kansas City
6. Outdated, Frustrated and Blue
7. The Town That Killed Kennedy
8. The Ballad Of Johnny Crooked Tree
9. I Walked Out In The River
10. Cross Country
11. My New Mind
12. Something More

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Skivrecension: Tanlines – Volume On

by

Tanlines är en Brooklyn-baserad duo bestående av Jesse Cohen och Eric Emm. Sedan starten 2008 har de gjort sig ett namn som remixare åt artister som Tough Alliance och Glasser. De ger även ut egna låtar och nu har deras debutalbum plockats ihop.
Jag skriver plockats ihop eftersom albumet till stor del består av tidigare utgivna singlar. Flera av låtarna är instrumentala, en del av spåren är ren klubbmusik, andra är mer dansinfluerad pop. Lägg till ett antal versioner av flera av låtarna så blir resultatet ett gravt splittrat album. Var för sig är de flesta låtarna bra med undantag för ett par av de instrumentala.
The Guardian beskrev musiken som tropisk disco vilket är ganska träffande. Andra har beskrivit Tanlines som en modernare variant av 80-tals ikonerna ’Talking heads’ och ’Tom tom club’. I ’Bees’ kan man höra influenser från ett ungt XTC.
Ett problem blir de snarlika versionerna av flera låtar. Extraversionen av ’Bees’ är riktigt bra, mer instrumental och mer klubbkänsla. Men fyra versioner av ’Real life’ är åtminstone ett par för mycket, bara den akustiska versionen skiljer sig märkbart från orginalet.
Versionerna är förmodligen tänkta som en bonus, välj den version som du gillar bäst. Själv föredrar jag om urvalet redan är gjort när jag ska lyssna. Utan versionerna hade albumet som helhet blivit bättre och mer koncentrerat, jämför till exempel med Robyns hårt sållade ’Body talk’ trilogi.

Albumet fick betyg 4 av den brittiska Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Mother Misery med Standing Alone 2010

by


Efter att ha lyssnat på tidigare material från Mother Misery så hade jag höga förväntningar på den nya skivan Standing Alone, och jag fick vad jag förväntade mej. Tidigare referenser till Audioslave finns kvar, inget som jag har något emot. Det låter lite mer polerat men tungt så det räcker.

Det känns som ett steg tagits i riktning mot radio, lite mer mainstream. Om det steget är rätt får väl framtiden utvisa. Det är ju bra att höras på radio också och det finns definitivt ett par spår som skulle passa utmärkt. Men som sagt, ett steg i den riktningen, med Standing Alone så har Mother Misery definitivt inte ramlat över kanten till mainstream träsket. Håll er borta!
Riffen är tunga och sången i toppklass, rytmsektion gör också ett toppjobb. Resultatet är helgjuten tung rock med en rejäl portion melodi och sköna refränger. John Hermansens röst är en njutning att höra, sen får den vara lik vems som helst!

Skivan håller definitivt för flera lyssningar, har haft den i bilen under en tid och både min 13-årige son och jag tänker behålla den där ett tag till. Det är en jämn skiva så det är svårt att välja en favorit, men jag fastnar för ”This is what I am”, kanske just för att den känns lite Audioslave? Standing Alone är en av de bättre svenska album jag hört på senare tid och det borde kunna låta ännu bättre live!

Recension Bernt Gustin

Skivrecension: Liz Janes – Say goodbye

by

Liz Janes har släppt sin första skiva på fem år, det är Say goodbye som både är vemodig, soulig och berörande. Liz Janes har en väldigt vacker och ganska säregen röst som inte behöver så mycket ackompanjemang och ibland blir det nästan a capella. Som i Up from down, ett av skivans bästa spår där Liz Janes röst verkligen går genom huden.

Up from down inleder andra halvan av skivan som också är den bästa, de fem första låtarna klingar ibland likadant som den förra och ingen står riktigt ut ur mängden utan spelar mest blygt för sig själv i bakgrunden. Who will take care är undantaget och låter både soulig och jazzig på samma gång.

Men vackert är det ändå, de bästa låtarna är Trees, som också är enda låten med en lite gladare ton, och avslutande Time & Space som är en lågmäld och mycket vacker historia.

Här är info från skivbolaget.
Recension på dagens skiva

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,